onsdag 23 mars 2016

Fy fan vad jag skulle sjunga gospel om jag vore en kurvig negress

Jag står längst fram i kören med svajande höfter under ett skrik-lila skynke och prisar Herren och Jesus och hela konkarongen.
Efter sångstunden dricker jag kyrk-kaffe och äter för många småkakor med de andra damerna i församlingen. I min lilla träkåk i Alabama går jag runt och pratar högt med katten medan jag bakar en sweetpotatopie som jag ska ta med när jag besöker min gamla mamma på ålderdomshemmet längre ner på gatan. Jag är ödmjuk, halvsnygg och snäll men har inte lyckats fånga någon karl på kroken. Kanske är jag för snäll, det finns liksom inget med mig som lockar....
Snälla flickor får inte kyssa vackra pojkar har jag läst på en sån där plåtknapp med säkerhetsnål som ungdomarna sätter fast på jenasjackan. Eller var det tvärtom, snälla pojkar som inte fick lov att kyssa vackra flickor? Konstigt egentligen, varför ska det behöva vara så. Mig spelar det ingen större roll om karln är vacker eller inte sålänge jag får mig en kyss, är det så mycket begärt?
Efter att ha avvaktat och inväntat en invit till kärlek i närmre 40 år nu får jag väl helt enkelt ta saken i egna händer.
Mr Stanford, den nyinflyttade krigsveteranen som bor snett emot ser ut som en man i behov av ett redigt fruntimmer, den slutsatsen drar jag efter att ha noterat ett hål i hans ytterrock och på de otuktade rosbuskarna som växer på framsidan av hans boning. Och om jag inte helt misstolkat situationen så brukar han kasta förstulna blickar på mig vid de tillfällen vi råkas.
Jag sätter på mig min finaste klänning som smiter åt om hela härligheten och blottar min yppiga barm, sveper ett glas spetsad lemonad och skrider till verket. Med bestämda steg ger jag mig av mot hans hus precis efter att mörkret inträtt. Jag knackar på dörren och hör honom ropa där inifrån att stiga på. Det är nedsläckt i huset och först har jag svårt att orientera mig i rummen men så snart ögonen vant sig vid mörkret ser jag att han sitter i en fåtölj på den inglasade verandan.
Det är nu eller aldrig det ska ske.
Jag tar ett djupt andetag och går sakta emot honom samtidigt som jag skjuter fram bysten, trutar med munnen och säger med släpig sydstats dialekt...
 - Hello Mr Handsome, why dont you take me to bed and show me some of your good good loovin.
- Ehh vad i hela helvete har flugit i dig nu då? svarar du på klingande ren svenska och med en bekymrad blick.

Precis då slungas jag tillbaka till verkligheten. Det är uppenbart att min man inte är med på noterna därför inte ser en kurvig negress utan bara mig såsom jag är, en spinkig blek tant med kryckor och antihalkstrumpor som stapplar fram över köksgolvet med fiskplutande läppar. Föga imponerande uppsyn tydligen.

Fan.

Får väl släcka lampan ikväll och hoppas på ett litet mercy-fuck åtminstonde.

Foto: Filip Leo, Studio Jätteliten

Så kan det gå. Jag har fått en rejäl muskelbristning i vänster vad och när jag inte kan träna så löper min hjärna amok. Det är härligt att drömma sig bort och låtsas vara någon annan en stund. Men jag måste nog utvidga min repertoar av karaktärer tror jag.

Några tipps? På TV-serier som jag kan underhålla mig med under skadeperioden alltså. Strategier i förföringsteknik välkomnas också för all del.