Ulf Lundell är bäst när han är full och plågad

Ett melankoliskt klinkande hörs från vardagsrummet. Jag ligger kvar i sängen en stund och lyssnar till det raspiga och svajiga ljudet från den gamla grammofonen, förstår av musikvalet vilken ton den här dagen kommer att ha.
Du ligger uppkrupen på sidan i den svarta skinnsoffan och låter röken ringla över glasbordet.
- Ulf Lundell är bäst när han är full och plågad, säger du med vad som låter som en blandning av vördnad och hånfullhet.
Jag börjar städa undan gårdagens dryckesorgie i takt till lunken av saxofon och bakfylleångest. Undrar hur jag ska kunna lirka fram en annan sinnesstämning i dig.
- Kan vi inte åka till serietidningsaffären idag, snälla pappa, säger jag med spelad barnslighet eftersom du sällan kan motstå din förstfödda flicka.
-Visst, visst kan vi det mitt lilla hjärtegryn replikerar du och låter faktiskt lite mer lekfull på rösten

Vi väcker lillebrorsan och ger oss ut i dagen, en konstig triad som går den korta vägen till garaget. Gruset efter vintern ligger tjockt och grått på backen men vi vet att så snart du startat motorn till Barracudan så kommer du lysa upp.
Du vrider om nyckeln och varvar den gamla motorn med alla dess hästkrafter. Det mullrar nått ofattbart högt men dovt och vibrerar i sätena.
- Känner ni ungar, hur det pirrar i roten, det är fan så man får ståkuk!
Våra kalufser nickar i takt i baksätet och vi har fått ett fönster med en grandios fadersfigur och äventyr.

Det är fortfarande för kallt ute för att veva ner rutorna men vi kör en raggarrunda och pratar om allt vi ska göra när sommaren kommer. Vi glider längs norra promenaden och du berättar hur du och Kecke och Ljunga brukade gå förbi här när sjuksköterskestudenterna slutade sina lektioner och långsamt och lockande gick genom den fina allén med sina korta kjolar och viktiga miner.

När vi kommer till butiken som säljer begagnade serietidningar av alla tänkbara slag får vi pengar att välja våra magasin helt själva. Brorsan är i Bamse åldern och jag i Kalle Anka, men i hemlighet läser jag alla hans tidningar också för dom har alltid lyckliga slut och ger mig en tillfällig varm känsla. Vi fortätter till saluhallen som ligger på torget där farmor bor och fyller påsar med fetaost och pepperoni. Sista stoppet är godisaffären för man måste ha snask när man ska läsa serier, godiset kostar bara 2,90 kr hektot i den skumma affären på hörnet och även om hälften av sorterna är torkade så älskar jag att gå och plocka bland de olika sorterna ur plastlådorna.

Väl hemma igen så parkerar vi oss i sofforna, ligger länge huller om buller med spinkiga barnben och läser och äter godis. Jag känner mig lugn och lycklig och märker inte hur ljuset falnar utanför fönstren. När dagen väl passerat häller du upp den första groggen och sätter på tv:n. MTV spelar musikvideos med färgkavalkader och tunggung. Jag gillar det och höjer volymen men du protesterar.
-Ingen jävla tuggummipopp får spelas i mitt hus domderar du och stänger genast av.
Du fipplar med grammofonen och det eviga raspandet, drickandet, de melankoliska tonerna och svajandet börjar om.

 "Till och med kakelgolven
med skit och fimpar förskjuter dej
och tunnelbanehallens viskande eko
vet vem som njuter dej
Du vill slänga tårarna på dom
som is och briljanter
och slänga dom hårt
Slänga dom på dom som har det lätt
för att du har det svårt

Vem ska rädda dej, Bente
ifrån tillvarons hundar?
Så att dom aldrig mer
Så att dom aldrig mer får hugga dej"

Fönstret är därmed stängt och jag går in på muggen för att ta ett bad. På golvet bredvid hembräningsapparaten ligger Fib Aktuellt och tidningar med konstig tecknad porr och jag tar en på måfå. Vattnet jag tappat upp är skållhett och medans jag sjunker ner och låter mig brännas bläddrar jag igenom de solkiga bladen. Plöjer igenom sida efter sida med nakna tecknade människor som penetreras av utomjordiska varelser med långa tentakler. Kombinationen av värmen och musiken söver mig och jag tänker i dvalan att vi har haft en fin dag samtidigt som jag undrar vem som ska rädda mig.

Fotograf Filip Leo, Studiojätteliten

Det är över 1 år sedan jag skrev nånting om mina uppväxtår. Anledningen till det är att kanalen stängdes, jag stängdes, är fortsatt rätt avstängd om jag ska vara ärlig. Men jag ska försöka få tillträde till mig själv igen och idag är en början.

Vidare tänker jag såhär, döm inte Er själva så hårt om ungarna har lite för mycket skärmtid och du serverar halvfabrikat till middag. Det kunde varit betydligt knasigare än så. Allt kommer att ordna sig.

Kram och välkommen år 2019.

Om rädslan att bli slagen av mig själv.

Var du rädd? frågar Jonny. En helt befogad fråga då vi pratar om känslan när man kliver in i en bur för att slåss tills antingen jag eller motståndaren är medvetslös, utstrypt, utlåst eller i ett sådant tekniskt underläge att domaren av säkerhetsskäl bryter matchen. Och nej, jag var inte rädd. Inte för våldet i sig som man kan tro. Det enda jag varit rädd för är att förlora. Mot mig själv.


Jag intervjuas av ultralöparparet Jonny och Ellen mer kända som grundarna till "Pace On Earth" i deras podcast med samma namn.
Vi pratar om min satsning som elitmotionär i MMA. En starkt växande sport som jag tror de flesta känner till idag via UFC och de svenska storstjärnorna som Alexander Gustafsson och Ilir Latifi bland flera.
Varför utsätter man sig för något sådant? en sådan uppenbar risk för den personliga hälsan? Vem är man som person om man är förmögen att försöka slå en annan människa medvetslös?
Det låter ju inte riktigt klokt egentligen.
Och kanske borde jag ha ett svar. Visst borde jag efter att ha funderat länge och djupt på dessa frågor och kommit till insikter om mig själv och någon slags förklaring. Ett välavvägt svar som berör min personliga utveckling. Den alla ständigt eftersträvar. Eller inte alla kanske, men många.


Men vet Ni vad. Jag har inget svar. Inget bra eller ens hyffsat tillfredsställande i alla fall. Jag tyckte bara det var roligt. Ville se om jag kunde bli riktigt bra. Jag vill inte vara en sån som ger upp, en man kan knuffa omkull. Jag vill känna mig stark och tålig. Och jag gillar att slåss. Även om det inte räcker som drivkraft till att köra på den nivån jag gjorde.


Men nu då? När jag inte fightas längre. Vad ska jag hitta på nu? För lusten att pusha mig själv bortom min bekvämlighetszon finns kvar. I två år har jag odlat den och återigen var det lite slumpen som puttade mig i en riktning. Jag ska bli ultralöpare. Funderingen hade funnits ett par dagar men Jonny lurade mig att ta det sista steget till beslutet. Sommaren 2018 ska jag springa Ultravasan 90 km. Som vägledning i min träning har jag anmält mig till Pace On Earths online coachingprogram "10 månader mot tio mil" Kika in och låt dig inspireras av deras hemsida:
PaceOnEarth


Det kommer bli toppen. Och jag accepterar att jag inte har svar på allting. Det får räcka för nu att jag bara är en sån person som vill testa så många olika saker som möjligt under livet. En sån som vill ha roligt.

Under ultraintervallerna i helgen. KUL

Lyssna gärna på vårt samtal i podden. Och resten av avsnitten också. Jonny och Ellen är verkligen proffsiga och det är väldigt intressanta intervjuobjekt. Sen har de så härlig avslappnad stil och lugna röster att lyssna till.

Stund för reflektion under löptur

Nu ska jag göra en bucketlist. För annars får jag inte tummen ur och genomför alla de olika sakerna jag sitter och drömmer om att göra. Det blir bara massa pladder och det är ju inte så konstruktivt.

Melankoli

Så deppigt
så mättat
så äcklande grått

Så håglöst
så svårlöst
så smärtande vått

Den ångest som förblindar mig
jag tar i mitt glas
Min rädsla förgör mig
mitt liv går i kras

Med vinets droppar
min livslust sinar
I spegelbilden nedan ser jag döden som grinar

studiojätteliten

Lite lågmäld poesi i höstregnet. Kanske man kan vara utan egentligen. Anledningen till att jag ändå publicerar denna lilla dikt är att jag vet att många blir mer nedstämda denna årstid, och att många dricker mer. Jag är själv präglad av att leva med en förälder som dränkte depression i alkohol. Så kanske detta kan fungera som en liten varningsklocka till de som behöver fundera över sin alkoholkonsumtion, eller för de som lever med någon med ett riskbruk. Ni är inte ensamma. Det finns hjälp att få. Be om den.

Puss och kram

Jag förlåter och förgås

Vår första tid tillsammans är fysisk och kraftfull. Snabba andetag under spänd hud. Jag brottar ner dig och berusar mig med din närhet. Du ber mig att aldrig förändras. Olikheterna lockar. I början. Tills den dag då allt det du har attraherats av hos mig blir det som skrämmer dig.

Din skiftning är subtil och bara mellan oss. Du driver in mig i en mall som inte är jag. Får mig att tro att jag är den med flest brister. Den aviga, slarvern, den överkänsliga. Ovärdig dig som är ovärderlig. Så som pojkar är. Fostrade till ofelbara och fria från skuld.
Jag gör det enda jag känner till och anpassar mig. Varje gång jag kliver innanför våra dörrar försöker jag se med dina ögon, rädd att göra fel eller stöka till för du är så lättstörd.  Lägenheten krymper till ditt herravälde. Jag försöker vara lyhörd men förstår inte systemen. Det är märkligt hur det bara är ditt sätt som är det rätta. Får inte skratta för högt så jag gråter med rännilar längs mina lemmar. Förut kunde jag charma dig med min energi och spontanitet. Nu tycker du jag är gapig och vårdslös. Tanklös och utan taktkänsla krymper jag. Uppbådar all min energi för att minimera konfliktytorna. För att lindra din oro, ditt kontrollbehov. Men jag lyckas aldrig fullt ut. Du hittar alltid något värt att anmärka på. Hånfull när jag säger ifrån. Reducerar mig. Ändå vill jag så gärna röra vid dig, andas in din doft och börja om.

Du föder av mig och jag böjer mig tills jag brister i alla sömmar och rinner ut som en missprydande fläck på golvet. En olycka. Ett missöde. En ständig påminnelse om hon som sprack. Som inte höll ihop det riktigt.

Så vänder jag mig inåt och vilar ifrån dig. Och när jag återfår min talan tar jag över. Du har inte en chans när jag väl tar ton. Du är en övergödd pojke med magert språk och jag är svältfödd men vältalig. Jag ger dig inget utrymme. Låter dig få känna min kraft. Jag är den farligaste du någonsin haft så nära inpå. Du viker undan med blicken för jag har våldet i mig och använder det. Plockar isär dig tills du står helt utan skydd. Först då förstår du. Men med rörelsen som startat i dig blir jag stel. Jag stänger av och i kylan efter mig lovar du bättring och bot. Och jag vill läka oss så jag förlåter och förgås.

Ta hand om varandra.

Ny header

Hur svårt ska det vara! Jag är så kass på teknik. Datorer med alla dessa program, TV-apparater, stereoanläggningar. Satans påfund är de, jag begriper mig inte på dem. Dessvärre är jag fullkomligt beroende av att kunna använda dessa magiska maskiner ibland. Men jag skulle behöva en ständigt närvarande stödperson.  Om barnen tex. har spelat X-box och inte bytt source på TV´n så kan jag inte se på burken utan får snällt vänta tills någon vänlig själ kan fippla rätt på dosorna. Som av någon outgrundlig anledning ser PRECIS likadana ut allihopa!? Samma visa i bilen. Är ingen radiokanal inrattad (eller nån lämnat P4 på) så är det brus eller monotont babbel som gäller tills någon behagar byta kanal igen för jag lyckas inte få in ett sabla skit. Frustrerande. Känner mig som ömsom kärring ömsom galenpanna som frenetiskt trycker och vrider på alla knappar jag kommer åt men bara gör allting värre såklart.
Kanske är jag obildbar på teknikfronten, eller så har jag bara varit lat och bra på att delegera bort alla moment i vardagen som innefattar något tekniskt kunnande. Skitsamma! Jag testar mig fram och lyckas ibland men misslyckas fortfarande en hel del. Som just i stunden.
För några månader sedan var jag och plåtades lite hos fotograf Filip Leo på Studiojätteliten
Det första fotot vi tog, en helt slumpmässigt tagen "testbild" för att ställa in ljuset, blev så fin att jag bestämt mig för att använda den som min nya header här i bloggen. Men nu när jag väl fått tummen ur och ska lägga in den så får jag inte till formatet. I mobilversionen av bloggen ser den ut som den ska men när jag tar upp bloggen på datorn så är fotot så stort att bara ett litet hörn av bilden kommer med. Men det finns större bekymmer än så såklart. Jag får ta och kalla in experthjälp någon dag snart. Tur jag har vänner som är långt mer begåvade än jag.

Lägger in bilden här och hoppas att Ni också gillar den.

Önskar Er en fin kväll.

Vi tar en smygöl

Vi står parkerade med husbilen bakom en vacker gammal tegelbyggnad bredvid Södra promenaden i Norrköping. Den är hög med stora vita fönster ända från marknivå och har en massiv trädörr på ena kortsidan. Det verkar som om den används som skola i dagsläget.
Jag sitter med fötterna på bordet och läppjar på ett glas rött vin. Väntar på att regnet ska avta så vi kan ge oss ut och ner på stan för att hitta någonstans att käka middag. Genom ena fönstret ser jag hur en man på cykel rullar in på gräsplätten bakom skolan, mitt framför där vi står. Han får snart sällskap av två kompanjoner till fots. De skakar hand och sätter sig i ett av de stora fönstrena, pressar ryggarna mot byggnaden för att söka skydd mot vätan. Det forslars upp ett par bira ur bekanta påsar och det skålas, pratas och skrattas. Dom är lumpna och väderbitna. Tydligt märkta av år av missbruk med slokande kroppshållning och magert brunt skinn. Som de är som måste söka gemenskap utomhus. På platser vi helst inte går förbi. Och gör vi det beklagar vi oss genom sammanbitna tänder över packet som sitter där och förpestar våra fina naturområden. Jag gör det också. Sen känner jag det dova illamåendet rulla in. Skammen. Ser farsan och mig själv sitta där. Det är inte så värst länge sedan egentligen men jag har gjort mycket för att förtränga vart jag kommer ifrån. Alkoholen och drogerna som fick en hel familj på flykt. Olusten och rörelsen som lever kvar inombords genom generationer.




Jag tycker de ser bekanta ut och det känns hemtamt att betrakta dem såhär lite på avstånd. Jag undrar vad de pratar om? En utav dem gestikulerar så vilt att han spiller ut en del av ölen och när han upptäcker det är han snabbt vid burköppningen och sörplar i sig utav skummet. Sen pekar han mot vår husbil, ställer sig upp och kisar med ögonen. Går lite fram och tillbaka och beskådar den. Jag är osäker på om han ser att vi sitter därinne.

Inte i husbilen men väl med fötterna på bordet

-Det var väl själva faan, svär min man. Typiskt. Ska vi flytta på oss? Det här känns ju inte som en bra plats att stå på helt plötsligt. Helevete också!
-Va?  Nja, nej det är väl inte idealiskt kanske men dra inga förhastade slutsatser nu. Det behöver väl inte vara så farligt. Vi får väl gå ut och snacka lite med dem. Hundarna måste ändå rastas innan vi drar.
Vi kopplar våra två små hundar och kliver ut.



-Hej! Ursäkta om vi stör, säger mannen som just spanat in vårt mobila hem. Han säger det med uppriktighet i rösten. Lite trevande. Som en som är van att ursäkta sig för sin uppenbarelse. Som vet att han inte är uppskattad av så många. Det är därför de satt sig bakom byggnaden, avskilda och lite i skydd. Han vet att personer som min man tror att de ska stjäla, förstöra och ställa till djävulsskap vart än de går. Det har han förvisso gjort ibland också men mest för att det blir en självuppfyllande profetia tillslut. Om ingen tror en om något så slutar man anstränga sig. Men han har viss heder kvar. De som behandlar honom med respekt ska han återgälda, men de uppblåsta typerna har han inte mycket till övers för. En sån mular han gärna till om det behövs. Han kan allt se skillnad på folk och folk.
-Hej! Nej det är ingen fara, svara jag.
-Vi tar bara en smygöl innan matchen. IFK spelar ikväll.
Så är isen bruten. Min man och gubbarna börjar omgående prata fotboll. Jag slutar lyssna och känner in, strosar runt en bit ifrån och låter hundarna kissa in sitt nya revir. Makens axlar sjunker ner något. Det finns ingen anledning att känna oro.
-Schysst kärra Ni har säger mannen när jag återvänt.
-Tack. Ja vi gillar den.
Vi småsurrar lite om frihetskänslan, enkelheten och drömmar och alla är rörande överens om att husbilslivet verkar väldigt trivsamt.
-Vi är bara på besök över natten och ska gå ner till stan om en stund. Törs vi stå här?
-Ja för fan. Vi ska vakta den åt Er. Ni verkar vara jävligt fina människor. Jag ser det. Men hundarna då? Har dom mat och vatten?
-Jaja, jag lovar. Och vi är inte borta länge.

Vi tar i hand på det. Han fattar min ena hand med båda sina och klämmer till lite. Inte hårt, bara tillräckligt för att jag ska förstå.

Staden där jag är född och uppvuxen.

Jag kan leka, smeka och förföra. Jag kan förgöra.

Den första morgonen vi ska samåka till Rättspsyk kör ihop sig i starten. Tiden räcker inte till. Jag är för fel för alla mina kläder, håret är otuktbart, kylskåpet tomt och sonen är för liten och skör. Han hänger som en trasa i famnen när jag tar upp honom kl 05.30. Jag klär på honom medans han fortfarande sover och trycker den varma kroppen mot bröstet när jag småspringer till dagis glad att det bara är tvärs över vägen. Skammen pulserar i ansiktet när lämnar över byltet till de som ska sörja för hans välmående resten av dagen. De som borde vara jag. Med fejkat flin gasar jag sedan iväg mot Klostergatan för att hämta upp fotbollsslampan jag ska dela transportsträckan med de närmsta veckorna.
Han syns på långt håll där han står på trottoarkanten med militärisk hållning. In med magen, ut med bröstet, blont hår och muskulösa lår i tajta jeans, ovetandes om att jag levt ett helt liv på just den här gatan. Älskat, blivit en del av en familj, fött ett liv, fostrat, drömt, svikit och lämnat.
Han slår handflatan lite lätt i huven innan han kliver in bilen med spelad självsäkerhet och en munter hälsning.
Vem gör så egentligen tänker jag?
Samtalet flyter på lättare än förväntat under de 45 minuter det tar oss till Vadstena. Ögonen plirar medans du klamrar dig fast i handtaget på passagerardörrens insida.  Du ger ett lite nervöst intryck men det är högst oklart om det beror på min närvaro eller min bilkörning.

Väl på plats slungas vi runt i den otympliga stenkoloss som verksamheten bedrivs i. Jag smygtittar på dig under genomgången av rutiner, säkerhet, sekretess och de olika avdelningarna och du ser annorlunda ut här, utanför dina vanliga domäner.
Dagarna flyter på, jag hämtar upp dig med bil. Du ler och gnistrar med tänderna.Vi småpratar, skrattar mycket, kliver in i kolossen, utför våra uppgifter, lär oss det vi är avsedda att lära och efter var dag som går så börjar vi röra oss allt mer kring varandra. Min uppfattning om dig har ändrats till det bättre helt klart. Du är duktig på alla områden inom vår profession och det är något jag verkligen gillar. I egenskap av att vara den mer ordningsamma av oss ser du därför till att vi genomför våra inlämningsuppgifter till skolan medans jag mest funderar på hur det skulle vara att ligga mellan de där muskulösa låren. Men även om vi båda verkar se till att alltid finnas precis inom synhåll för den andre är jag osäker på om vi flörtar med varandra tills en eftermiddag då en psykotisk man på avdelningen ropar efter oss i korridoren.
-Här kommer Fredrik Stare med fru. Han spänner upp sin skrud och hon niger och ler medans hon leder.
Därmed är den begynnande romansen både avslöjad och definierad. Vi skrattar lite förläget men efter den uttalade betraktelsen är det närmast löjligt att fortsätta låtsas som ingenting.

Du bjuder ut mig när vi kör hem den eftermiddagen och även om jag inte tror att vi ska inleda ett förhållande av mer seriös karaktär så vill jag väldigt gärna prova att sticka min tunga i din mun under tyngden av din kropp. Vi ses ett par gånger och trivs med varandra innan du får mig. Och när du fått mig blir du rädd. För jag kan leka, smeka och förföra. Jag kan förgöra.