Jag har genom min bloggberättelse tvingat dig att se på dig själv och det var mer än vad du tålde. För när du läste om hur du slog ditt barn är det inte ett förlåt du riktar mot mig utan din ilska.
Via ett telefonsamtal får jag ta emot all din smärta. Du låter mig få veta hur illa det är ställt med dig efter vad jag gjort och jag känner martyrens långa armar krama om min hals.
Du vill lyssna på mig säger du men bara om ingen annan får höra. Ring inte på ett tag ber du mig och förpassar mig till utanförskap och skam.
Så behåller du som min förövare din position i vår låtsasrelation och jag håller världen och allt i den på avstånd medans jag väntar in dig.
Nästa gång vi ses är i väntrummet till en psykoterapeut. Vi behöver bearbeta det som hänt för att kunna återupprätta en relation förklarar du. Och jag går dit för att jag inte har några gränser för mig själv men ett barns längtan efter mamma.
Rummet är stort och opersonligt. Professionellt inrett men med för mycket rymd. Jag undrar hur orden ska nå fram genom all yta.
Terapeuten tycker att du ska sitta bredvid och lyssna på hur uppväxten var för mig, Lisa, barnet, din förstfödde. Oförberedd på att det skulle komma att handla om mig försöker jag berätta min historia och tragglar med ord och halvsanningar men det är svårt att tala när man varit tyst ett helt liv.
Jag försöker att bara säga det mest uppenbara, det vi alla kunnat räkna ut ändå. Säger att det ofta var tufft, beskriver några särskilda händelser av våld och snuddar vid upplevelsen av att inte vara sedd eller beskyddad. Sedan slätar jag snabbt över det hela med att försäkra dig om att jag ändå tidigt förstått att du gjort ditt bästa utifrån din egna situation. Som vuxen förstår jag innebörden av att inte räcka till.
Så går du därifrån med lättare steg och jag med frossa.
Vi återvänder till terapin flera gånger utan att komma riktigt på djupet. För så fort jag är någorlunda uppriktig så går du i försvar. Förnekar mig mina minnen. Du talar om dig själv. Hur svårt det var för dig med de där männen som drack och slogs och tryckte ner dig. Det är konstigt hur det alltid är så synd om dig mamma. Jag blir yr och illamående och försöker fokusera blicken på en fläck rakt framför mig när väggarna böljer fram och tillbaka.
Du säger att du fanns där och frågade men att jag inte tog emot din hjälp. Så lägger du över ansvaret för mina barndomsårs sår på mig och jag försöker att gråta så att ingen ser.
Terapeuten är duktig, tydlig. Säger att det är viktigt att mitt inre barns historia kommer fram och hon ser att jag håller igen. Hon talar om att du måste ta emot min berättelse av vår tid hur svårt det än är. Lovar att hon ska ta hand om min mamma om hon faller igenom av min sanning. Men hon känner inte dig som jag. Jag vet hur du ser ut när du brister och jag vet vem som betalar priset för din osäkerhet. Jag vet vad du kan hantera och inte och du kan inte hantera mig. För jag var den som blev utan.
Terapeuten ber mig att släppa fram vreden och allt det skitiga byket. Ut med det bara. Berätta för din mamma hur illa det var. Säg det bara. Hon ber mig att göra dig illa. Hon provocerar mig men jag drar mig undan. För jag vill inte sänka mig till din nivå. Jag vill vara bättre än du. För är jag inte bättre än dig, vem är jag då?
Nu är jag är den som står bredvid dig, bakom andra, den som lindrar och lider. Jag är den som håller världen och allt i den på avstånd medans jag väntar.
Just nu ser min verklighet ut såhär. Terapin fick avslutas då terapeuten (och jag själv) ansåg att den kanske var min mor till nytta men inte till min. Min mamma var inte riktigt redo eller mottaglig fastän det var hon som tagit initiativet. Jag har svårt att komma igen känslomässigt fast det var flera månader sedan senaste samtalet. Jag är rädd att sätta ord på vad jag verkligen tycker och känner för det är inga vackra saker.
Någon som känner igen sig? Och måste man förlåta allt?
Lämnar känslan av vemod bakom mig just nu och drar på husbilssemester över helgen.
Önskar att Ni alla får känna Er behövda och älskade.
Kram
