så mättat
så äcklande grått
Så håglöst
så svårlöst
så smärtande vått
Den ångest som förblindar mig
jag tar i mitt glas
Min rädsla förgör mig
mitt liv går i kras
Med vinets droppar
min livslust sinar
I spegelbilden nedan ser jag döden som grinar
 |
| studiojätteliten |
Lite lågmäld poesi i höstregnet. Kanske man kan vara utan egentligen. Anledningen till att jag ändå publicerar denna lilla dikt är att jag vet att många blir mer nedstämda denna årstid, och att många dricker mer. Jag är själv präglad av att leva med en förälder som dränkte depression i alkohol. Så kanske detta kan fungera som en liten varningsklocka till de som behöver fundera över sin alkoholkonsumtion, eller för de som lever med någon med ett riskbruk. Ni är inte ensamma. Det finns hjälp att få. Be om den.
Puss och kram
