Ulf Lundell är bäst när han är full och plågad

Ett melankoliskt klinkande hörs från vardagsrummet. Jag ligger kvar i sängen en stund och lyssnar till det raspiga och svajiga ljudet från den gamla grammofonen, förstår av musikvalet vilken ton den här dagen kommer att ha.
Du ligger uppkrupen på sidan i den svarta skinnsoffan och låter röken ringla över glasbordet.
- Ulf Lundell är bäst när han är full och plågad, säger du med vad som låter som en blandning av vördnad och hånfullhet.
Jag börjar städa undan gårdagens dryckesorgie i takt till lunken av saxofon och bakfylleångest. Undrar hur jag ska kunna lirka fram en annan sinnesstämning i dig.
- Kan vi inte åka till serietidningsaffären idag, snälla pappa, säger jag med spelad barnslighet eftersom du sällan kan motstå din förstfödda flicka.
-Visst, visst kan vi det mitt lilla hjärtegryn replikerar du och låter faktiskt lite mer lekfull på rösten

Vi väcker lillebrorsan och ger oss ut i dagen, en konstig triad som går den korta vägen till garaget. Gruset efter vintern ligger tjockt och grått på backen men vi vet att så snart du startat motorn till Barracudan så kommer du lysa upp.
Du vrider om nyckeln och varvar den gamla motorn med alla dess hästkrafter. Det mullrar nått ofattbart högt men dovt och vibrerar i sätena.
- Känner ni ungar, hur det pirrar i roten, det är fan så man får ståkuk!
Våra kalufser nickar i takt i baksätet och vi har fått ett fönster med en grandios fadersfigur och äventyr.

Det är fortfarande för kallt ute för att veva ner rutorna men vi kör en raggarrunda och pratar om allt vi ska göra när sommaren kommer. Vi glider längs norra promenaden och du berättar hur du och Kecke och Ljunga brukade gå förbi här när sjuksköterskestudenterna slutade sina lektioner och långsamt och lockande gick genom den fina allén med sina korta kjolar och viktiga miner.

När vi kommer till butiken som säljer begagnade serietidningar av alla tänkbara slag får vi pengar att välja våra magasin helt själva. Brorsan är i Bamse åldern och jag i Kalle Anka, men i hemlighet läser jag alla hans tidningar också för dom har alltid lyckliga slut och ger mig en tillfällig varm känsla. Vi fortätter till saluhallen som ligger på torget där farmor bor och fyller påsar med fetaost och pepperoni. Sista stoppet är godisaffären för man måste ha snask när man ska läsa serier, godiset kostar bara 2,90 kr hektot i den skumma affären på hörnet och även om hälften av sorterna är torkade så älskar jag att gå och plocka bland de olika sorterna ur plastlådorna.

Väl hemma igen så parkerar vi oss i sofforna, ligger länge huller om buller med spinkiga barnben och läser och äter godis. Jag känner mig lugn och lycklig och märker inte hur ljuset falnar utanför fönstren. När dagen väl passerat häller du upp den första groggen och sätter på tv:n. MTV spelar musikvideos med färgkavalkader och tunggung. Jag gillar det och höjer volymen men du protesterar.
-Ingen jävla tuggummipopp får spelas i mitt hus domderar du och stänger genast av.
Du fipplar med grammofonen och det eviga raspandet, drickandet, de melankoliska tonerna och svajandet börjar om.

 "Till och med kakelgolven
med skit och fimpar förskjuter dej
och tunnelbanehallens viskande eko
vet vem som njuter dej
Du vill slänga tårarna på dom
som is och briljanter
och slänga dom hårt
Slänga dom på dom som har det lätt
för att du har det svårt

Vem ska rädda dej, Bente
ifrån tillvarons hundar?
Så att dom aldrig mer
Så att dom aldrig mer får hugga dej"

Fönstret är därmed stängt och jag går in på muggen för att ta ett bad. På golvet bredvid hembräningsapparaten ligger Fib Aktuellt och tidningar med konstig tecknad porr och jag tar en på måfå. Vattnet jag tappat upp är skållhett och medans jag sjunker ner och låter mig brännas bläddrar jag igenom de solkiga bladen. Plöjer igenom sida efter sida med nakna tecknade människor som penetreras av utomjordiska varelser med långa tentakler. Kombinationen av värmen och musiken söver mig och jag tänker i dvalan att vi har haft en fin dag samtidigt som jag undrar vem som ska rädda mig.

Fotograf Filip Leo, Studiojätteliten

Det är över 1 år sedan jag skrev nånting om mina uppväxtår. Anledningen till det är att kanalen stängdes, jag stängdes, är fortsatt rätt avstängd om jag ska vara ärlig. Men jag ska försöka få tillträde till mig själv igen och idag är en början.

Vidare tänker jag såhär, döm inte Er själva så hårt om ungarna har lite för mycket skärmtid och du serverar halvfabrikat till middag. Det kunde varit betydligt knasigare än så. Allt kommer att ordna sig.

Kram och välkommen år 2019.