Jag skiter i balansen!

Jag är ute och springer i snön. Det är vita vidder i oändlighet framför mig.  Musik pulserar i öronen och jag känner mig manisk, fri och lycklig. Glädjen bubblar som kolsyrat vatten i bröstet på mig, upp genom halsen och ut genom munnen. BaHaHAHAHa skrattar jag högt medans jag rusar fram. Sedan kollar jag mig lite skamset över axeln för att kolla så ingen annan motionär ligger i hasorna och har bevittnat detta spontana känslouttryck. Det känns ju liksom inte helt adekvat att kuta runt och garva för sig själv i skogen, konstigt nog. Fast varför skulle man inte göra det egentligen?

Jag antar att det är med rädsla för att inte anses vara helt i sin ordning, helt i balans. Det är sånt evinnerligt tjat om balans överallt. Både i media och i folkmun. Ta inte ut dig, känn efter men känn inte för mycket, se inåt, blunda och andas, säg nej, hitta balansen, balansen, balansen.
Jag skiter väl i balansen. Att sträva efter balans är för mig dömt att misslyckas. Jag gillar ytterligheter och söker upp motstånd. Mina ögon är alltid öppna. Jag vill att livet ska kännas. På riktigt, i skinnet, i hela mitt väsen.  Musik ska få mig att vilja skratta, skrika, gråta, knulla eller slåss. Får den mig inte till det är det inte bra musik.
Samma gäller för livet i övrigt. Genom aktivitet och utmaningar finner jag mig i mina rätta element. Jag vill göra allt samtidigt och hela tiden. Likt en 1-åring som stoppar allt i munnen. Det är ju inte värre än att man kan spotta när man slickat på fel saker. För visst har det hänt att jag stuckit tungan där den kanske inte borde vara. Det är ett ärligt misstag.
Det är bara sådan jag är. Jag har förlikat mig med det. Jag behöver inte vara lika balanserad som alla andra. Jag håller mig till att vara känslointensiv för det är jag mycket bättre på. Men visst sliter det på krafterna och jag är inte mindre begåvad än att jag förstår vikten av att vila lite extra när jag har brännt ut mig. För det gör jag. Både nu och då. Men det får vara så då jag vägrar att ständigt vara rädd och akta mig för att ta i för mycket. Jag gasar och bromsar och rusar motorn för jag älskar att se hur mycket kraft jag kan frambringa.
För hellre är jag trött för att jag levt så intensivt än trött på livet.

Men missförstå mig rätt nu.
Jag är ingen förespråkare för en livsstil som får människor att gå in i väggen och rakt in i utmattningssyndrom. Det är ju bara för hemskt. Var och en får helt enkelt lov att hitta en livsföring som passar och inte helt tar kål på en. För mig är det bara inte balans som är melodin. Och även om jag ibland är den tröttaste jag känner så är jag också oftast den som är mest tillfreds.

Nog svamlat för idag.

Nu ska jag lätta på röven och äta middag med min man. Trevligt. Vår relation är egentligen det enda området som jag faktiskt skulle vilja uppnå lite mer BALANS i. Just nu är vi i fasen där jag inte vet om jag vill ligga med honom eller slå honom i ansiktet. Nuff said.

Oavsett om ni är balanserade eller inte önskar jag alla en fin dag full av skratt och värme!

Man får ta del av mycket vackert när man springer i skogen