Klockan nio hör vi det välbekanta ljudet av klampande tonårssteg utanför dörren. Sen nyckelskrammel och ett par kvävda svordomar följt av en duns i hallen när sonen släpper ner väskan med skejtboardhjälm och gud vet vad på golvet. Världens bästa ljud. För det är först när alla familjemedlemmar är innanför dörrarna som jag kan börja slappna av.
Straxt släntrar han upp för trappen. Men istället för att drösa ner i soffan så ställer han sig bredvid och säger med sammanbiten röst att han har något viktigt att berätta. Något riktigt viktigt.
- Alltså Ni vet Thomas på skejtgymnasiet. Han sitter häktad för övergrepp på eleverna på skolan.
- Va? Vad menar du, vad då för övergrepp? Snälla sätt dig ner.
- Jo asså, tydligen har han haft särskilda förtroendeövningar med vissa av killarna på "teamet". Han har bundit fast dem på en stol i flera timmar och satt en påse över skallen på dom så de nästan svimmat. På nån hade han satt fast klädnypor i bröstvårtorna och i gäddhänget också. Så jävla sjukt. Ni kan gå in på expressen och läsa om Ni inte tror mig? Jag antar att det inte är aktuellt för mig att söka till den skolan längre....?
Vi läser artikeln i expressens kvällsblad och pratar en stund om hur han känner sig. Det är hemskt och ofattbart att det drabbat killar han känner. Han är rätt sansad men besviken såklart. Han förstår att det kunde varit han själv som blev utsatt. Vi hade bara tur att Thomas avslöjades innan min son hann börja på skolan. Och även om sannolikheten för att något liknande ska inträffa där igen är minimal blir ett barns sårbarhet så plågsamt påtaglig nu. En femtonåring ska inte bo särskild från sina föräldrar. Punkt.
Skejtgymnasiet i Karlshamn startade med sin första årskull i somras. Thomas som är en känd profil inom de ungas skejtvärld är bosatt i staden och har varit aktiv i rekryteringen av elever till den nya gymnasieprofilen. Min son som ännu bara går i åttondeklass är en utav de elever han headhuntat till att börja på profilen så snart han går ut högstadiet.
Thomas har groomat min son. Talat om för honom att han är ett lovande prospekt. Att han vill ha med honom på "teamet". De som blir sponsrade. Men han får inte berätta det för sina polare. Det kan bli tjaffs då. Min son lovar att hålla tyst om det.
Han har varit i extas över att kunna få utöva sitt största intresse i skolan. På skoltid. Snacka om att få möjlighet att utvecklas.
Och vi som föräldrar har med skräckblandad förtjusning räknat på hur det skulle gå ihop sig ekonomiskt att ha sonen inackorderad under treårs studier på annan ort.
Vi lägger in extrapass på jobbet. Sonen fixar sitt första jobb som reklamutdelare för att spara pengar till detta underbara som ligger precis inom räckhåll.
Sonen och hans pappa blir inbjudna till skolan för att få mer information om programmet och för att se hotellet där eleverna bor. De äter lunch med andra föräldrar och Thomas. Föräldrars oro över att ungdomarna flyttar hemifrån lugnas. Thomas lovar att han har koll på killarna. Han framstår som en trygg vuxen, en eldsjäl, en vi kan lita på ska hålla en vakande hand över de barn som lämnar hemmet på tok för tidigt. De skakar hand. Det känns okej. Bra till och med. Det kommer gå bra det här.
Planen var klar. Inga andra betänkligheter. Och fastän mammahjärtat inte ville så höll jag ändå på att skicka min son rakt i händerna på en förövare. En man i min egen ålder. En som bjuder hem 15- åriga pojkar till sitt hem och binder fast dem till händer och fötter på en stol och stoppar påsar på deras huvuden. En man som i timtal sitter och pratar med de fastspända pojkarna på "teamet" om att de måste lita på honom. Att han gör dessa övningar för att de ska bli mentalt starka och på så vis bli bättre inom sin idrott.
Jag kan inte sluta frysa. För att en människas vansinne inte syns på utsidan. Och jag lider med de pojkar som utsatts och de föräldrar som trott att allt skulle gå bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar