I det som aldrig blir sagt ligger smärtan och ensamheten

Idag släpptes en intervju med mig på  Beroendepodden. Min röst, mitt byk, mitt medberoende. Min röst som skrattar medans gråten rinner längs ryggraden. När jag pratar kan jag inte låta det osagda ta plats mellan radavstånden som när jag skriver. Det går inte att förfina pratet. Allt som ska sägas måste få en bokstav, en ton och en plats. Jag gillar inte att ta plats.
Självtvivlet yttrar sig som ett tryck i bakhuvudet och en plötslig svaghet i händerna. Jag försöker sippa på kaffet som serverats men kan inte lyfta koppen.Vem skulle vilja lyssna på mig?
Samtidigt som mästermaskören Lisa pratar på om hur slitsamt och ensamt det var att leva som barn så klingar röster från förr.Vem tror du att du är egentligen va, din lilla missbruksunge.... svartfot...tattarunge....missfoster. Jag sväljer och sväljer men orden väller upp och ut ur munnen. Det är för sent att hejda dom nu. Sorg, smärta, självbevarelsedrift, våld och min väg in i utmattning i ett rasande tempo. Okej, tänker jag. Jag får ta smällen sen, för att jag trodde jag var nått.

Men jag pratar inte för att Ni ska lyssna på mig. Jag vill att Ni ska våga lyssna på Er själva och varandra. I det som aldrig blir sagt bor smärtan och ensamheten.

Lyssna gärna. Dela inlägg och avsnitt så kanske någon känner sig mindre ensam.

På Beroendepodden finns länkar till hjälplinjer och information om stödgrupper avseende missbruk och sorgbearbetning.

Tack finaste Annelie Ståhl för att jag fick vara med i podden, och stort tack Studio Jätteliten för det fina porträttfotot.