Om rädslan att bli slagen av mig själv.

Var du rädd? frågar Jonny. En helt befogad fråga då vi pratar om känslan när man kliver in i en bur för att slåss tills antingen jag eller motståndaren är medvetslös, utstrypt, utlåst eller i ett sådant tekniskt underläge att domaren av säkerhetsskäl bryter matchen. Och nej, jag var inte rädd. Inte för våldet i sig som man kan tro. Det enda jag varit rädd för är att förlora. Mot mig själv.


Jag intervjuas av ultralöparparet Jonny och Ellen mer kända som grundarna till "Pace On Earth" i deras podcast med samma namn.
Vi pratar om min satsning som elitmotionär i MMA. En starkt växande sport som jag tror de flesta känner till idag via UFC och de svenska storstjärnorna som Alexander Gustafsson och Ilir Latifi bland flera.
Varför utsätter man sig för något sådant? en sådan uppenbar risk för den personliga hälsan? Vem är man som person om man är förmögen att försöka slå en annan människa medvetslös?
Det låter ju inte riktigt klokt egentligen.
Och kanske borde jag ha ett svar. Visst borde jag efter att ha funderat länge och djupt på dessa frågor och kommit till insikter om mig själv och någon slags förklaring. Ett välavvägt svar som berör min personliga utveckling. Den alla ständigt eftersträvar. Eller inte alla kanske, men många.


Men vet Ni vad. Jag har inget svar. Inget bra eller ens hyffsat tillfredsställande i alla fall. Jag tyckte bara det var roligt. Ville se om jag kunde bli riktigt bra. Jag vill inte vara en sån som ger upp, en man kan knuffa omkull. Jag vill känna mig stark och tålig. Och jag gillar att slåss. Även om det inte räcker som drivkraft till att köra på den nivån jag gjorde.


Men nu då? När jag inte fightas längre. Vad ska jag hitta på nu? För lusten att pusha mig själv bortom min bekvämlighetszon finns kvar. I två år har jag odlat den och återigen var det lite slumpen som puttade mig i en riktning. Jag ska bli ultralöpare. Funderingen hade funnits ett par dagar men Jonny lurade mig att ta det sista steget till beslutet. Sommaren 2018 ska jag springa Ultravasan 90 km. Som vägledning i min träning har jag anmält mig till Pace On Earths online coachingprogram "10 månader mot tio mil" Kika in och låt dig inspireras av deras hemsida:
PaceOnEarth


Det kommer bli toppen. Och jag accepterar att jag inte har svar på allting. Det får räcka för nu att jag bara är en sån person som vill testa så många olika saker som möjligt under livet. En sån som vill ha roligt.

Under ultraintervallerna i helgen. KUL

Lyssna gärna på vårt samtal i podden. Och resten av avsnitten också. Jonny och Ellen är verkligen proffsiga och det är väldigt intressanta intervjuobjekt. Sen har de så härlig avslappnad stil och lugna röster att lyssna till.

Stund för reflektion under löptur

Nu ska jag göra en bucketlist. För annars får jag inte tummen ur och genomför alla de olika sakerna jag sitter och drömmer om att göra. Det blir bara massa pladder och det är ju inte så konstruktivt.

Melankoli

Så deppigt
så mättat
så äcklande grått

Så håglöst
så svårlöst
så smärtande vått

Den ångest som förblindar mig
jag tar i mitt glas
Min rädsla förgör mig
mitt liv går i kras

Med vinets droppar
min livslust sinar
I spegelbilden nedan ser jag döden som grinar

studiojätteliten

Lite lågmäld poesi i höstregnet. Kanske man kan vara utan egentligen. Anledningen till att jag ändå publicerar denna lilla dikt är att jag vet att många blir mer nedstämda denna årstid, och att många dricker mer. Jag är själv präglad av att leva med en förälder som dränkte depression i alkohol. Så kanske detta kan fungera som en liten varningsklocka till de som behöver fundera över sin alkoholkonsumtion, eller för de som lever med någon med ett riskbruk. Ni är inte ensamma. Det finns hjälp att få. Be om den.

Puss och kram

Jag förlåter och förgås

Vår första tid tillsammans är fysisk och kraftfull. Snabba andetag under spänd hud. Jag brottar ner dig och berusar mig med din närhet. Du ber mig att aldrig förändras. Olikheterna lockar. I början. Tills den dag då allt det du har attraherats av hos mig blir det som skrämmer dig.

Din skiftning är subtil och bara mellan oss. Du driver in mig i en mall som inte är jag. Får mig att tro att jag är den med flest brister. Den aviga, slarvern, den överkänsliga. Ovärdig dig som är ovärderlig. Så som pojkar är. Fostrade till ofelbara och fria från skuld.
Jag gör det enda jag känner till och anpassar mig. Varje gång jag kliver innanför våra dörrar försöker jag se med dina ögon, rädd att göra fel eller stöka till för du är så lättstörd.  Lägenheten krymper till ditt herravälde. Jag försöker vara lyhörd men förstår inte systemen. Det är märkligt hur det bara är ditt sätt som är det rätta. Får inte skratta för högt så jag gråter med rännilar längs mina lemmar. Förut kunde jag charma dig med min energi och spontanitet. Nu tycker du jag är gapig och vårdslös. Tanklös och utan taktkänsla krymper jag. Uppbådar all min energi för att minimera konfliktytorna. För att lindra din oro, ditt kontrollbehov. Men jag lyckas aldrig fullt ut. Du hittar alltid något värt att anmärka på. Hånfull när jag säger ifrån. Reducerar mig. Ändå vill jag så gärna röra vid dig, andas in din doft och börja om.

Du föder av mig och jag böjer mig tills jag brister i alla sömmar och rinner ut som en missprydande fläck på golvet. En olycka. Ett missöde. En ständig påminnelse om hon som sprack. Som inte höll ihop det riktigt.

Så vänder jag mig inåt och vilar ifrån dig. Och när jag återfår min talan tar jag över. Du har inte en chans när jag väl tar ton. Du är en övergödd pojke med magert språk och jag är svältfödd men vältalig. Jag ger dig inget utrymme. Låter dig få känna min kraft. Jag är den farligaste du någonsin haft så nära inpå. Du viker undan med blicken för jag har våldet i mig och använder det. Plockar isär dig tills du står helt utan skydd. Först då förstår du. Men med rörelsen som startat i dig blir jag stel. Jag stänger av och i kylan efter mig lovar du bättring och bot. Och jag vill läka oss så jag förlåter och förgås.

Ta hand om varandra.

Ny header

Hur svårt ska det vara! Jag är så kass på teknik. Datorer med alla dessa program, TV-apparater, stereoanläggningar. Satans påfund är de, jag begriper mig inte på dem. Dessvärre är jag fullkomligt beroende av att kunna använda dessa magiska maskiner ibland. Men jag skulle behöva en ständigt närvarande stödperson.  Om barnen tex. har spelat X-box och inte bytt source på TV´n så kan jag inte se på burken utan får snällt vänta tills någon vänlig själ kan fippla rätt på dosorna. Som av någon outgrundlig anledning ser PRECIS likadana ut allihopa!? Samma visa i bilen. Är ingen radiokanal inrattad (eller nån lämnat P4 på) så är det brus eller monotont babbel som gäller tills någon behagar byta kanal igen för jag lyckas inte få in ett sabla skit. Frustrerande. Känner mig som ömsom kärring ömsom galenpanna som frenetiskt trycker och vrider på alla knappar jag kommer åt men bara gör allting värre såklart.
Kanske är jag obildbar på teknikfronten, eller så har jag bara varit lat och bra på att delegera bort alla moment i vardagen som innefattar något tekniskt kunnande. Skitsamma! Jag testar mig fram och lyckas ibland men misslyckas fortfarande en hel del. Som just i stunden.
För några månader sedan var jag och plåtades lite hos fotograf Filip Leo på Studiojätteliten
Det första fotot vi tog, en helt slumpmässigt tagen "testbild" för att ställa in ljuset, blev så fin att jag bestämt mig för att använda den som min nya header här i bloggen. Men nu när jag väl fått tummen ur och ska lägga in den så får jag inte till formatet. I mobilversionen av bloggen ser den ut som den ska men när jag tar upp bloggen på datorn så är fotot så stort att bara ett litet hörn av bilden kommer med. Men det finns större bekymmer än så såklart. Jag får ta och kalla in experthjälp någon dag snart. Tur jag har vänner som är långt mer begåvade än jag.

Lägger in bilden här och hoppas att Ni också gillar den.

Önskar Er en fin kväll.

Vi tar en smygöl

Vi står parkerade med husbilen bakom en vacker gammal tegelbyggnad bredvid Södra promenaden i Norrköping. Den är hög med stora vita fönster ända från marknivå och har en massiv trädörr på ena kortsidan. Det verkar som om den används som skola i dagsläget.
Jag sitter med fötterna på bordet och läppjar på ett glas rött vin. Väntar på att regnet ska avta så vi kan ge oss ut och ner på stan för att hitta någonstans att käka middag. Genom ena fönstret ser jag hur en man på cykel rullar in på gräsplätten bakom skolan, mitt framför där vi står. Han får snart sällskap av två kompanjoner till fots. De skakar hand och sätter sig i ett av de stora fönstrena, pressar ryggarna mot byggnaden för att söka skydd mot vätan. Det forslars upp ett par bira ur bekanta påsar och det skålas, pratas och skrattas. Dom är lumpna och väderbitna. Tydligt märkta av år av missbruk med slokande kroppshållning och magert brunt skinn. Som de är som måste söka gemenskap utomhus. På platser vi helst inte går förbi. Och gör vi det beklagar vi oss genom sammanbitna tänder över packet som sitter där och förpestar våra fina naturområden. Jag gör det också. Sen känner jag det dova illamåendet rulla in. Skammen. Ser farsan och mig själv sitta där. Det är inte så värst länge sedan egentligen men jag har gjort mycket för att förtränga vart jag kommer ifrån. Alkoholen och drogerna som fick en hel familj på flykt. Olusten och rörelsen som lever kvar inombords genom generationer.




Jag tycker de ser bekanta ut och det känns hemtamt att betrakta dem såhär lite på avstånd. Jag undrar vad de pratar om? En utav dem gestikulerar så vilt att han spiller ut en del av ölen och när han upptäcker det är han snabbt vid burköppningen och sörplar i sig utav skummet. Sen pekar han mot vår husbil, ställer sig upp och kisar med ögonen. Går lite fram och tillbaka och beskådar den. Jag är osäker på om han ser att vi sitter därinne.

Inte i husbilen men väl med fötterna på bordet

-Det var väl själva faan, svär min man. Typiskt. Ska vi flytta på oss? Det här känns ju inte som en bra plats att stå på helt plötsligt. Helevete också!
-Va?  Nja, nej det är väl inte idealiskt kanske men dra inga förhastade slutsatser nu. Det behöver väl inte vara så farligt. Vi får väl gå ut och snacka lite med dem. Hundarna måste ändå rastas innan vi drar.
Vi kopplar våra två små hundar och kliver ut.



-Hej! Ursäkta om vi stör, säger mannen som just spanat in vårt mobila hem. Han säger det med uppriktighet i rösten. Lite trevande. Som en som är van att ursäkta sig för sin uppenbarelse. Som vet att han inte är uppskattad av så många. Det är därför de satt sig bakom byggnaden, avskilda och lite i skydd. Han vet att personer som min man tror att de ska stjäla, förstöra och ställa till djävulsskap vart än de går. Det har han förvisso gjort ibland också men mest för att det blir en självuppfyllande profetia tillslut. Om ingen tror en om något så slutar man anstränga sig. Men han har viss heder kvar. De som behandlar honom med respekt ska han återgälda, men de uppblåsta typerna har han inte mycket till övers för. En sån mular han gärna till om det behövs. Han kan allt se skillnad på folk och folk.
-Hej! Nej det är ingen fara, svara jag.
-Vi tar bara en smygöl innan matchen. IFK spelar ikväll.
Så är isen bruten. Min man och gubbarna börjar omgående prata fotboll. Jag slutar lyssna och känner in, strosar runt en bit ifrån och låter hundarna kissa in sitt nya revir. Makens axlar sjunker ner något. Det finns ingen anledning att känna oro.
-Schysst kärra Ni har säger mannen när jag återvänt.
-Tack. Ja vi gillar den.
Vi småsurrar lite om frihetskänslan, enkelheten och drömmar och alla är rörande överens om att husbilslivet verkar väldigt trivsamt.
-Vi är bara på besök över natten och ska gå ner till stan om en stund. Törs vi stå här?
-Ja för fan. Vi ska vakta den åt Er. Ni verkar vara jävligt fina människor. Jag ser det. Men hundarna då? Har dom mat och vatten?
-Jaja, jag lovar. Och vi är inte borta länge.

Vi tar i hand på det. Han fattar min ena hand med båda sina och klämmer till lite. Inte hårt, bara tillräckligt för att jag ska förstå.

Staden där jag är född och uppvuxen.

Jag kan leka, smeka och förföra. Jag kan förgöra.

Den första morgonen vi ska samåka till Rättspsyk kör ihop sig i starten. Tiden räcker inte till. Jag är för fel för alla mina kläder, håret är otuktbart, kylskåpet tomt och sonen är för liten och skör. Han hänger som en trasa i famnen när jag tar upp honom kl 05.30. Jag klär på honom medans han fortfarande sover och trycker den varma kroppen mot bröstet när jag småspringer till dagis glad att det bara är tvärs över vägen. Skammen pulserar i ansiktet när lämnar över byltet till de som ska sörja för hans välmående resten av dagen. De som borde vara jag. Med fejkat flin gasar jag sedan iväg mot Klostergatan för att hämta upp fotbollsslampan jag ska dela transportsträckan med de närmsta veckorna.
Han syns på långt håll där han står på trottoarkanten med militärisk hållning. In med magen, ut med bröstet, blont hår och muskulösa lår i tajta jeans, ovetandes om att jag levt ett helt liv på just den här gatan. Älskat, blivit en del av en familj, fött ett liv, fostrat, drömt, svikit och lämnat.
Han slår handflatan lite lätt i huven innan han kliver in bilen med spelad självsäkerhet och en munter hälsning.
Vem gör så egentligen tänker jag?
Samtalet flyter på lättare än förväntat under de 45 minuter det tar oss till Vadstena. Ögonen plirar medans du klamrar dig fast i handtaget på passagerardörrens insida.  Du ger ett lite nervöst intryck men det är högst oklart om det beror på min närvaro eller min bilkörning.

Väl på plats slungas vi runt i den otympliga stenkoloss som verksamheten bedrivs i. Jag smygtittar på dig under genomgången av rutiner, säkerhet, sekretess och de olika avdelningarna och du ser annorlunda ut här, utanför dina vanliga domäner.
Dagarna flyter på, jag hämtar upp dig med bil. Du ler och gnistrar med tänderna.Vi småpratar, skrattar mycket, kliver in i kolossen, utför våra uppgifter, lär oss det vi är avsedda att lära och efter var dag som går så börjar vi röra oss allt mer kring varandra. Min uppfattning om dig har ändrats till det bättre helt klart. Du är duktig på alla områden inom vår profession och det är något jag verkligen gillar. I egenskap av att vara den mer ordningsamma av oss ser du därför till att vi genomför våra inlämningsuppgifter till skolan medans jag mest funderar på hur det skulle vara att ligga mellan de där muskulösa låren. Men även om vi båda verkar se till att alltid finnas precis inom synhåll för den andre är jag osäker på om vi flörtar med varandra tills en eftermiddag då en psykotisk man på avdelningen ropar efter oss i korridoren.
-Här kommer Fredrik Stare med fru. Han spänner upp sin skrud och hon niger och ler medans hon leder.
Därmed är den begynnande romansen både avslöjad och definierad. Vi skrattar lite förläget men efter den uttalade betraktelsen är det närmast löjligt att fortsätta låtsas som ingenting.

Du bjuder ut mig när vi kör hem den eftermiddagen och även om jag inte tror att vi ska inleda ett förhållande av mer seriös karaktär så vill jag väldigt gärna prova att sticka min tunga i din mun under tyngden av din kropp. Vi ses ett par gånger och trivs med varandra innan du får mig. Och när du fått mig blir du rädd. För jag kan leka, smeka och förföra. Jag kan förgöra.

Vi träffades på Rättspsyk i Vadstena

Jag pluggar på sjuksköterskeprogrammet och har just blivit tilldelad terminens praktikplats. Fem veckor på Rättspsyk i Vadstena. Intressant och kul placering. Jag ser verkligen fram emot ett avbrott i den monotona studentvardagen som mestadels består av att sitta på vattniga föreläsningar med semi-inspirerande föreläsare. Är ändå lite lätt oroad över hur jag ska lösa logistiken med sonens barnomsorg under veckorna och helgerna då praktiken innefattar kvällsjobb och jag är ensam. Eller ensam är jag inte. Sonen har en förträfflig far och mormor och allehanda hjälpredor. Det är nog mer det dåliga samvetet som gnager. Det att jag ska vara borta från honom mer än vad jag redan är. När jag valde bort livet med hans pappa så förlorade jag ju samtidigt halva livet med honom. Halva livet. Varannan vecka i skam och saknad. Hur jag än vrider och vänder på saken så har jag ingen vettig ursäkt till varför jag berövade ett barn hans kärnfamilj. Jag fick spelet helt enkelt och en hel rad människor drogs oskyldiga in eländet. Det är bara att tugga i sig. Men jag kunde inte bättre än så just då.
Och livet traskar på sin gilla gång ändå och nu har redan fem hela terminer på en utbildning passerat och det är bara slutspurten kvar. Snart har jag en bra grund och kan försörja både mig och sonen. Som folk ska.


Jag får lov att låna mammas mans Volvo så jag lättare kan ta mig till och från Vadstena som ändå ligger dryga 7 mil bort enkel resa. Blotta tanken på att släpa upp en liten varm kropp från sängen och hasta iväg till dagis innan kl. 06 om mornarna får mig att må illa så jag är oändligt tacksam över tillgången till fordon. Det kommer ordna sig.


Ett par dagar innan första avfärden till Rättspsyk ringer ett okänt nummer på min mobil. Jag svarar med mammatrött röst och blir förvånad när jag hör en klasskamrat glatt presentera sig som Fredrik i andra sidan luren. Fredrik, Fredrik? vem fan är Fredrik funderar jag runt, runt mot tomma väggar i skallen medans vederbörande i rask takt förklarar att han ska göra praktik samtidigt som mig och undrar om vi möjligen kan arrangera någon slags samåkning?
Visst, visst svarar jag och förklarar att han kan åka med mig om han bara ger mig adressen han vill bli upplockad på. Vi avhandlar diverse artigheter och under samtalet får jag en konstig intuitiv känsla att något kommer att hända mellan oss. En lätt bubblande känsla kittlar i bröstet när vi lägger på.
Jag hoppade in i klassen under termin 4 efter att ha kombinerat en episod av hjärnsmälta med studieuppehåll så jag känner inte till alla studiekamrater så väl. Kanske är jag inte heller den mest uppmärksamma på min omgivning. Jag har liksom nog med mig själv.


Kvällen fortskrider med att bada barn och laga mat och rätt var det är så kommer jag plötsligt på vem Fredrik är. Åh nej. Inte han. Jag skrattar lätt åt min inbillade intuitiva känsla av en potentiell romans. Tänk vad lite torka och kärlekstörst kan sätta griller i huvudet på en. Den killen är inte min typ. Inte alls. Oj oj oj. Han har stora vita tänder och pojkbandsfrisyr. En sån som klappar flickorna i baken och leker "killen hela dan". Fotbollsspelare är han visst också. Värsta typen. Lägger sig väl och rullar på backen med armarna om ena knät vid minsta motgång. Nej du. Men det är ju bra att kunna dela pengarna för soppan med någon.




Solig promenad med skeptisk man

Fortsättning följer......

Släck din törst med mitt oskyldiga barnasinne

Här kommer en dikt som beskriver hur jag mådde i mitt medberoende som barn. Hur jag tänkte kring relationen jag hade till min alkoholiserade pappa.

Var så god...
Ta min nyfikenhet och kraft.
Bruka min välvilja och längtan.
Släck din törst med mitt oskyldiga barnasinne
Fördunkla mig och lämna mig i en självuppfyllande förtvivlan.

Midsommar är gräslukt, blommor i håret och sorg i bröstet. Högtiden då vuxna beter sig som barn och ansvarskänslan ligger långt ner i magen under nubbe och sill. Högljudda och gapiga stapplar de omkring på lantstället och kastar uppslupna blickar på grannen. Kubb är en förtäckt smekning på baken. Kom och sitt i mitt knä lilla stumpan. Närmar sig det förbjudna. Skiter i konsekvenserna. Trevande och äckligt. Någon tar till nävarna. De små är de tappra. De om inte syns. Som snällt går och lägger sig och håller andan när mamma nattar med spritandedräkt.
Gud som haver barnen kär, snälla gör så att mamma och pappa inte blir sjuka och dör. Jag lovar att aldrig bråka mer. Amen.

Trots att min pappa dog för 15 år sedan och att jag är fullvuxen nu så blir jag fortfarande orolig när jag står inför årets alla suparhelger.

Glad midsommar allihopa!
Önskar Er en dag full av skratt och värme.

En förminskad en förmer

Lägenheten där jag påbörjade mitt liv var liten och full av tvivel. Så som jag också skulle komma att bli.
Jag var inte ens tilltänkt egentligen. Men trots att jag inte var planerad så var jag efterlängtad säger du nu. Du tänkte att det skulle förmå honom att sluta dricka. Att se mig. Och jag lyssnade till er besvikelse och kisade genom ogenomträngligheten.
För det var aldrig något speciellt med mig. Jag kom på tvären redan från start. Låg i magen med rumpan först och fick lyftas ut med ett akut kejsarsnitt. Lämnade din kropp med ett stort ärr som löpte tvärs över magen.
Smal, tidigt född och helt gul i skinnet var jag. Jag fick ligga under en särskild ljuslampa för att det skulle bli lite fason på mig. Det blev bättre med huden men i övrigt var jag inte mycket att hoppas på. Inget hår hade jag på flera år. Du berättar att de som såg mig sittandes i vagnen trodde jag var en pojke.
- Åh vilken söt liten grabb, lät tillropen. Du orkade inte protestera. Bättre en söt pojke än en ful flicka. En unge med stora bruna ögon men utan magi. Nykterheten uteblev. Vi var omkring varandra men aldrig inuti.
Du var den som drömde dig bort men aldrig prata och han pratade utan slut och slöt sig. Jag var den som gled mellan glaciärer.

Sen kom Kaj. Pojken. Han var planerad minsann. Åh vilket ståhej det var om honom. Ni lutade er ner över vaggan och kivades om hans gunst.
-Förlåt men är han inte väldigt lik mig säger farfar på BB.
Stor och kraftfull med svart hår och buskiga ögonbryn redan från födseln. Förundran var född. Det var så märkvärdigt med Kaj. Och jag drabbades av den stora svartsjukan.

Jag var fem år och hade just lärt mig att läsa och skriva. Själv. Det hade varit svårt. Jag hade suttit mittemot de skrivande och observerat, härmat. Gjort till mitt eget. Då jag var vänsterhänt blev alla bokstäver spegelvända till en början. Fast nu äntligen fick jag det rätt. Med uppdämd glädje väntade och längtade jag efter att få höra att det var något alldeles särskilt med mig. Men min längtan var förgäves och i samma takt som min bror utvecklades inåtvecklades jag. Allt jag sade eller skrev blev skevt och fult. Jag blev förtvivlad. Ville krypa upp, tillbaka, regrediera och ockupera men det fanns ingen plats för mig.
Jag var trulig och egensinnig. En förminskad en förmer. Du ville ha en unge som sitter stadigt i knät och gör som man säger. Inte en som ser.

Min dotter och brorsson

Självförakt växer i ensamhet medans svartsjuka bara kan leva där kärlek bor. Så dömdes jag att bli den som älskar genom allt men aldrig kan känna sig älskad.

Två campingfavoriter i Östergötland. Kolla in våra finaste foton

Förra året fick jag för mig att köpa en husbil. Fråga mig inte varifrån idén kom för jag har aldrig varit särskilt bekväm med att vistas bland människor inträngd på en liten yta. Nu gällde det ju inte vilka människor som helst utan min kära familj, men ändå. Så med bristande impulskontroll och stor entusiasm över min nykläckta plan fick jag med mig maken och ungarna i jakten på de kommande somrarnas rullande semesterparadis. Vi ville göra det så enkelt för oss som möjligt och ha en husbil som inte krävde re-modulering dvs ombäddning varje natt varpå vårt urval smalnades av något. Efter bara någon veckas letande föll vi pladask för en Fiat Bürsner med två dubbelsängar varav den ena finns på ett sk loft ovanför förarhytten och den andra längst bak i bilen. Hon har en fräsch interiör med kyl, frys, Micro och till och med en toalett med duschkabin.
Efter lite enträget prutande var hon vår och lyckan total. Att bli med husbil är det bästa vi gjort.

Mi corason, fricampar på okänd mark

Idag tänkte jag bjuda på några fina bilder av mina favoritcampingar hittintills i Östergötland.

Nr 1. Stegeborg.
Här hade min farmor och pappa sommarstuga när jag var barn så jag återvänder lätt hit. Att få visa maken och barnen dessa omgivningar var härligt och vemodigt på samma gång. Campingen ligger precis invid vattnet Slätbaken. Det finns flera vandringsleder, grottor och utsiktsplatser i närheten så lämpar sig särskilt för Er som gillar naturupplevelser.

Utsikt från berget. Färgan och Stegeborgsfästning

Andaktsberget. Ni ser campingen i vänstra hörnet.

Vandring, blåbärsplockning och upptäckt av grotta

Uppklädd för glass i kiosken

 Härligt va :)

Nr 2. Mårängens camping och bad i Skärblacka.

Hit hittade vi av en slump igår. Vi tog en spontantripp för att fira vårt vackra lands nationaldag. Innan vi visste ordet av hade vi styrk kosan mot Skärblacka. Här har min mamma bott så kanske var det något i mitt dna som drog mig mot platsen. Campingen låg vackert invid en sjö och hade flera badstränder, klippbad, bryggbad, motionsspår och rastplatser för en fikapaus.

Stranden

Badplats med sol och brygga

Klippbad

Ytterligare ett klippbad

Ok Denselns 3,5 km elljusspår

Fikapaus med chokladbollar och fin utsikt

Att vara tillsammans i naturen, utan tv (mobil endast för foton och nödsamtal) och andra störande element är helt fantastiskt. Vi rör oss, spelar spel, glömmer bort tiden, sitter med fötterna på bordet, pratar, knör ihop oss och verkligen bara är. Helt okonstlat och nära. Vi är som lyckligast när vi är på rull, fria, i vårt mobila hem.

Önskar Er alla en härlig vecka!

I det som aldrig blir sagt ligger smärtan och ensamheten

Idag släpptes en intervju med mig på  Beroendepodden. Min röst, mitt byk, mitt medberoende. Min röst som skrattar medans gråten rinner längs ryggraden. När jag pratar kan jag inte låta det osagda ta plats mellan radavstånden som när jag skriver. Det går inte att förfina pratet. Allt som ska sägas måste få en bokstav, en ton och en plats. Jag gillar inte att ta plats.
Självtvivlet yttrar sig som ett tryck i bakhuvudet och en plötslig svaghet i händerna. Jag försöker sippa på kaffet som serverats men kan inte lyfta koppen.Vem skulle vilja lyssna på mig?
Samtidigt som mästermaskören Lisa pratar på om hur slitsamt och ensamt det var att leva som barn så klingar röster från förr.Vem tror du att du är egentligen va, din lilla missbruksunge.... svartfot...tattarunge....missfoster. Jag sväljer och sväljer men orden väller upp och ut ur munnen. Det är för sent att hejda dom nu. Sorg, smärta, självbevarelsedrift, våld och min väg in i utmattning i ett rasande tempo. Okej, tänker jag. Jag får ta smällen sen, för att jag trodde jag var nått.

Men jag pratar inte för att Ni ska lyssna på mig. Jag vill att Ni ska våga lyssna på Er själva och varandra. I det som aldrig blir sagt bor smärtan och ensamheten.

Lyssna gärna. Dela inlägg och avsnitt så kanske någon känner sig mindre ensam.

På Beroendepodden finns länkar till hjälplinjer och information om stödgrupper avseende missbruk och sorgbearbetning.

Tack finaste Annelie Ståhl för att jag fick vara med i podden, och stort tack Studio Jätteliten för det fina porträttfotot.

Du är så nyckfull när du dricker

Sommaren har just fått fäste och vi ligger på bryggan brorsan, du och jag. Det kluckar försiktigt under oss och den gröna ekan guppar lite där den ligger förtöjd. Ditt pekfinger drar ett oregelbundet mönster på min solsalta rygg.
Tjugofyra, tjugofem, tjugosex. Tjugosex fräknar räknar du att jag har utströdda i min alldeles egna galax. Du pratar högtidligt med din lena 2-burkaröl röst.
- Härmed döper jag dessa förtjusande fröknar, jag menar fräknar till Siv, Gullan, Asta, Månstråle...och så fortsätter du tills alla mina fläckar har fått ett namn. Sen kittlar du mig tills jag kiknar innan du med lika stor omsorg börjar räkna fräknar på min bror.
Jag tittar på er genom avspeglingen i vattnet och det är något trösterikt över den imaginära distansen. Du är så självklar och varm. Sakta vaggar lukten av båtmotorer och era röster mig till sömns.

Ekan med minnena

Jag vaknar av att det gungar till i bryggan när dina dryga 100 kilo kliver över de spruckna plankorna. Båten är öst och det är dags att traska tillbaka mot stugan för lite kvällsmat. I takt med att maten tillagas töms ölburk efter ölburk och den lena rösten förvandlas till den hånfulla.  Avspänning har övergått i anspänning och vi försöker hålla dig på gott humör men du är så nyckfull när du dricker. Vi fördriver tiden med att spela vänd-8, knekt och skitgubbe och det är svårt att tolka om det ligger någon sanning i glåporden du strör mellan korten och oss.
Jag sneglar mot dig och kisar med ögonen för att se om jag kan frammana bilden från bryggan men du är blaskig och blek och jag biter mig i insidan av kinden tills det blöder.
Tillslut får vi dig att somna på soffan och jag lägger filten med ett rådjur på över dig. Brorsan och jag vilar i varsin sovsäck i alkoven.
Mitt i natten hör jag hur du går upp och spyr i vasken. Mitt hjärta rusar medans jag pressar händerna för öronen och mumlar in i kudden, Siv, Gullan, Asta, Månstråle.........

Roxens strand

Nu när sommaren kommer minns jag hur varm pappa var i skinnet och hur rött hans hår gnistrade i solen. Jag sörjer hur stor del av vår tid tillsammans som alkoholen fick ta i anspråk.

Hoppas vi får extra många fräknar i sommar :)

Det är alltid så synd om dig lilla mamma

Så har jag nu lyckats med det jag försökt skydda dig från under hela mitt liv. Att få dig att må dåligt. Känna dig ansvarig. Bristfällig. Rent utsagt misslyckad.
Jag har genom min bloggberättelse tvingat dig att se på dig själv och det var mer än vad du tålde. För när du läste om hur du slog ditt barn är det inte ett förlåt du riktar mot mig utan din ilska.
Via ett telefonsamtal får jag ta emot all din smärta. Du låter mig få veta hur illa det är ställt med dig efter vad jag gjort och jag känner martyrens långa armar krama om min hals.
Du vill lyssna på mig säger du men bara om ingen annan får höra. Ring inte på ett tag ber du mig och förpassar mig till utanförskap och skam.

Så behåller du som min förövare din position i vår låtsasrelation och jag håller världen och allt i den på avstånd medans jag väntar in dig.

Nästa gång vi ses är i väntrummet till en psykoterapeut. Vi behöver bearbeta det som hänt för att kunna återupprätta en relation förklarar du. Och jag går dit för att jag inte har några gränser för mig själv men ett barns längtan efter mamma.
Rummet är stort och opersonligt. Professionellt inrett men med för mycket rymd. Jag undrar hur orden ska nå fram genom all yta.
Terapeuten tycker att du ska sitta bredvid och lyssna på hur uppväxten var för mig, Lisa, barnet, din förstfödde. Oförberedd på att det skulle komma att handla om mig försöker jag berätta min historia och tragglar med ord och halvsanningar men det är svårt att tala när man varit tyst ett helt liv.
Jag försöker att bara säga det mest uppenbara, det vi alla kunnat räkna ut ändå. Säger att det ofta var tufft, beskriver några särskilda händelser av våld och snuddar vid upplevelsen av att inte vara sedd eller beskyddad. Sedan slätar jag snabbt över det hela med att försäkra dig om att jag ändå tidigt förstått att du gjort ditt bästa utifrån din egna situation. Som vuxen förstår jag innebörden av att inte räcka till.
Så går du därifrån med lättare steg och jag med frossa.

Vi återvänder till terapin flera gånger utan att komma riktigt på djupet. För så fort jag är någorlunda uppriktig så går du i försvar. Förnekar mig mina minnen. Du talar om dig själv. Hur svårt det var för dig med de där männen som drack och slogs och tryckte ner dig. Det är konstigt hur det alltid är så synd om dig mamma. Jag blir yr och illamående och försöker fokusera blicken på en fläck rakt framför mig  när väggarna böljer fram och tillbaka.
Du säger att du fanns där och frågade men att jag inte tog emot din hjälp. Så lägger du över ansvaret för mina barndomsårs sår på mig och jag försöker att gråta så att ingen ser.

Terapeuten är duktig, tydlig. Säger att det är viktigt att mitt inre barns historia kommer fram och hon ser att jag håller igen. Hon talar om att du måste ta emot min berättelse av vår tid hur svårt det än är. Lovar att hon ska ta hand om min mamma om hon faller igenom av min sanning. Men hon känner inte dig som jag. Jag vet hur du ser ut när du brister och jag vet vem som betalar priset för din osäkerhet. Jag vet vad du kan hantera och inte och du kan inte hantera mig. För jag var den som blev utan.
Terapeuten ber mig att släppa fram vreden och allt det skitiga byket. Ut med det bara. Berätta för din mamma hur illa det var. Säg det bara. Hon ber mig att göra dig illa. Hon provocerar mig men jag drar mig undan. För jag vill inte sänka mig till din nivå. Jag vill vara bättre än du. För är jag inte bättre än dig, vem är jag då?

Nu är jag är den som står bredvid dig, bakom andra, den som lindrar och lider. Jag är den som håller världen och allt i den på avstånd medans jag väntar.

Just nu ser min verklighet ut såhär. Terapin fick avslutas då terapeuten (och jag själv) ansåg att den kanske var min mor till nytta men inte till min. Min mamma var inte riktigt redo eller mottaglig fastän det var hon som tagit initiativet. Jag har svårt att komma igen känslomässigt fast det var flera månader sedan senaste samtalet. Jag är rädd att sätta ord på vad jag verkligen tycker och känner för det är inga vackra saker.
Någon som känner igen sig? Och måste man förlåta allt?

Lämnar känslan av vemod bakom mig just nu och drar på husbilssemester över helgen.

Önskar att Ni alla får känna Er behövda och älskade.

Kram

Någon har kastat en bomb på mig

Fast inte ännu. Men en bomb har kastats på en brandman i Malmö i helgen. På min brors kollega. Det är bara en tidsfråga innan den kastas på mig. Så känner jag. För vi åker på samma olyckor och vi arbetar tillsammans på osäkra platser. Det är vi som har varandras ryggar när det brinner till. Och det är vi som målgrupp som blir utsatta för våld och övergrepp när vi arbetar. Vem bomben landar på avgör slumpen.

Arbete på olycksplats

Vad jag också känner är uppgivenhet. Klimatet på gatorna har förändrats. Det är mycket råare nu än förr. Min uppväxt i en kriminell miljö har gett mig insikt i hur det gick till på gatorna nattetid för 20 år sedan. Jag har sett knarklangning, slagsmål, indrivning och drogmissbruk på nära håll. Det var inte vackert och man gillade inte snuten. MEN. Det fanns inget hot riktat mot larmpersonal som brandmän eller ambulanspersonal. Och polisen hade man respekt för och höll sig på avstånd från så gott det gick. Man tände inte eld på saker i brist på annat och därmed riskerade livet på oskyldiga. Buset gjorde upp med buset och övriga landsmedlemmar lämnade man utanför  i enlighet med någon typ av folkvettsreglemente.
Idag verkar smågangstrarna skjuta till höger och vänster, mitt i tätorten, och inte bry sig om att vanliga fredliga människor stryker med i processen och våldet riktas mot de som försöker hjälpa och upprätthålla trygghet i samhället. För alla. Vi får inte döma. Vi ska lindra oro, förebygga olyckor och rädda liv.
Media svämmar över med nonsens medans det som sker i skymningen tystas ner.
Jag önskar att politikerna och medierna, de som sitter på makten att rikta pengar och insatser i olika riktningar, lägger fokus på hur arbetsmiljön är för larmpersonal i det här landet, just i denna stund. Och en tid framöver. För det kommer fortsätta att eskalera i fel riktning.

Härom veckan satt jag och en kollega i ambulansen hela natten lång. Inget konstigt med det. Det som var lite märkligt var att vi blev utdragna på uppdrag, snabbt därefter omdirigerade till ett annat ärende med högre prioritet (patient med svåra smärtor och misstänkt fraktur) bara för att snart ytterligare en gång bli uppringda och omdirigerade till en patient som blivit knivskuren i grannkommunen. Det var oklart om gärningsmannen var kvar på platsen så vi fick invänta polisen att säkra området innan vi tog omhand om den drabbade. Allt gick väl för den knivskurne denna gång. Patienten med smärta fick säkert också vård innan natten var slut. Jag vill inte gnälla eller dra några snyfthistorier. Men jag vill heller inte låtsas som om våldet på gatorna inte tar resurser från oskyldiga ickekriminella. Och jag vill poängtera att det kommer ha inverkan på gemenemans säkerhet och trygghet om inte larmpersonalens arbetsmiljö börjar belysas och resurser omfördelas.

Snälla, läs min brors rörande inlägg om det senaste bombdådet i Malmö. Dela sedan så vi når ut till så många som möjligt.

Normal riskmiljö?

Övning ambulans och räddningstjänsten

Ta hand om varandra!

Vi har en ny sexregel

Min man och jag jobbar shift. Det finns många fördelar med det. Exempelvis är nästan alltid någon hemma tidigt och kan finnas hemma för barnen när de kommer hem från skola och förskola. Man har ofta någon förmiddag i veckan helt för sig själv, och ett par kvällar/nätter. Skönt. Vi sliter vi inte på varandra och hamnar inte lealösa framför tv´n varje kväll som många andra par.  Vi hinner till och med sakna och längta efter både varandra och ungarna.
Den enda egentliga nackdelen är att man kan hamna helt i osynk vad gäller sexet.
Rent schematiskt kan vi stryka möjligheten till sex minst 3 kvällar/vecka då någon av oss jobbar natt. Till ekvationen skall sedan adderas en 6-åring som fortfarande vill sova hos föräldrarna helst samtida som två små hundar. Chansen till att ha sex är nu nere på 1-2 kvällar/vecka.
Då kommer den osynkade sexlusten in. En har varigt ledig och är kåt som en katt i mars medans den andre parten gått av ett 24 h arbetsskift och har en libido därefter. När man nu trevande försöker initiera lite sexuella aktiviteter med motparten är det sista man vill att vederbörande ska vända ryggen till. Att känna sig avvisad gillar nog ingen oavsett hur tillgången till sex ser ut.
För att avdramatisera förförelseritualer och minimera risken för avvisande manövrar och liknande har vi kommit på en ny sexregel.
Om man inte under några omständigheter kan tänka sig sex sover man med underkläderna på. Skulle man treva under täcket och finna kalsipperna på får man då inte försöka sig på övertalning eller bli besviken på motpartens icke gemensamma lust.
Om sex däremot inte känns som en helt obskyr handling lägger man sig naken och tar en för husfridens skull.

Väldigt enkelt. Man slipper ovissheten om den andres eventuella lust. Att finna reda på om det är fritt fram för taffsande är lättillgängligt.

Vi har varit på sportlovsresa, 7 dagar i olika sängar och med såväl underkläder som underställ på.
Sedan fick maken en klassisk "mancold" och kalsongerna har varit på i otaliga dagar därefter. Men jag är inte bitter........

Bifogar lite sexiga bilder att pigga upp fantasierna med. Ja, det är jag på fotona. Vi har sexiga fotografier uppsatta i sovrummet hemma just för att inspirera oss till lite heta tankar och fantasier. Mycket roligare än tryckta tavelmotiv tycker jag personligen. Perfekt att ta sexiga foton och ge till sin man som morgongåva när man ska gifta sig eller  till nästa års Alla-hjärtans dag kanske ;)

Önskar alla en härlig "sexysunday"

En människas vansinne syns inte på utsidan

Det är lördagskväll och jag sitter nedsjunken framför tv´n med dottern och maken. Sonen är och skejtar i Hangaren så det finns alldeles för mycket svängrum i soffan. Melodifestivalen har just börjat och vi är troligen lika entusiastiska som resten av den svenska befolkningen i stunden. Mello bjuder på den typen av underhållning som orkas med såhär i slutet på veckan. En lagom blandning av helylle programledare och cross-dressers. Inga direkta överraskningar. En lättsmält och behaglig dos av färg och ljud.
Klockan nio hör vi det välbekanta ljudet av klampande tonårssteg utanför dörren. Sen nyckelskrammel och ett par kvävda svordomar följt av en duns i hallen när sonen släpper ner väskan med skejtboardhjälm och gud vet vad på golvet. Världens bästa ljud. För det är först när alla familjemedlemmar är innanför dörrarna som jag kan börja slappna av.
Straxt släntrar han upp för trappen. Men istället för att drösa ner i soffan så ställer han sig bredvid och säger med sammanbiten röst att han har något viktigt att berätta. Något riktigt viktigt.
- Alltså Ni vet Thomas på skejtgymnasiet. Han sitter häktad för övergrepp på eleverna på skolan.
- Va? Vad menar du, vad då för övergrepp? Snälla sätt dig ner.
- Jo asså, tydligen har han haft särskilda förtroendeövningar med vissa av killarna på "teamet". Han har bundit fast dem på en stol i flera timmar och satt en påse över skallen på dom så de nästan svimmat. På nån hade han satt fast klädnypor i bröstvårtorna och i gäddhänget också. Så jävla sjukt. Ni kan gå in på expressen och läsa om Ni inte tror mig? Jag antar att det inte är aktuellt för mig att söka till den skolan längre....?

Vi läser artikeln i expressens kvällsblad och pratar en stund om hur han känner sig. Det är hemskt och ofattbart att det drabbat killar han känner. Han är rätt sansad men besviken såklart. Han förstår att det kunde varit han själv som blev utsatt. Vi hade bara tur att Thomas avslöjades innan min son hann börja på skolan. Och även om sannolikheten för att något liknande ska inträffa där igen är minimal blir ett barns sårbarhet så plågsamt påtaglig nu. En femtonåring ska inte bo särskild från sina föräldrar. Punkt.

Skejtgymnasiet i Karlshamn startade med sin första årskull i somras. Thomas som är en känd profil inom de ungas skejtvärld är bosatt i staden och har varit aktiv i rekryteringen av elever till den nya gymnasieprofilen. Min son som ännu bara går i åttondeklass är en utav de elever han headhuntat till att börja på profilen så snart han går ut högstadiet.
Thomas har groomat min son. Talat om för honom att han är ett lovande prospekt. Att han vill ha med honom på "teamet". De som blir sponsrade. Men han får inte berätta det för sina polare. Det kan bli tjaffs då. Min son lovar att hålla tyst om det.
Han har varit i extas över att kunna få utöva sitt största intresse i skolan. På skoltid. Snacka om att få möjlighet att utvecklas.
Och vi som föräldrar har med skräckblandad förtjusning räknat på hur det skulle gå ihop sig ekonomiskt att ha sonen inackorderad under treårs studier på annan ort.
Vi lägger in extrapass på jobbet. Sonen fixar sitt första jobb som reklamutdelare för att spara pengar till detta underbara som ligger precis inom räckhåll.
Sonen och hans pappa blir inbjudna till skolan för att få mer information om programmet och för att se hotellet där eleverna bor. De äter lunch med andra föräldrar och Thomas. Föräldrars oro över att ungdomarna flyttar hemifrån lugnas. Thomas lovar att han har koll på killarna. Han framstår som en trygg vuxen, en eldsjäl, en vi kan lita på ska hålla en vakande hand över de barn som lämnar hemmet på tok för tidigt. De skakar hand. Det känns okej. Bra till och med. Det kommer gå bra det här.

Planen var klar. Inga andra betänkligheter. Och fastän mammahjärtat inte ville så höll jag ändå på att skicka min son rakt i händerna på en förövare. En man i min egen ålder. En som bjuder hem 15- åriga pojkar till sitt hem och binder fast dem till händer och fötter på en stol och stoppar påsar på deras huvuden. En man som i timtal sitter och pratar med de fastspända pojkarna på "teamet" om att de måste lita på honom. Att han gör dessa övningar för att de ska bli mentalt starka och på så vis bli bättre inom sin idrott.

Jag kan inte sluta frysa. För att en människas vansinne inte syns på utsidan. Och jag lider med de pojkar som utsatts och de föräldrar som trott att allt skulle gå bra.

Om man inte har nått vettigt att säga ska man hålla käften!

Det lärde min pappa mig.
Inte för att han alltid levde som han lärde men just den frasen tycker jag ändå är en bra riktlinje avseende kommunikation människor emellan.
Hur svårt kan det va liksom?
Om det du är på vippen att säga till största del är tänkt att uttalas för att du ska få avreagera dig lite snarare än att kommentaren är en viktigt del i utvecklingen av Er relation. Håll käften.
Om orden som vilar på din tunga är avsedda att anmärka på någon annans tillkortakommanden, sug tillbaka dom och håll käften!
Om du har ett påträngande behov av att tala om för din partner att denne borde ha gjort den triviala sysslan på "det här eller det där" sättet, snälla låt bli. Håll bara käften istället.
Och om du inte sett din partner på ett helt dygn och Ni slutligen har krupit ner i sängen tillsammans, säg då för guds skull inget som innefattar fraserna "varför har du inte, varför envisas du med eller du kan väl bara", utan för i jösse namn håll din käft och bara kyss vederbörande på munnen tills luften tar slut.

Skulle du mot förmodan ändå råka rapa ur dig nån spydig eller tillrättavisande kommunikation i riktning mot din partner varpå vederbörande tycker du är lite kukig. Be då snabbt om ursäkt för din meningslösa kommunikation och förenas i en kram istället.

Se så, börja genast praktisera denna sanering av onödig energiutsugande kommunikation. Jag lovar att alla inblandade får ligga betydligt oftare vid tillämpning av detta enkla tips.

Tydliga kommunikationsproblem

Men nu ska jag inte förtäcka mina egna relationsproblem i bloggformat mer.

Istället tänkte jag prata lite i korthet om löpning. Jag älskar löpning. Löpning är en ytterst lättillgänglig motionsform. Det säger ju sig själv. Har du bara kläder och skor för aktiviteten kan du springa nästan var som helst, när som helst. Och springer man utomhus får man se mycket vackert under tiden också. Men med hänsyn till rubriken så stannar mina utlåtanden om löpning vid detta.

Om du vill börja löpträna eller kanske redan har löptränat en tid men tycker att din utvecklingskurva har stagnerat lite? Då kan jag varmt rekommendera dig att kontakta en löpcoach.
Faktum är att jag samarbetar med en ypperlig diplomerad löpcoach som JUST NU erbjuder nya klienter ett GRATIS träningsprogram i 4 VECKOR.
Utifrån dina personliga önskemål och ingångsvärden arbetar han fram ett program som tar din löpning till nästa nivå.
Oavsett om ditt mål är att kunna springa ett lopp utan att behöva gå eller om det är att pressa ner tiden på en viss distans så bygger träningsprogrammet på kontinuitet, ökning av intensitet och rörelseglädje. Vidare kan han även hjälpa dig med löpanalyser och löpteknik.
Gå in och läs mer om Andreas och hans erbjudanden på nilssonsvetenskap

 

Klart slut ut och njut!

Allt ska jag få höra nu

I november 2015 sitter jag hos en psykolog.
Jag är elitidrottare och skulle ha tävlat i EM nu men jag orkar inte ens gå upp för trappan i mitt hus. Min kropp protesterar mot all typ av rörelse fast bortsett från lite näringsbrist finns inget uppenbart fysiskt fel på mig. Arbetshypotesen är således att det är hjärnan som är satt ur spel.
Den samlade symtombilden är minst sagt imponerande och det är inte mindre otroligt att jag ändå lyckas sitta där fullt påklädd, leendes och nickandes fast jag inte minns när jag sov sist och verkar ha glömt bort hur man andas. Jag håller liksom andan tills jag känner att något är fel och kommer på att jag måste dra ett andetag. Det var länge sedan jag kunde tänka en tanke från början till slut och jag är avtrubbad, känslolös.
Min man har fått köra hela vägen till specialistkliniken i Stockholm för jag klarade inte av tanken på att åka buss. Bara att gå in på nätet och boka en biljett var en helt oöverkomlig uppgift. Jag tänker att självmord är enklare.
Innan vi åker ligger jag på soffan och önskar att jag ska få någon dödlig sjukdom. Fast inte cancer, det verkar för smärtsamt. Eller blodcancer kanske? Jag vill ha en sjukdom med snabbt förlopp men där jag inte behöver plågas. Bara jag får ett par månaders tid till att verkligen umgås med barnen och säga farväl till dem. Men sen. Att få somna in. Så befriande.
Att dö av en sjukdom känns legitimt på något sätt. Då kan ingen bli arg på mig och tycka jag är självisk som lämnar familjen efter mig. Jag kan ju inte rå för att jag blev sjuk. Om jag tar livet av mig kommer det ställa mig i dålig dager och det vill jag inte.

I samtalet med psykologen blir det tydligt att jag reglerar mina känslor genom aktivitet och jag har pressat mig själv bortom alla rimliga gränser för att slippa känna. Nu när kroppen vägrar springa mer kommer hela livet ikapp.
-Vad händer om du sitter still då? frågar han.
-Då dör jag svarar jag och tårarna sticker i ögonen.
Jag åker hem med ett intyg på min oduglighet och är satt i tvångsvila de närmsta 6 veckorna. Ingen fysisk aktivitet. Inget arbete. Ingenting ska jag göra.
Jag sitter stilla i fem dagar. Hyperventilerar, gråter, spyr, låtsasler, klär på mig och andas mig igenom dagarna minut för minut. Inväntar slutet. Men istället för att dö så börjar jag att skriva.

2016
Jag har just publicerat ett inlägg på bloggen. Det som varit för svårt att säga med rösten har blivit till bokstäver i små berättelser och när jag lämnar dem ifrån mig känner jag mig lättare. Som att ett läkande har börjat.
Jag är ute och rastar hunden när du ringer.
-Varför Lisa. Varför var du tvungen att göra mig så illa? Jag har just läst din blogg och det var inget vidare kul måste jag säga.
-Vad menar du? Det var aldrig min mening att göra dig illa mamma.

Du gråter och går inte att avleda. Allt ska jag få höra nu. Hur jag glorifierar pappa. Får honom att framstå som cool och kärvänlig medan jag svartmålar dig. Varför måste jag basunera ut för hela världen hur det var.Tänk om dina kollegor läser, kusinerna, grannarna. Att vara barnvakt till barnbarnen är inte aktuellt längre. Du kan ju inte hämta på förskolan. Tänk om fröknarna läser. Folk kommer att se på dig annorlunda. Och mig vill du inte träffa på ett tag framöver. Det blir för svårt för dig. Du törs inte gå till jobbet ens.  Jag har gjort så att du isolerat dig. Varför måste jag berätta för alla.Varför nu. Varför pratar jag inte bara med dig.
Du säger att jag har drivit dig in i ett barmhärtighetslöst mörker.

Och jag följer med dig dit lilla mamma. Vart än du går. Som alltid. Liten bredvid stor. Förlåt. Jag ska hjälpa dig. Se till allt ska bli bra igen. Jag gör vad som helst för dig.
Så glömmer jag bort hur man andas. Det blir allt svårare att tänka en tanke från början till slut och jag är avtrubbad, känslolös. Snart minns jag inte längre när jag sov sist. Så lägger jag mig på soffan och börjar tänka på döden, döden, döden.

Fotograf: Filip Leo; Studio jätteliten

Till Er som provoceras av bilden. Släpp det bara.
Säger som Taylor Swift "Haters gonna hate hate hate hate hate hate......
Jag är iallfall helt oredigerad med synliga operationsärr och mamma putmage.

Ha en underbar dag.

Du är ju kriminell!

Innan vår dotter föddes trodde jag mig vara en person med viss auktoritet. Öppen och social, ändå lite på sin vakt och absolut ingen man försöker köra med. Ack vad jag bedrog mig.

Jag har ett vad barnmorskor, krönikörer i mammatidningar och andra förståsigpåare kallar för  "kraftfullt barn". En sexårig flicka med hög integritet, en självklar känsla och uppfattning om sin autonomi och tydliga ledaregenskaper.
Det låter ju rätt bra.  Som en person som kommer spotta i nävarna och ta sig fram genom livet.
Därtill är hon vanvettigt söt. Hon har en liten spenslig kropp med ett perfekt avvägt huvud uppepå. Håret är ljust, lockigt och fluffigt som sockervadd. I sitt lilla näpna ansikte sitter ett par klotrunda klarblå ögon över bulliga rosiga kinder.
Men hennes gullighet är endast en förklädnad. En sån som hundvalpar och kattungar också anammat för att vi vuxendjur ska smälta och vilja lyfta upp, gulla med , mata, säkerställa deras överlevnad och helt enkelt bortse från att de egentligen är odugliga varelser som bits och skiter på vardagsrumsmattan stup i kvarten. Under ytan är hon en diabolisk varelse med nästintill övermänskliga och skrämmande förmågor att skapa oreda och konflikter.
Jag läste någonstans att det är vanligt att ha uppemot 30 konflikter om dagen med en sexåring. Av de var ungefär 3 stycken av lite större dignitet och de andra mer lättsmälta. Den siffran knäcker vi totalt. Vi kör ca 30 allvarliga konflikter och ett par mindre katastrofer om dagen.
Eftersom jag själv har lite bristfälliga referenser vad gäller lämplig barnuppfostran söker jag kunskaper om mitt moderliga ansvar på andra sätt. Tillexempel genom lyssnande av en särskild podcast. Den tar upp frågor rörande barn i åldrarna 4-18 år. Personen som adresserar insändarnas frågor är en kvinna i övre medelåldern med gedigen bakgrund som såväl mamma,  barnmorska och psykoterapeut inom just barn och ungdomsfrågor. Den heter "Kära barn". De ger handfasta tipps och råd om det mesta som rör vardagen med barn och det på ett lättillgängligt sätt. Mycket bra överlag.
Jag fastnade särskilt för ett tipps som borde passa att tillämpa under en utav våra kaotiska morgnar.

Sockervaddssöt

 De flesta vardagsmorgnar inleds med frukost som sedan avlöses av "klä på sig kaoset".
Trots att vi valt kläder noggrant kvällen innan skoldagen så slutar det med illvrål, tårar och vredesutbrott om att hon "inte har något att ha på sig". Trots att det hänger så mycket kläder i garderoben att hon lätt skulle kunna misstas för en lyxfru i Malibu så återkommer hon till att vilja hon ha samma byxor och tröja varje dag.

Men nu. Nu har jag hört ett lysande tipps på podden.
Mitt i dotterns vrål plockar jag ner min nyförvärvade kunskap och samlar mig.  Andas ett par gånger, nu ska jag inte skrika och svära. Jag behåller lugnet och bemöter mitt barn utifrån proffsens rekommendationer.
Böjer mig således försiktigt ner och pratar lugnande med min mest pedagogiska röst till detta mitt lilla upprörda barn.

Jag - Vet du vad Vilda. Jag märker att du tycker mycket om just de svarta jeansen och den vita tröjan med prickar på. Men du förstår mamma har inte möjlighet att tvätta dom varje kväll. Fast jag har en idé. Tänk om vi skulle åka till affären du och jag och köpa 8 par svarta byxor och 8 likadana tröjor med prickar på.  Det skulle kunna bli som din skoluniform att ta på sig varje dag. Så skulle du slippa att oroa dig över kläderna på morgonen. Vad tror du om det?
Stolt över hur genomtänkt och sansat jag agerat i stunden fast "sen till jobbet rädslan" pulserar i tinningloberna inväntar jag dotterns reaktion.
Vilda- DU ÄR JU KRIMINELL!
Sen spänner hon sin lilla kropp i en bakåtböjd båge och pekar med hela högerhanden mot dörren.
Vilda- Nu är det du som går ut och tänker över hur du uppför dig egentligen mamma!

En typisk Drittsäck-attityd

Jaha. Sabla skitpodd då. Fattar ju ingenting om uppfostran av "kraftfulla barn". J-la pissråttor hela högen.

Imorrn ska jag tvångsskjutsa henne till skolan i pyjamas och morgonrock. Får vi se vad hon gillar det tricket då. HAHAHAHAHHAHAHAHA

Nu ska jag gå och se om jag hittar några antipsykotiska läkemedel........

 

Puss och ha en fin dag utan klädkonflikter