torsdag 9 juni 2016

Lyckas han ta sig in så slår jag ihjäl honom tänker jag och känner att det är sant

Peru. Del 2.

I eftertanke och tystnad glider tiden på healingcentrat framåt till dagen då allt förändras.
Under en ceremoni halvvägs in i vår vistelse går något snett. Jag ligger som tidigare kvällar vaken och lyssnar till de andras upplevelser men känner mig oförklarligt rastlös och orolig. Energin i Malokan känns avig.
Till vänster om mig ligger min bror och två andra män. De kräks väldigt intensivt. Det låter inte spontant och renande som tidigare utan påtvingat och plågsamt. De flämtar och kippar efter andan mellan uppkastningarna. En klibbig stressande lukt ligger lågt där inne och gör det tungt att andas.
Schamanen blåser tobaksrök över oss och ändrar karaktär på sina sånger, försöker lugna stämningen och avvärja dålig energi.
Plötsligt reser sig en utav männen, en ung man.
Han rusar av och an, gråter och skriker att han inte orkar stå emot längre. Säger att han ger upp.
Pratet är inte riktat till någon utav oss, han verkar snarare verbalisera en inre dialog med någon eller något.
Shamanen och ägaren håller sig nära honom och talar lugnande men ingenting verkar lindra den förtvivlan han brottas med. Han står upp och torrspyr, vrålar, kastar sig på golvet, slår och spottar efter ägaren när han försöker hindra mannen från att snubbla över någon av oss andra.
Jag sitter upp och spanar mot de övriga deltagarna som obegripligt nog ligger kvar på sina platser utan att verka ta notis om vad som pågår.
Den unge mannens beteende blir alltmer aggressivt och märkligt och när han med en flack blick ställer sig framför mig och min bror tar jag med en genuin om än svårförstådd rädsla tag i min knäsvage bror och bogserar oss ut ur lokalen. Trots att vi lämnar honom bakom oss kommer jag inte ifrån känslan att han dröjer sig kvar.
På stigen utanför möter vi de beväpnade vakterna komma springandes mot Malokan.

Utan tvekan bryts min isolering och brorsan flyttar in i mitt rum. I något slags instinktivt och outtalat samförstånd börjar vi barrikadera in oss genom att ställa alla rummets möbler framför dörren. Avslutningsvis skjuter vi ihop sängarna, lägger oss fullt påklädda och håller varandra i handen. Där ligger vi sen och försöker att med gemensam tankekraft skydda varandra från ondskans inträde till vårt rum eller våra kroppar.
Jag har svårt att släppa skuldkänslorna över att ha övergivit de andra men litar på vakternas förmåga att skydda dem.

Från Malokan hörs vulgära skrik och den unge mannen rabblar långa haranger på ett obegripligt språk. Han pratar med två olika röster, en kvinnas och en mans. Ibland bryts tungomålen av ett hysteriskt skratt vars vibrationer letar sig genom djungeln, färdas med mörkret och sipprar in genom dörrspringan till vårt rum.
Det är inte mycket som skrämmer mig i det vardagliga livet men nu är jag ta mig fan livrädd. Det som pågår är inget jag någonsin kunnat förbereda mig på. Det låter kanske löjligt men det känns som om den unge mannen har gett sig hän åt sitt mörker och låter det husera i hans kropp, och en människa som släppt alla hämningar är farlig.
Jag ligger och frossar i sängen och trots att jag är rädd tycker jag synd om honom. Undrar om han någonsin kan bli hel igen efter att ha gått igenom en natt som denna, undrar om jag kan bli det?
I brist på kunskap om hur man handskas med besinningslösa unga män som talar i tungor börjar jag att be. Ber högre makter, vilka som helst, att skydda oss från vad än det nu är som befinner sig på andra sidan dammen.
Där vi nu ligger med sammanflätade händer känner jag en stark kontakt med min bror. Vi har alltid haft en lite säregen närhet och kunnat läsa varandras sinnestillstånd men nu är sammanlänkningen ännu tydligare. Det känns som vi är en enda enhet på något vis. Jag upplever hur hans känsloskiftningar överförs till mig och jag får också olika budskap rörande honom. Helt tagna ur luften. Till exempel får jag en påträngande tanke om att han måste köpa sig en cykelhjälm när han kommer hem och han måste lova mig att inte gå i närheten av cykeln förens den är på plats. Det är helt kokko oavsett situation men jag bara måste säga det till honom. Jag fnissar åt mig själv för allt det här är ju bara för flummigt.
Jag och brorsan insmorda i detox-lera

Efter ett par timmar avtar skrien och hårda fotsteg hörs på terassen utanför vår dörr följt av ett ryck i handtaget.
-Du är inte välkommen in! Du har inte tillträde till detta rum! säger vi högt och simultant som om vi vore professionella exorcister.
-Snälla. Jag ska inte göra er illa. Jag vill bara prata lite.  Ägaren och schamanen har förgiftat mig. Det började redan första dagen. De har gjort det för att kunna våldta mig. Det var det de gjorde däruppe efter att ni gått. Ingen av dem tror egentligen på plantmediciner, de är lögnare.

Han står där utanför och manipulerar, vädjar och bedyrar att han inte ska göra oss illa samtidigt som han rycker i dörren och lyser in på våra ansikten med en ficklampa. Det är fortfarande inte samma person som vi pratat med tidigare under vistelsen här, rösten är en annans.
Lyckas han ta sig in så slår jag ihjäl honom tänker jag och känner att det är sant.
Han lägger sig nedanför dörren och beskriver den ena paranoida tankegången efter den andra och är missnöjd över att vi inte håller med honom i hans upplevelser av vad som just hänt.
Till slut kommer en av de beväpnade vakterna förbi och han lommar iväg.

När morgonen kommer har allt lugnat sig men jag är trots ett dygn utan sömn väldigt på alerten och registrerar varenda lukt, ljud och rörelse omkring mig. Jag släpper inte min bror ur sikte och håller oss båda på behörigt avstånd från personen jag inte vet om han är tillfullo sig själv ännu.
När trumman ljuder samlas hela gruppen utom "han" i huvudbyggnaden.
Huvudbyggnaden med gemensamma utrymmen
De andra hade tydligen kvicknat till på sina madrasser under gårdagsnatten i takt med att situationen urartat allt mer. Några stannade kvar och några gjorde som oss och lämnade Malokan.
Uttryck som "besatt" och "demon" florerar ibland deltagarna och ingen vet riktigt vad vi ska tro.
De berättar att det krävdes 6 man att hålla fast den unge mannen i närmre 5 timmar innan han sansade sig. Även om det låter brutalt så var det nödvändigt för att hindra honom att skada sig själv eller någon annan. Eller från att springa ut i djungeln för den delen.
De har arrangerat för honom att resa hem med ett flyg samma dag. Hans föräldrar är kontaktade och möter upp på flygplatsen hemmavid. Troligen hade mannen psykiska symtom eller tillstånd som han undanhållit i ansökan att få delta i behandlingen på centrat. Personer med bipolär sjukdom eller psykossjukdomar får inte använda vissa av dessa plantmediciner då de kan utlösa psykoser. Det framkom tydligt under den mejlkontakt vi haft med ägaren. Men de har ju inte annat att gå på än våra ord och i sällsynta fall ljuger någon om sin hälsohistoria. Då kan det gå som nu, riktigt illa.

Demoner, ondska eller sedvanlig psykos? Vad det än var så var det fruktansvärt för alla inblandade och en upplevelse jag kommer bära med mig länge. Men inte bara som ett negativ minne utan också en händelse som ledde till att jag läste en särskild bok, och ytterligare en. Som fick upp ögonen för vad jag är för en prick egentligen, och att jag varken är konstig eller ensam. Och fullt berättigad till att älska mig själv trots mina egenheter. Och vad mer kan man begära......

Önskar ibland jag vore född som indian. Då skulle jag springa runt toppless och sjunga hela dagarna iförd min hövding skrud
 
Jag är alltså tydligen en empat, och lite av en högsensitiv person. Så det så.
Mer om det i nästa inlägg, Peru del 3, om resans slutspurt.
 
Tunnland av kärlek till alla behövande.