Vi träffades på Rättspsyk i Vadstena

Jag pluggar på sjuksköterskeprogrammet och har just blivit tilldelad terminens praktikplats. Fem veckor på Rättspsyk i Vadstena. Intressant och kul placering. Jag ser verkligen fram emot ett avbrott i den monotona studentvardagen som mestadels består av att sitta på vattniga föreläsningar med semi-inspirerande föreläsare. Är ändå lite lätt oroad över hur jag ska lösa logistiken med sonens barnomsorg under veckorna och helgerna då praktiken innefattar kvällsjobb och jag är ensam. Eller ensam är jag inte. Sonen har en förträfflig far och mormor och allehanda hjälpredor. Det är nog mer det dåliga samvetet som gnager. Det att jag ska vara borta från honom mer än vad jag redan är. När jag valde bort livet med hans pappa så förlorade jag ju samtidigt halva livet med honom. Halva livet. Varannan vecka i skam och saknad. Hur jag än vrider och vänder på saken så har jag ingen vettig ursäkt till varför jag berövade ett barn hans kärnfamilj. Jag fick spelet helt enkelt och en hel rad människor drogs oskyldiga in eländet. Det är bara att tugga i sig. Men jag kunde inte bättre än så just då.
Och livet traskar på sin gilla gång ändå och nu har redan fem hela terminer på en utbildning passerat och det är bara slutspurten kvar. Snart har jag en bra grund och kan försörja både mig och sonen. Som folk ska.


Jag får lov att låna mammas mans Volvo så jag lättare kan ta mig till och från Vadstena som ändå ligger dryga 7 mil bort enkel resa. Blotta tanken på att släpa upp en liten varm kropp från sängen och hasta iväg till dagis innan kl. 06 om mornarna får mig att må illa så jag är oändligt tacksam över tillgången till fordon. Det kommer ordna sig.


Ett par dagar innan första avfärden till Rättspsyk ringer ett okänt nummer på min mobil. Jag svarar med mammatrött röst och blir förvånad när jag hör en klasskamrat glatt presentera sig som Fredrik i andra sidan luren. Fredrik, Fredrik? vem fan är Fredrik funderar jag runt, runt mot tomma väggar i skallen medans vederbörande i rask takt förklarar att han ska göra praktik samtidigt som mig och undrar om vi möjligen kan arrangera någon slags samåkning?
Visst, visst svarar jag och förklarar att han kan åka med mig om han bara ger mig adressen han vill bli upplockad på. Vi avhandlar diverse artigheter och under samtalet får jag en konstig intuitiv känsla att något kommer att hända mellan oss. En lätt bubblande känsla kittlar i bröstet när vi lägger på.
Jag hoppade in i klassen under termin 4 efter att ha kombinerat en episod av hjärnsmälta med studieuppehåll så jag känner inte till alla studiekamrater så väl. Kanske är jag inte heller den mest uppmärksamma på min omgivning. Jag har liksom nog med mig själv.


Kvällen fortskrider med att bada barn och laga mat och rätt var det är så kommer jag plötsligt på vem Fredrik är. Åh nej. Inte han. Jag skrattar lätt åt min inbillade intuitiva känsla av en potentiell romans. Tänk vad lite torka och kärlekstörst kan sätta griller i huvudet på en. Den killen är inte min typ. Inte alls. Oj oj oj. Han har stora vita tänder och pojkbandsfrisyr. En sån som klappar flickorna i baken och leker "killen hela dan". Fotbollsspelare är han visst också. Värsta typen. Lägger sig väl och rullar på backen med armarna om ena knät vid minsta motgång. Nej du. Men det är ju bra att kunna dela pengarna för soppan med någon.




Solig promenad med skeptisk man

Fortsättning följer......

Vi har en ny sexregel

Min man och jag jobbar shift. Det finns många fördelar med det. Exempelvis är nästan alltid någon hemma tidigt och kan finnas hemma för barnen när de kommer hem från skola och förskola. Man har ofta någon förmiddag i veckan helt för sig själv, och ett par kvällar/nätter. Skönt. Vi sliter vi inte på varandra och hamnar inte lealösa framför tv´n varje kväll som många andra par.  Vi hinner till och med sakna och längta efter både varandra och ungarna.
Den enda egentliga nackdelen är att man kan hamna helt i osynk vad gäller sexet.
Rent schematiskt kan vi stryka möjligheten till sex minst 3 kvällar/vecka då någon av oss jobbar natt. Till ekvationen skall sedan adderas en 6-åring som fortfarande vill sova hos föräldrarna helst samtida som två små hundar. Chansen till att ha sex är nu nere på 1-2 kvällar/vecka.
Då kommer den osynkade sexlusten in. En har varigt ledig och är kåt som en katt i mars medans den andre parten gått av ett 24 h arbetsskift och har en libido därefter. När man nu trevande försöker initiera lite sexuella aktiviteter med motparten är det sista man vill att vederbörande ska vända ryggen till. Att känna sig avvisad gillar nog ingen oavsett hur tillgången till sex ser ut.
För att avdramatisera förförelseritualer och minimera risken för avvisande manövrar och liknande har vi kommit på en ny sexregel.
Om man inte under några omständigheter kan tänka sig sex sover man med underkläderna på. Skulle man treva under täcket och finna kalsipperna på får man då inte försöka sig på övertalning eller bli besviken på motpartens icke gemensamma lust.
Om sex däremot inte känns som en helt obskyr handling lägger man sig naken och tar en för husfridens skull.

Väldigt enkelt. Man slipper ovissheten om den andres eventuella lust. Att finna reda på om det är fritt fram för taffsande är lättillgängligt.

Vi har varit på sportlovsresa, 7 dagar i olika sängar och med såväl underkläder som underställ på.
Sedan fick maken en klassisk "mancold" och kalsongerna har varit på i otaliga dagar därefter. Men jag är inte bitter........

Bifogar lite sexiga bilder att pigga upp fantasierna med. Ja, det är jag på fotona. Vi har sexiga fotografier uppsatta i sovrummet hemma just för att inspirera oss till lite heta tankar och fantasier. Mycket roligare än tryckta tavelmotiv tycker jag personligen. Perfekt att ta sexiga foton och ge till sin man som morgongåva när man ska gifta sig eller  till nästa års Alla-hjärtans dag kanske ;)

Önskar alla en härlig "sexysunday"

Om man inte har nått vettigt att säga ska man hålla käften!

Det lärde min pappa mig.
Inte för att han alltid levde som han lärde men just den frasen tycker jag ändå är en bra riktlinje avseende kommunikation människor emellan.
Hur svårt kan det va liksom?
Om det du är på vippen att säga till största del är tänkt att uttalas för att du ska få avreagera dig lite snarare än att kommentaren är en viktigt del i utvecklingen av Er relation. Håll käften.
Om orden som vilar på din tunga är avsedda att anmärka på någon annans tillkortakommanden, sug tillbaka dom och håll käften!
Om du har ett påträngande behov av att tala om för din partner att denne borde ha gjort den triviala sysslan på "det här eller det där" sättet, snälla låt bli. Håll bara käften istället.
Och om du inte sett din partner på ett helt dygn och Ni slutligen har krupit ner i sängen tillsammans, säg då för guds skull inget som innefattar fraserna "varför har du inte, varför envisas du med eller du kan väl bara", utan för i jösse namn håll din käft och bara kyss vederbörande på munnen tills luften tar slut.

Skulle du mot förmodan ändå råka rapa ur dig nån spydig eller tillrättavisande kommunikation i riktning mot din partner varpå vederbörande tycker du är lite kukig. Be då snabbt om ursäkt för din meningslösa kommunikation och förenas i en kram istället.

Se så, börja genast praktisera denna sanering av onödig energiutsugande kommunikation. Jag lovar att alla inblandade får ligga betydligt oftare vid tillämpning av detta enkla tips.

Tydliga kommunikationsproblem

Men nu ska jag inte förtäcka mina egna relationsproblem i bloggformat mer.

Istället tänkte jag prata lite i korthet om löpning. Jag älskar löpning. Löpning är en ytterst lättillgänglig motionsform. Det säger ju sig själv. Har du bara kläder och skor för aktiviteten kan du springa nästan var som helst, när som helst. Och springer man utomhus får man se mycket vackert under tiden också. Men med hänsyn till rubriken så stannar mina utlåtanden om löpning vid detta.

Om du vill börja löpträna eller kanske redan har löptränat en tid men tycker att din utvecklingskurva har stagnerat lite? Då kan jag varmt rekommendera dig att kontakta en löpcoach.
Faktum är att jag samarbetar med en ypperlig diplomerad löpcoach som JUST NU erbjuder nya klienter ett GRATIS träningsprogram i 4 VECKOR.
Utifrån dina personliga önskemål och ingångsvärden arbetar han fram ett program som tar din löpning till nästa nivå.
Oavsett om ditt mål är att kunna springa ett lopp utan att behöva gå eller om det är att pressa ner tiden på en viss distans så bygger träningsprogrammet på kontinuitet, ökning av intensitet och rörelseglädje. Vidare kan han även hjälpa dig med löpanalyser och löpteknik.
Gå in och läs mer om Andreas och hans erbjudanden på nilssonsvetenskap

 

Klart slut ut och njut!

Du är ju kriminell!

Innan vår dotter föddes trodde jag mig vara en person med viss auktoritet. Öppen och social, ändå lite på sin vakt och absolut ingen man försöker köra med. Ack vad jag bedrog mig.

Jag har ett vad barnmorskor, krönikörer i mammatidningar och andra förståsigpåare kallar för  "kraftfullt barn". En sexårig flicka med hög integritet, en självklar känsla och uppfattning om sin autonomi och tydliga ledaregenskaper.
Det låter ju rätt bra.  Som en person som kommer spotta i nävarna och ta sig fram genom livet.
Därtill är hon vanvettigt söt. Hon har en liten spenslig kropp med ett perfekt avvägt huvud uppepå. Håret är ljust, lockigt och fluffigt som sockervadd. I sitt lilla näpna ansikte sitter ett par klotrunda klarblå ögon över bulliga rosiga kinder.
Men hennes gullighet är endast en förklädnad. En sån som hundvalpar och kattungar också anammat för att vi vuxendjur ska smälta och vilja lyfta upp, gulla med , mata, säkerställa deras överlevnad och helt enkelt bortse från att de egentligen är odugliga varelser som bits och skiter på vardagsrumsmattan stup i kvarten. Under ytan är hon en diabolisk varelse med nästintill övermänskliga och skrämmande förmågor att skapa oreda och konflikter.
Jag läste någonstans att det är vanligt att ha uppemot 30 konflikter om dagen med en sexåring. Av de var ungefär 3 stycken av lite större dignitet och de andra mer lättsmälta. Den siffran knäcker vi totalt. Vi kör ca 30 allvarliga konflikter och ett par mindre katastrofer om dagen.
Eftersom jag själv har lite bristfälliga referenser vad gäller lämplig barnuppfostran söker jag kunskaper om mitt moderliga ansvar på andra sätt. Tillexempel genom lyssnande av en särskild podcast. Den tar upp frågor rörande barn i åldrarna 4-18 år. Personen som adresserar insändarnas frågor är en kvinna i övre medelåldern med gedigen bakgrund som såväl mamma,  barnmorska och psykoterapeut inom just barn och ungdomsfrågor. Den heter "Kära barn". De ger handfasta tipps och råd om det mesta som rör vardagen med barn och det på ett lättillgängligt sätt. Mycket bra överlag.
Jag fastnade särskilt för ett tipps som borde passa att tillämpa under en utav våra kaotiska morgnar.

Sockervaddssöt

 De flesta vardagsmorgnar inleds med frukost som sedan avlöses av "klä på sig kaoset".
Trots att vi valt kläder noggrant kvällen innan skoldagen så slutar det med illvrål, tårar och vredesutbrott om att hon "inte har något att ha på sig". Trots att det hänger så mycket kläder i garderoben att hon lätt skulle kunna misstas för en lyxfru i Malibu så återkommer hon till att vilja hon ha samma byxor och tröja varje dag.

Men nu. Nu har jag hört ett lysande tipps på podden.
Mitt i dotterns vrål plockar jag ner min nyförvärvade kunskap och samlar mig.  Andas ett par gånger, nu ska jag inte skrika och svära. Jag behåller lugnet och bemöter mitt barn utifrån proffsens rekommendationer.
Böjer mig således försiktigt ner och pratar lugnande med min mest pedagogiska röst till detta mitt lilla upprörda barn.

Jag - Vet du vad Vilda. Jag märker att du tycker mycket om just de svarta jeansen och den vita tröjan med prickar på. Men du förstår mamma har inte möjlighet att tvätta dom varje kväll. Fast jag har en idé. Tänk om vi skulle åka till affären du och jag och köpa 8 par svarta byxor och 8 likadana tröjor med prickar på.  Det skulle kunna bli som din skoluniform att ta på sig varje dag. Så skulle du slippa att oroa dig över kläderna på morgonen. Vad tror du om det?
Stolt över hur genomtänkt och sansat jag agerat i stunden fast "sen till jobbet rädslan" pulserar i tinningloberna inväntar jag dotterns reaktion.
Vilda- DU ÄR JU KRIMINELL!
Sen spänner hon sin lilla kropp i en bakåtböjd båge och pekar med hela högerhanden mot dörren.
Vilda- Nu är det du som går ut och tänker över hur du uppför dig egentligen mamma!

En typisk Drittsäck-attityd

Jaha. Sabla skitpodd då. Fattar ju ingenting om uppfostran av "kraftfulla barn". J-la pissråttor hela högen.

Imorrn ska jag tvångsskjutsa henne till skolan i pyjamas och morgonrock. Får vi se vad hon gillar det tricket då. HAHAHAHAHHAHAHAHA

Nu ska jag gå och se om jag hittar några antipsykotiska läkemedel........

 

Puss och ha en fin dag utan klädkonflikter

Jag skiter i balansen!

Jag är ute och springer i snön. Det är vita vidder i oändlighet framför mig.  Musik pulserar i öronen och jag känner mig manisk, fri och lycklig. Glädjen bubblar som kolsyrat vatten i bröstet på mig, upp genom halsen och ut genom munnen. BaHaHAHAHa skrattar jag högt medans jag rusar fram. Sedan kollar jag mig lite skamset över axeln för att kolla så ingen annan motionär ligger i hasorna och har bevittnat detta spontana känslouttryck. Det känns ju liksom inte helt adekvat att kuta runt och garva för sig själv i skogen, konstigt nog. Fast varför skulle man inte göra det egentligen?

Jag antar att det är med rädsla för att inte anses vara helt i sin ordning, helt i balans. Det är sånt evinnerligt tjat om balans överallt. Både i media och i folkmun. Ta inte ut dig, känn efter men känn inte för mycket, se inåt, blunda och andas, säg nej, hitta balansen, balansen, balansen.
Jag skiter väl i balansen. Att sträva efter balans är för mig dömt att misslyckas. Jag gillar ytterligheter och söker upp motstånd. Mina ögon är alltid öppna. Jag vill att livet ska kännas. På riktigt, i skinnet, i hela mitt väsen.  Musik ska få mig att vilja skratta, skrika, gråta, knulla eller slåss. Får den mig inte till det är det inte bra musik.
Samma gäller för livet i övrigt. Genom aktivitet och utmaningar finner jag mig i mina rätta element. Jag vill göra allt samtidigt och hela tiden. Likt en 1-åring som stoppar allt i munnen. Det är ju inte värre än att man kan spotta när man slickat på fel saker. För visst har det hänt att jag stuckit tungan där den kanske inte borde vara. Det är ett ärligt misstag.
Det är bara sådan jag är. Jag har förlikat mig med det. Jag behöver inte vara lika balanserad som alla andra. Jag håller mig till att vara känslointensiv för det är jag mycket bättre på. Men visst sliter det på krafterna och jag är inte mindre begåvad än att jag förstår vikten av att vila lite extra när jag har brännt ut mig. För det gör jag. Både nu och då. Men det får vara så då jag vägrar att ständigt vara rädd och akta mig för att ta i för mycket. Jag gasar och bromsar och rusar motorn för jag älskar att se hur mycket kraft jag kan frambringa.
För hellre är jag trött för att jag levt så intensivt än trött på livet.

Men missförstå mig rätt nu.
Jag är ingen förespråkare för en livsstil som får människor att gå in i väggen och rakt in i utmattningssyndrom. Det är ju bara för hemskt. Var och en får helt enkelt lov att hitta en livsföring som passar och inte helt tar kål på en. För mig är det bara inte balans som är melodin. Och även om jag ibland är den tröttaste jag känner så är jag också oftast den som är mest tillfreds.

Nog svamlat för idag.

Nu ska jag lätta på röven och äta middag med min man. Trevligt. Vår relation är egentligen det enda området som jag faktiskt skulle vilja uppnå lite mer BALANS i. Just nu är vi i fasen där jag inte vet om jag vill ligga med honom eller slå honom i ansiktet. Nuff said.

Oavsett om ni är balanserade eller inte önskar jag alla en fin dag full av skratt och värme!

Man får ta del av mycket vackert när man springer i skogen

Nattmaran

Vi sitter på ett skenande tåg och jag vet att du kommer att dö när vi träffar vattnet.
Havet skymtar genom rutan och du skälver på sätet.
- Lyssna på mig nu mitt hjärtegull. Jag kommer hålla armen om din midja så hårt jag bara kan för det kommer skaka ordentligt när tåget kör ur. När du ser att vattnet kommer in genom rutorna så tar du ett stort andetag, kniper om över näsan och håller andan som när du dyker i grannens pool och så andas du inte förens vi är över ytan igen, okej? Kan du visa mamma hur du ska göra?
Med din lilla hand för näsan och med uppspärrade koncentrerade blå ögon gör du precis som jag instruerar och jag älskar dig mer än livet. Jag lyfter upp dig i mitt knä så vi sitter mage mot mage, drar av överdelen på min klänning och binder ärmarna runt din kropp så att även om jag tappar taget om dig så kanske du flyter med mig upp till ytan...... och aldrig har jag upplevt sådan tystnad som när tåget börjar luta åt sidan och faller....

Jag vaknar av mitt eget ylande, lakanen är kalla och blöta. På fumliga fötter stapplar jag upp för trappan och in på ditt rum med ångesten som en oförmåga att andas...och där ligger du och slumrar bland Nallis, Tummen och Shäf-shäfern helt obrydd.

Nattmaran är min eviga följeslagare och många är de tillfällen jag vaknar av mina egna rop efter de som står mig nära. Ingen har fått klara livet under mina nätter.
Mardrömmar verkar vara en oinbjuden efterlämning från mitt förflutna och även dagtid jagas jag av katastroftankar. När livet flyter på och alla mår bra är jag som mest spänd och nervös, tänker att "såhär bra kan jag inte få ha det länge, nu ligger helvetet runt hörnet".
Kaos och kris kan jag hantera, det är lugn och ro som är problemet.

Börjar inse vilken utmaning det är jag antagit i och med resan till Peru.

Lyckligtvis har jag flertalet fenomenala latmaskar och sjusovare här hemma och jag hoppas kunna ansluta mig till dem på nätterna framöver.

Äpplet faller inte långt ifrån trädet, Zzzzzzz
 

Önskar alla en fenomenal helg full av skratt och värme!

Det har smugit sig in en katt bland hermelinerna

 Tattar-Lisa har flyttat in i finkvarteret. De vita villorna ligger på behörigt avstånd från varandra. Vi har så pass stora tomter att den som inte vill slipper morsa på grannen över staketet. Utanför garagen står två bilar modell nyare med blänkande fälgar och kvartersbefolkningen består mestadels av akademiker och egna företagare. Ingen sticker direkt ut från mängden och inget iögonfallande verkar hända.
Det mest dramatiska jag upplevt på min gata är bevittnandet av grannens robotgräsklippares upprepade suicidförsök. Jag vet inte om det är av ren tristess den spårar ur men titt som tätt ser jag den komma åkandes över kanten på deras 1,5 m höga mur för att landa upp och ner och sedan håglöst ligga kvar där. Nästan som i protest mot all stillhet.
Många motionerar och kommer powerwalkandes runt husknuten.
Jag ful-lyfter skrot i garaget och kärring-rappar till gamla låtar av 2Pac. Som avslutning river jag av några slagserier på boxningssäcken som hänger i mittbalken och känner mig som en katt bland hermelinerna.
Alla fruar ser tjusiga och petita ut. Jag ser ut som Shrek.

På tal om träning och att lyfta skrot så har jag har tagit mig an min första PT-kund. Helt oofficiellt.
Hon heter Anna och är en förtjusande kvinna som vill komma i lite bättre fysisk form till sommaren.
Jag vill förändras från Shrek till åtminstone prinsessan Fiona och har lovat att få henne i form till sommaren om hon ger mig tipps kring mode och skönhet. På kvällarna driver hon nämligen skönhetssalongen och bloggen www.colourfulbeautiful.se. och är både diplomerad fransstylist och makeupartist samt självlärd fashionista.
Hon har som så många andra svårt att få loss tid till träning mellan arbete och familj.
Det ska det bli ändring på nu.

Hon har en bra grundfysik men har på senare år lagt sig till med en liten muffinmage. För ca 2 veckor sedan fick hon nog och började lägga om sin kost lite samtidigt som hon dammade av sin gamla crosstrainer. Hon kände sig på gång men hungrig.

Vi har setts 2 ggr nu och påbörjat ett program som går ut på följande grundprinciper:

1. Du skall icke gå hungrig
2. Du skall bygga en grundstyrka
3. Du skall träna 3 ggr/vecka och övriga dagar röra dig minst 30 minuter/dag (gärna utomhus)
4. Du skall icke stirra på vågen
5. Du skall icke ha tråkigt och utesluta allt av livets goda

Lätt va.
Hon har fått ett träningsprogram som tar ca 45 minuter att genomföra. Det innehåller både pulshöjande övningar som involverar hela kroppen och några mer renodlade styrkeövningar.
Tanken är att programmet skall kunna göras i hemmets trygga vrå på en liten yta, till och med  framför TV´n.
Jag har kört passet med henne 2 gånger nu så hon skall känna sig trygg med övningarna och att hon klarar av dem.
Det gör hon, hon är grym.

När hon kört efter detta upplägg i 4 veckor kommer jag göra nya program och höja nivån så hon får mer av en utmaning. Det viktiga är att inte köra för hårt direkt. Att gå från noll träning till en hel del måste göras med viss försiktighet. En grundstyrka måste byggas upp innan vi trimmar upp tempot.
Sen kikade vi över kosten också.
Anna gör som många kvinnor, äter för lite. Att gå hungrig är inget alternativ så jag har gett henne lite tipps kring hur hon kan tänka. Sist men inte minst har vi inspekterat hennes kropp och vilken förändring hon vill uppnå. Anna hade en siffra i kilon som hon funderade på att uppnå eller rättare sagt gå ner till. Jag gillar inte siffror och kilon.
Anna och jag är lika långa och väger lika mycket men ser olika ut i kroppen. Genom att mäta måtten runt armar och mage istället för att stirra sig blind på kilona på vågen får vi sundare referenspunkter att förhålla oss till.
På så vis följer vi den kroppsliga förvandlingen utan att få negativa känslor kring vår vikt. Hoopas jag i alla fall.
Viktigast av allt är att Anna genom en livsstilsförändring förhoppningsvis kommer att känna sig piggare, starkare och ha lust till nya aktiviteter som innebär rörelse.

Jag tycker det är skitkul och spännande att få följa henne framöver.

Vi avslutade vår överenskommelse med ett glas bubbel, för det ville vi ha.

 



Nu ska jag iväg och träna thaiboxning, sen ska jag instruera thaiboxning, sen ska jag duscha, äta och kolla gamla matcher av UFC.
Boooyaaa!

Önskar alla en skön kväll i rörelse.

Ska du verkligen gå ut sådär?

frågar maken från soffan med illa dold förskräckelse i rösten.
- Ja, vaddårå?
- Ehh det ser som att du kanske kommer frysa lite, det är ju ganska kyligt ute.
- Det e lugnt. Jag kör en kvart i rask takt bara. Eller du kanske hellre går ut själv?
- Nej, visst, du bestämmer själv.

Den högperceptiva sonen som suttit på övervåningen verkar ha snappat upp att någonting inte riktigt stämmer där nere och har tassat halvvägs ner i trappan.
- MAMMA SKA DU VERKLIGEN GÅ UT SÅDÄR!! Ropar han paniskt.
- Jamen det var väl själva fan vad ni ska lägga er i hur jag är påklädd nu då!
- Amen det bor ju liksom folk här, tänk om nån ser dig. Jäkla skämstant asså!
- Äh ni kan gå och kamma er båda två, pubespojkar!
- Du är ju heeelt hopplös!

Skulle det vara så banbrytande undrar jag....att man rastar hunden kvarteret runt iklädd morgonrock, pälsstövlar och toppluva. VA?
Om det är det värsta man kan tänka sig att ens mamma utsätter en för har man nog levt ett tämligen bekymmersfritt liv tänker jag.

Vem bryr sig liksom?

Men det ska erkännas att det här med känsla för moderiktiga kläder och stilsäkerhet är något jag saknar. Jag lyckas inte klä mig helt åldersadekvat, eller helt adekvat överhuvudtaget uppenbarligen.
Det är inte helt enkelt att klä sig "rätt" när den biologiska varelsen är en snart 40-årig kvinna vars fysiska form är bättre än vilken 20-årings som helst och som befinner sig i en mental ålder kring 27-år, med vissa exhibitionistiska personlighetsdrag ovanpå det.

Att klä upp sig till finare tillställningar är inga problem, på med en klänning inhandlad i en lite dyrare butik, toppa med ett par klackskor och saken är biff.
Klä på sig till träning, inga problem, ta mycket färg och funktion och man är helt "inne", ta på dig gamla slitna kläder och man är fortfarande "helt inne".
På jobbet har jag av arbetsgivaren praktiskt utvald arbetsmundering.
Konsten är alla tillfällen däremellan. Till en afterwork, på föräldramötet eller för en fika på stan.

Modemagasinen jag läser hos frisören säger chinos och blus och kvinnorna på bilderna ser härligt avslappnade och chica ut där de står lutade på ena benet med händerna i byxfickorna med en 5000 kr handväska slängd över ena axeln.
Men så fort jag får på mig en blus känner jag mig som någon ur ensemblen i den gamla TV-showen Panter Tanter, börjar genast skruva på mig i provhytten och får stressmjäll.
När jag väljer själv slutar det oftast med att jag är uppklädd till något som mest liknar ett baltiskt luder, och det är ju liksom inte helt okej när man har uppnått min högaktningsvärda ålder.

Varför ser jag ut som en glädjeflicka varje gång jag försöker klä på mig till ett event utanför huset?

Delvis beror det på att inga kvinnokläder verkar vara tillverkade att passa min kroppstyp. En atletisk kroppsform som har bredare axlar än min mans fast han är 15 cm längre och 20 kg tyngre. På den överkroppen sitter även ett par biceps som mäter 35-37 cm i omkrets och ett par inte helt oansenliga rattar. Midjan är smal och höfterna är betydligt mindre än axelbredden. Vore det inte för brösten skulle jag kunna passera som Justin Bieber.

Detta gör att alla plagg stora nog att klämma in mina axlar och armar i hänger som tält kring mage, höfter och stuss. Med andra ord faller de flesta blusar, skjortor och normala toppar bort. Kvar blir plagg i spandex. Toppar som är tänjbara till tusen och klänningar som är av typen one size fits all och white-trash stämpeln är befäst.
Jag har vid tillfälle inhandlat några gulliga sommarklänningar med smala axelband och blommigt tyg men i ärlighetens namn ser jag mest ut som en transa.
Det är något med svullna fullt synliga blå blodådror och blommigt tyll som rimmar riktigt illa.
En annan anledning är att jag helt enkelt inte känner mig bekväm i kläder som är för mesiga utan jag vill ha en stil med lite mer umpff, men saknar förmågan att själv knåpa ihop det.

För att råda bot på dilemmat har jag bett om hjälp av en riktig fashionista som bor bara några gator bort. Hon ser alltid så fräsig ut och har till och med mode, skönhet och styling som jobb, perfekt. Kan tänka mig att det kliar i fingrarna på henne att få sätta klorna i ett riktigt svårt fall.
I utbyte ska jag ge henne tipps och råd om träning och kost för att komma i lite bättre form. Ett utbyte av tjänster när det är som bäst.

Att erkänna att man saknar kunskap, erfarenhet eller finess inom olika områden och därför ber andra mer utrustade personer om hjälp är något jag måste bli bättre på att praktisera. Utanför arbetet (där det är både nödvändigt, utvecklande och livsviktigt att be om assistans) har jag sällan bett om hjälp trots att jag inte är en särskilt prestigefull person. Tror det bottnar i att jag inte velat vara till besvär för någon. Men om jag går till mig själv har jag aldrig uppfattat en medmänniska som bett mig om hjälp i något ärende som besvärande. Tvärtom blir jag väldigt ivrig att hjälpa om jag kan, oavsett vad det gäller, och så reagerar nog det flesta.

Så nu ser jag fram emot en makeover inom en snar framtid.....och jag har loooovat att inte skämma ut resten av familjen med mina kreativa klädval runt kvarteret framöver.

80-talet, det var tider det

 

Hmm, nu ska jag stressrensa garderoben från de värsta klenoderna. Risken finns annars att Anna Ewers på www.colourfulbeautiful.se får slaganfall när hon kikar in där.

Romantikdödaren

Mmmm det är jag det.
Jag är inte mycket för romantik och lull-lull utan föredrar lite mer drag.
Eftersom jag i princip är kroniskt vrålhungrig är en lång utdragen middag bara plågsamt. Sitta och peta i maten, äta små tuggor och konversera i lugn samtalston samtidigt som man ska tindra med ögonen och låtsas vara intresserad av något annat än att angripa födan, usch!
Jag skulle mycket hellre kasta mig med frenesi över köttet, äta det med händerna, slita sönder det med tänderna och sedan slicka fettet av fingrarna. Efter det vräka mig över bordet och sticka tungan i munnen på hanen mittemot.
Men så kan man ju bara inte bete sig, så jag är rätt otacksam att ta med på date. Men å andra sidan är jag rätt billig i drift. Släng upp en grillad kyckling på bordet hemma, låt mig festa loss på den, putta omkull mig och vipps så är parningsritualen fulländad.

Att bo i en kärnfamilj (fru, man, 2 barn) begränsar onekligen tillfällena för lite faderullan i avskildhet. Det blir mestadels lite vardagsjuffsande under täcket klockan sent och det kan ju i och för sig vara trevligt det med trots att det sällan är några världsomvälvande upplevelser.
Anledningen till att jag sitter och funderar på reproduktionsakten är att vi under morgondagen åker på skidsemester hela bunten, 1 vecka. 
Ser mycket fram emot det....men.
Många människor på liten bostadsyta. Endast våningssängar 80-90 cm i bredd och möjligheten till att jag skall bli föremålet för min mans snabba höftrörelser är obefintlig....och sist han gjorde en framstöt så sabbade min ologiska skitjobbiga hjärna det hela. Och Ni vet ju hur det är, blir man utan något för länge är det omöjligt att tänka en enda logisk tanke innan behovet är stillat.

Sist i sängkammaren:
Maken ligger redan i sängen när jag kommer in och kryper ner under täcket.
Han närmar sig mig och ser skäggig och pilsk ut.
Grrrrr tänker jag, sträcker ut armarna mot honom och svingar mig upp i topposition. Väl där börjar en absurd melodi snurra i mitt huvud och ett fniss slipper fram.
Han - vad fnissar du åt
Jag - nej ingenting. Försöker kväva fnisset och kyssa honom på halsen men det bubblar liksom över. Fan fan fan
Han - men kom igen nu, säg
Jag-nej nej det är inget speciellt
Han- jo säg nu, jag kommer inte ge mig förens du säger vad du tänker på
Jag- skrålar för fullt med öppna spjäll JAG ÄR FÖR FET FÖR ETT FUCK, KAN INTE SE NER TILL MARKEN NÅTT MER, FÖR FET FÖR ETT FUCK!!!
Bahahaha!!
Han - SKIT NER DIG FÖR FAN JÄVLA STOLLE!!
Sen slänger han av mig och kravlar likt en mätlarv snabbt över till andra sidan sängen och knycker förnärmat på nacken.

Jahaja. Knäpphjärna jag har då. Varför, varför ska den tänka på gamla låtar av Svullo i en stund som denna? Obegripligt.

Så av förklarliga skäl sitter jag nu här och försöker komma på listiga planer att lyckas lägra min man även på minerad mark.

Önskar Er alla sexuella framgångar och orgasmisk harmoni.

Detta foto är 1 av 4 lite avklädda bilder på mig och hanen som hänger i vårt sovrum. Fotograf: Filip Leo på studiojätteliten
 

Må väl.
På återhörande.

Naken, blästrad och skitsur

Förutom att det troligen är världens bästa albumtitel är det nog också exakt så min hund känner sig i nuläget.
Vi är just inkomna från en timmes härlig terränglöpning under vilken vi båda skuttade obehindrat mellan stock och sten med fria sinnen och hög svansföring.
När vi sedan lyckliga och tillsynes heltäckta i lera åter äntrade vår bostad förbyttes glädjeruset till ren och skär förtvivlan för min fyrbente vän. Döm till hans förvåning när jag istället för att varsamt frottera honom torr (som jag brukar) istället helt hänsynslöst lyfte ner kräket i handfatet för en heltvätt. Jag ser paniken i hans små ögon när han desperat försöker kravla sig ur zinkgraven genomblöt och med schampo i ögonen. Han börjar snarkhosta, låter som en galen galt och tror förmodligen att döden är nära medan ögonen rullar runt i hålorna.

Mirakulöst nog överlevde han men när dödsdansen slutligen är över vägrar han att se på mig.

                                                    Ultrahunden Pappy 2,6 kg kärlek

Det är absolut en känsla jag kan relatera till och det är mänskligt att ibland falla ner i en mental avgrund. Det viktiga är hur vi hanterar vår vistelse där.
Jag tror inte på förnekelse utan på att erkänna för oss själv hur vi mår och acceptera det. Vi kan välja att stanna kvar och vältra oss i självömkan, bli martyrer och använda det som en ursäkt för att upprätthålla osunda beteenden. Eller så kan vi se det som ett meddelande från vår kropp och vårt sinne att en förändring behöver göras. En förändring i våra relationer, vårt leverne, våra vanor och eller vår inställning till oss själva och omgivningen.

Jag önskar bara så förtvivlat att människor pratade mer med varandra, vågade fråga "hur mår du" och vara redo på svaret "inget vidare".

För ca 3 månader sedan gjorde jag själv en blixtvisit till botten och där stod att finna både självömkan, ångest och förtvivlan.
Jag var fysiskt nedbruten och det kan låta som en löjeväckande typ av bottenläge, men för mig som är en väldigt fysisk person i ständig rörelse var det värsta tänkbara scenario. Min kropp och min fysik är ett viktigt redskap i min livsföring och en trasig kropp påverkar hela min person. Jag fick börja känna inåt för att leta efter det budskap min kropp försökte presentera för mig, typ lugna ner dig lite. Du kommer inte missa något i livet bara för att du låter dig vila ibland.

 Lyckligtvis hade jag också människor runt omkring mig som både vågade fråga hur det stod till med tant egentligen och hantera svaret att jag nog inte var i toppform.
Förutom familj och vänner steg även mina högt aktade kollegor fram och det var jag inte riktigt beredd på.

De hörde av sig, ringde och pratade skit, skickade roliga små meddelande och sade att jag var saknad, och bjöd på leenden och kramar när vi sågs igen efter att jag varit ur tjänst pga tvångsvila i drygt två månader.

Jag kan inte med ord beskriva hur mycket detta hjälpte mig, hur rörd och uppriktigt glad jag blir av deras visade omtanke.

Det har verkligen förstärkt känslan i mig att vi alla måste hjälpas åt här på planeten. Inte nödvändigtvis bara i det stora utan framförallt vi som står framför varandra dag efter dag, eller de i huset bredvid, eller i den kommun vi bor i.
Samtidigt läser jag hur yrkeskollegor i Stockholm möts av vandaliserade bilar när de arbetar, i Malmö där min bror jobbar som brandman möts de av stenkastning under utryckning för att släcka bränder och det gör mig uppriktigt asförbannad.
Dessa vardagshjältar som ilar genom natten till sina medmänniskors undsättning.

Jag skulle gå genom eld och vatten för var och en av Er alla mina kära vänner och kollegor på ambulans och räddningstjänsten i Linköping. Även Ni som inte fastnat på bild. 


                                                  Kärlek och respekt!!

"PS
På fredag vet jag på förhand att jag kommer känna mig just naken, blästrad och skitsur. Då ska jag nämligen på gyn-undersökning och sätta i en ny hormonspiralför att hindra fortsatt avyngling.
Föreställ Er följande scenario:

Barnmorskan - varsågod och klä av dig och hoppa upp i tortyr...jag menar gynstolen
Jag- mummlar osammanhängande med rumpan bar och drar förvivlat i skjortan
Barnmorskan- försök slappna av nu och sjunk lite längre ner med baken
Jag- skelar med ögonen, hyperventilerar och drägglar lite i ena mungipan
Barnmorskan- så nu tar jag fram undersökningsinstrumenten här
Jag- det där är ju en högaffel och en tvingman för fan, släpp ut mig!
Barnmorskan-lilla vän det är ingen fara, det går på ett kick

Jag börjar bryta på finska och klappar mig lätt över fickorna i jakt på niiiifen

 

Får du hjärnblödning nu igen mamma...

frågar vår 5-åriga dotter där hon ligger uthälld på förskolans tamburgolv tillsynes helt oförmögen att ha på sig alla tilltänkta ytterkläder inför hemgången.
Förskolefröken tittar på mig med stor tveksamhet i blicken medan jag försöker uppbåda all den viljekraft som krävs att genomföra det stora konst-tricket att klä på mitt barn.

(fröken) -hon kan faktiskt klä på sig själv, det gör hon dagligen här.
(jag med adrenalinskakig stämma) -jaha, jamen vad bra då, jättefint, verkligen.

Det var då själva faan-mantrat ekar i mitt huvud där jag står böjd över dottern med spänd överläpp och lätt skelande ögon. Så fort jag fått på stövlarna har hon kastat av mössa och vantar, när mössan åter är på har hon sparkat av ena stöveln och knäppt upp galonisarna och de satans hällorna under galoscherna måste ha uppfunnits av en genuint elaksinnad människa som borde ha arkebuserats innan idén blev verklighet.
Jag känner hur jag döms och bedöms i all min förälderliga oduglighet och det hela slutar med att jag helt sonika tar ungen under ena armen och kläderna under den andra och traskar därifrån med ett glatt "jaha, ses imorrn då!".

Väl hemma klär hon av sig det vi ändå lyckades få på helt utan protester och skuttar sedan glatt upp på sitt rum och börjar pyssla!?

Oklart vem som tog poängen i den striden.


                                     Min  kära bror blev pappa för drygt ett år sedan och har redan
                                     utvecklat den sk hjärnblödningsskelningen.
                              

 

Såhär ser det nog ut för majoriteten av småbarnsföräldrarna världen över skulle jag tro.

Självklart älskar jag mina barn obegripligt mycket och tycker de är fantastiska personer, men de besitter verkligen förmågan att driva mig helt till vansinne.

När jag står sådär och vinglar på vanvettets kant försöker jag tänka att just den här besvärliga personen/situationen är utsänd till mig att öva på, att öva mig i att välja hur jag skall respondera, reagera och agera. Att öva mitt tålamod, min ödmjukhet och respekt på.

Det gäller inte bara barnen utan även andra besvärliga personer jag stöter på via arbetet och i omvärlden.

Tror jag snappade upp det sättet att se på saken via en föreläsning av Kaj Pollak inspelad på VHS.

 

Det funkar oftast (bortsett från när det kommer till påklädning då för jag menar HUR SVÅRT KAN DET VA) och även om jag misslyckas kapitalt ibland så är det bara att försöka igen nästa gång tillfälle ges.

 

 

                                    Vilda illustrerar hur jag ser ut när jag inte riktigt lyckas 

                                     behålla lugnet.

 

 



Överallt i media kan man läsa om svårigheterna att få ihop vardagspusslet och ofta verkar föräldrars träning få stå åt sidan.

Många frågar mig hur jag orkar med att träna dagligen när jobb och familjeliv tar upp så mycket plats...och är det inte lite väl egoistiskt att prioritera träning före allt annat viktigt. Som vad då?

Jag i min tur undrar hur människor orkar med livet utan träning.

Träning i olika former är det som förser mig med energi nog att vara fokuserad och mentalt närvarande i mina relationer.  

 

Min åsikt är att om jag mår bra så tar jag också bättre hand om andra.

 

Att tillgodose sina egna behov behöver inte betyda att man bortser från någon annans.

 

Mycket gör vi också tillsammans.

Vi har tex installerat ett litet hemmagym som används flitigt. Det är inte lyxigare än en stationär cykel, några hantlar och kettelbells som vi konkar in och ut från garderoben i vardagsrummet. Maken och jag kör tabatah-intervaller och dottern gympar glatt bredvid. Alla är tillsammans och har kul samtidigt som våra kroppar får sig en härlig genomkörare.

 

 

 

 

 Om jag inte fick min dagliga dos av rörelse skulle jag helt klart vara ett mentalt vrak och inte alls kapabel att ta mig an vardagens olika uppgifter.

 

Idag stod thaiboxning på schemat och under hela bilfärden dit och hem igen gick Disturbed´s tolkning av låten The sounds of silence på repeat. Vilken jävla låt alltså, jag satt och ryste och ylvrålade så det flimmrade framför ögonen.

 

Slagsmålsträning och musik gör mig kåt, glad och tacksam så nu är det bara te o tvätta fiffin för snart blire åka av.