tisdag 31 januari 2017

Om man inte har nått vettigt att säga ska man hålla käften!

Det lärde min pappa mig.
Inte för att han alltid levde som han lärde men just den frasen tycker jag ändå är en bra riktlinje avseende kommunikation människor emellan.
Hur svårt kan det va liksom?
Om det du är på vippen att säga till största del är tänkt att uttalas för att du ska få avreagera dig lite snarare än att kommentaren är en viktigt del i utvecklingen av Er relation. Håll käften.
Om orden som vilar på din tunga är avsedda att anmärka på någon annans tillkortakommanden, sug tillbaka dom och håll käften!
Om du har ett påträngande behov av att tala om för din partner att denne borde ha gjort den triviala sysslan på "det här eller det där" sättet, snälla låt bli. Håll bara käften istället.
Och om du inte sett din partner på ett helt dygn och Ni slutligen har krupit ner i sängen tillsammans, säg då för guds skull inget som innefattar fraserna "varför har du inte, varför envisas du med eller du kan väl bara", utan för i jösse namn håll din käft och bara kyss vederbörande på munnen tills luften tar slut.

Skulle du mot förmodan ändå råka rapa ur dig nån spydig eller tillrättavisande kommunikation i riktning mot din partner varpå vederbörande tycker du är lite kukig. Be då snabbt om ursäkt för din meningslösa kommunikation och förenas i en kram istället.

Se så, börja genast praktisera denna sanering av onödig energiutsugande kommunikation. Jag lovar att alla inblandade får ligga betydligt oftare vid tillämpning av detta enkla tips.

Tydliga kommunikationsproblem

Men nu ska jag inte förtäcka mina egna relationsproblem i bloggformat mer.

Istället tänkte jag prata lite i korthet om löpning. Jag älskar löpning. Löpning är en ytterst lättillgänglig motionsform. Det säger ju sig själv. Har du bara kläder och skor för aktiviteten kan du springa nästan var som helst, när som helst. Och springer man utomhus får man se mycket vackert under tiden också. Men med hänsyn till rubriken så stannar mina utlåtanden om löpning vid detta.

Om du vill börja löpträna eller kanske redan har löptränat en tid men tycker att din utvecklingskurva har stagnerat lite? Då kan jag varmt rekommendera dig att kontakta en löpcoach.
Faktum är att jag samarbetar med en ypperlig diplomerad löpcoach som JUST NU erbjuder nya klienter ett GRATIS träningsprogram i 4 VECKOR.
Utifrån dina personliga önskemål och ingångsvärden arbetar han fram ett program som tar din löpning till nästa nivå.
Oavsett om ditt mål är att kunna springa ett lopp utan att behöva gå eller om det är att pressa ner tiden på en viss distans så bygger träningsprogrammet på kontinuitet, ökning av intensitet och rörelseglädje. Vidare kan han även hjälpa dig med löpanalyser och löpteknik.
Gå in och läs mer om Andreas och hans erbjudanden på nilssonsvetenskap



Klart slut ut och njut!



















torsdag 26 januari 2017

Allt ska jag få höra nu

I november 2015 sitter jag hos en psykolog.
Jag är elitidrottare och skulle ha tävlat i EM nu men jag orkar inte ens gå upp för trappan i mitt hus. Min kropp protesterar mot all typ av rörelse fast bortsett från lite näringsbrist finns inget uppenbart fysiskt fel på mig. Arbetshypotesen är således att det är hjärnan som är satt ur spel.
Den samlade symtombilden är minst sagt imponerande och det är inte mindre otroligt att jag ändå lyckas sitta där fullt påklädd, leendes och nickandes fast jag inte minns när jag sov sist och verkar ha glömt bort hur man andas. Jag håller liksom andan tills jag känner att något är fel och kommer på att jag måste dra ett andetag. Det var länge sedan jag kunde tänka en tanke från början till slut och jag är avtrubbad, känslolös.
Min man har fått köra hela vägen till specialistkliniken i Stockholm för jag klarade inte av tanken på att åka buss. Bara att gå in på nätet och boka en biljett var en helt oöverkomlig uppgift. Jag tänker att självmord är enklare.
Innan vi åker ligger jag på soffan och önskar att jag ska få någon dödlig sjukdom. Fast inte cancer, det verkar för smärtsamt. Eller blodcancer kanske? Jag vill ha en sjukdom med snabbt förlopp men där jag inte behöver plågas. Bara jag får ett par månaders tid till att verkligen umgås med barnen och säga farväl till dem. Men sen. Att få somna in. Så befriande.
Att dö av en sjukdom känns legitimt på något sätt. Då kan ingen bli arg på mig och tycka jag är självisk som lämnar familjen efter mig. Jag kan ju inte rå för att jag blev sjuk. Om jag tar livet av mig kommer det ställa mig i dålig dager och det vill jag inte.

I samtalet med psykologen blir det tydligt att jag reglerar mina känslor genom aktivitet och jag har pressat mig själv bortom alla rimliga gränser för att slippa känna. Nu när kroppen vägrar springa mer kommer hela livet ikapp.
-Vad händer om du sitter still då? frågar han.
-Då dör jag svarar jag och tårarna sticker i ögonen.
Jag åker hem med ett intyg på min oduglighet och är satt i tvångsvila de närmsta 6 veckorna. Ingen fysisk aktivitet. Inget arbete. Ingenting ska jag göra.
Jag sitter stilla i fem dagar. Hyperventilerar, gråter, spyr, låtsasler, klär på mig och andas mig igenom dagarna minut för minut. Inväntar slutet. Men istället för att dö så börjar jag att skriva.

2016
Jag har just publicerat ett inlägg på bloggen. Det som varit för svårt att säga med rösten har blivit till bokstäver i små berättelser och när jag lämnar dem ifrån mig känner jag mig lättare. Som att ett läkande har börjat.
Jag är ute och rastar hunden när du ringer.
-Varför Lisa. Varför var du tvungen att göra mig så illa? Jag har just läst din blogg och det var inget vidare kul måste jag säga.
-Vad menar du? Det var aldrig min mening att göra dig illa mamma.

Du gråter och går inte att avleda. Allt ska jag få höra nu. Hur jag glorifierar pappa. Får honom att framstå som cool och kärvänlig medan jag svartmålar dig. Varför måste jag basunera ut för hela världen hur det var.Tänk om dina kollegor läser, kusinerna, grannarna. Att vara barnvakt till barnbarnen är inte aktuellt längre. Du kan ju inte hämta på förskolan. Tänk om fröknarna läser. Folk kommer att se på dig annorlunda. Och mig vill du inte träffa på ett tag framöver. Det blir för svårt för dig. Du törs inte gå till jobbet ens.  Jag har gjort så att du isolerat dig. Varför måste jag berätta för alla.Varför nu. Varför pratar jag inte bara med dig.
Du säger att jag har drivit dig in i ett barmhärtighetslöst mörker.

Och jag följer med dig dit lilla mamma. Vart än du går. Som alltid. Liten bredvid stor. Förlåt. Jag ska hjälpa dig. Se till allt ska bli bra igen. Jag gör vad som helst för dig.
Så glömmer jag bort hur man andas. Det blir allt svårare att tänka en tanke från början till slut och jag är avtrubbad, känslolös. Snart minns jag inte längre när jag sov sist. Så lägger jag mig på soffan och börjar tänka på döden, döden, döden.

Fotograf: Filip Leo; Studio jätteliten

Till Er som provoceras av bilden. Släpp det bara.
Säger som Taylor Swift "Haters gonna hate hate hate hate hate hate......
Jag är iallfall helt oredigerad med synliga operationsärr och mamma putmage.

Ha en underbar dag.

måndag 16 januari 2017

Du är ju kriminell!

Innan vår dotter föddes trodde jag mig vara en person med viss auktoritet. Öppen och social, ändå lite på sin vakt och absolut ingen man försöker köra med. Ack vad jag bedrog mig.

Jag har ett vad barnmorskor, krönikörer i mammatidningar och andra förståsigpåare kallar för  "kraftfullt barn". En sexårig flicka med hög integritet, en självklar känsla och uppfattning om sin autonomi och tydliga ledaregenskaper.
Det låter ju rätt bra.  Som en person som kommer spotta i nävarna och ta sig fram genom livet.
Därtill är hon vanvettigt söt. Hon har en liten spenslig kropp med ett perfekt avvägt huvud uppepå. Håret är ljust, lockigt och fluffigt som sockervadd. I sitt lilla näpna ansikte sitter ett par klotrunda klarblå ögon över bulliga rosiga kinder.
Men hennes gullighet är endast en förklädnad. En sån som hundvalpar och kattungar också anammat för att vi vuxendjur ska smälta och vilja lyfta upp, gulla med , mata, säkerställa deras överlevnad och helt enkelt bortse från att de egentligen är odugliga varelser som bits och skiter på vardagsrumsmattan stup i kvarten. Under ytan är hon en diabolisk varelse med nästintill övermänskliga och skrämmande förmågor att skapa oreda och konflikter.
Jag läste någonstans att det är vanligt att ha uppemot 30 konflikter om dagen med en sexåring. Av de var ungefär 3 stycken av lite större dignitet och de andra mer lättsmälta. Den siffran knäcker vi totalt. Vi kör ca 30 allvarliga konflikter och ett par mindre katastrofer om dagen.
Eftersom jag själv har lite bristfälliga referenser vad gäller lämplig barnuppfostran söker jag kunskaper om mitt moderliga ansvar på andra sätt. Tillexempel genom lyssnande av en särskild podcast. Den tar upp frågor rörande barn i åldrarna 4-18 år. Personen som adresserar insändarnas frågor är en kvinna i övre medelåldern med gedigen bakgrund som såväl mamma,  barnmorska och psykoterapeut inom just barn och ungdomsfrågor. Den heter "Kära barn". De ger handfasta tipps och råd om det mesta som rör vardagen med barn och det på ett lättillgängligt sätt. Mycket bra överlag.
Jag fastnade särskilt för ett tipps som borde passa att tillämpa under en utav våra kaotiska morgnar.


Sockervaddssöt
 De flesta vardagsmorgnar inleds med frukost som sedan avlöses av "klä på sig kaoset".
Trots att vi valt kläder noggrant kvällen innan skoldagen så slutar det med illvrål, tårar och vredesutbrott om att hon "inte har något att ha på sig". Trots att det hänger så mycket kläder i garderoben att hon lätt skulle kunna misstas för en lyxfru i Malibu så återkommer hon till att vilja hon ha samma byxor och tröja varje dag.

Men nu. Nu har jag hört ett lysande tipps på podden.
Mitt i dotterns vrål plockar jag ner min nyförvärvade kunskap och samlar mig.  Andas ett par gånger, nu ska jag inte skrika och svära. Jag behåller lugnet och bemöter mitt barn utifrån proffsens rekommendationer.
Böjer mig således försiktigt ner och pratar lugnande med min mest pedagogiska röst till detta mitt lilla upprörda barn.

Jag - Vet du vad Vilda. Jag märker att du tycker mycket om just de svarta jeansen och den vita tröjan med prickar på. Men du förstår mamma har inte möjlighet att tvätta dom varje kväll. Fast jag har en idé. Tänk om vi skulle åka till affären du och jag och köpa 8 par svarta byxor och 8 likadana tröjor med prickar på.  Det skulle kunna bli som din skoluniform att ta på sig varje dag. Så skulle du slippa att oroa dig över kläderna på morgonen. Vad tror du om det?
Stolt över hur genomtänkt och sansat jag agerat i stunden fast "sen till jobbet rädslan" pulserar i tinningloberna inväntar jag dotterns reaktion.
Vilda- DU ÄR JU KRIMINELL!
Sen spänner hon sin lilla kropp i en bakåtböjd båge och pekar med hela högerhanden mot dörren.
Vilda- Nu är det du som går ut och tänker över hur du uppför dig egentligen mamma!
En typisk Drittsäck-attityd

Jaha. Sabla skitpodd då. Fattar ju ingenting om uppfostran av "kraftfulla barn". J-la pissråttor hela högen.

Imorrn ska jag tvångsskjutsa henne till skolan i pyjamas och morgonrock. Får vi se vad hon gillar det tricket då. HAHAHAHAHHAHAHAHA

Nu ska jag gå och se om jag hittar några antipsykotiska läkemedel........
 
Puss och ha en fin dag utan klädkonflikter

onsdag 11 januari 2017

Jag skiter i balansen!

Jag är ute och springer i snön. Det är vita vidder i oändlighet framför mig.  Musik pulserar i öronen och jag känner mig manisk, fri och lycklig. Glädjen bubblar som kolsyrat vatten i bröstet på mig, upp genom halsen och ut genom munnen. BaHaHAHAHa skrattar jag högt medans jag rusar fram. Sedan kollar jag mig lite skamset över axeln för att kolla så ingen annan motionär ligger i hasorna och har bevittnat detta spontana känslouttryck. Det känns ju liksom inte helt adekvat att kuta runt och garva för sig själv i skogen, konstigt nog. Fast varför skulle man inte göra det egentligen?


Jag antar att det är med rädsla för att inte anses vara helt i sin ordning, helt i balans. Det är sånt evinnerligt tjat om balans överallt. Både i media och i folkmun. Ta inte ut dig, känn efter men känn inte för mycket, se inåt, blunda och andas, säg nej, hitta balansen, balansen, balansen.
Jag skiter väl i balansen. Att sträva efter balans är för mig dömt att misslyckas. Jag gillar ytterligheter och söker upp motstånd. Mina ögon är alltid öppna. Jag vill att livet ska kännas. På riktigt, i skinnet, i hela mitt väsen.  Musik ska få mig att vilja skratta, skrika, gråta, knulla eller slåss. Får den mig inte till det är det inte bra musik.
Samma gäller för livet i övrigt. Genom aktivitet och utmaningar finner jag mig i mina rätta element. Jag vill göra allt samtidigt och hela tiden. Likt en 1-åring som stoppar allt i munnen. Det är ju inte värre än att man kan spotta när man slickat på fel saker. För visst har det hänt att jag stuckit tungan där den kanske inte borde vara. Det är ett ärligt misstag.
Det är bara sådan jag är. Jag har förlikat mig med det. Jag behöver inte vara lika balanserad som alla andra. Jag håller mig till att vara känslointensiv för det är jag mycket bättre på. Men visst sliter det på krafterna och jag är inte mindre begåvad än att jag förstår vikten av att vila lite extra när jag har brännt ut mig. För det gör jag. Både nu och då. Men det får vara så då jag vägrar att ständigt vara rädd och akta mig för att ta i för mycket. Jag gasar och bromsar och rusar motorn för jag älskar att se hur mycket kraft jag kan frambringa.
För hellre är jag trött för att jag levt så intensivt än trött på livet.

Men missförstå mig rätt nu.
Jag är ingen förespråkare för en livsstil som får människor att gå in i väggen och rakt in i utmattningssyndrom. Det är ju bara för hemskt. Var och en får helt enkelt lov att hitta en livsföring som passar och inte helt tar kål på en. För mig är det bara inte balans som är melodin. Och även om jag ibland är den tröttaste jag känner så är jag också oftast den som är mest tillfreds.

Nog svamlat för idag.

Nu ska jag lätta på röven och äta middag med min man. Trevligt. Vår relation är egentligen det enda området som jag faktiskt skulle vilja uppnå lite mer BALANS i. Just nu är vi i fasen där jag inte vet om jag vill ligga med honom eller slå honom i ansiktet. Nuff said.

Oavsett om ni är balanserade eller inte önskar jag alla en fin dag full av skratt och värme!


Man får ta del av mycket vackert när man springer i skogen







tisdag 3 januari 2017

Vill du ha ett roligare 2017?

Om du som jag har för avsikt att försöka ha lite roligare under 2017 än året som passerat så läs ordentligt nu.
Det kommer ingen bättre tid eller bättre förutsättningar för dig att förverkliga det du drömmer om. Oavsett om det gäller arbetsförhållanden, romantiska eller hälsorelaterade önskningar.
Det är nu livet händer. Men det där vet vi ju alla redan.

Jag kan inte erbjuda dig frälsning vare sig det gäller arbetsrelaterade förehavanden eller förbättra din romantiska relation.
Däremot kan jag se till att du får en uppsving i humöret och stärka ditt självförtroende genom att hjälpa dig komma igång med träningen. Att börja ta hand om sin kropp och sin hälsa brukar också leda till andra positiva förändringar i tillvaron.

Som personlig tränare kommer jag att lägga upp våra träningspass tillsammans utefter din aktuella förmåga. Du kommer att ha roligt samtidigt som du utvecklas och utmanas allt efter som. Mitt mål är inte att stå vid sidan om dig och domdera utan att på ett professionellt sätt få dig att inse hur fantastisk du är. Hur många olika övningar du kan klara av och hur härligt det är att lära sig nya saker.
Om du inte har en förkärlek för skrikiga fruntimmer förstås. Då kan jag absolut gasta runt dig i lokalen så svetten lackar.
Oavsett vilken PT-stil som föredras kommer du bli förvånad över hur snabbt din kondition och styrka förbättras och rätt vad det är så har träning blivit ett kontinuerligt inslag i din vardag. Och det är du värd.

Låter det bra? Fint.

Jag jobbar som personlig tränare inom kampsport utifrån Fight Center i Linköping .

PT-passen har alltså kampsportstema. Vi kommer att slå, sparka och knäa på mittsar (tjocka kuddar) och på säck (och kanske till och med på varandra när tiden är mogen) samt bygga styrka och kondition med övningar som jag samlat på mig under mina ca 15 år som kampsportsutövare. Du behöver inte ha några förkunskaper inom kampsport eller annan fysisk aktivitet och jag kan lova dig att du inte är för gammal för att börja träna med mig.
All utrustning finns på plats så det enda du behöver ha med dig är din kropp iklädd träningskläder.

Kontakt göres via mail. Kontaktuppgifterna till oss som erbjuder personlig träning finns på klubbsidan under fliken "vår träning" och "personlig träning". Mitt namn är Lisa Engelke.
www.fightcenter.se

eller här....

engelke77@live.se


Kom igen. Nu kickar vi igång år 2017!


I fight-mode

I garaget, en ypperlig plats för boxning




VÄLKOMNA