torsdag 26 januari 2017

Allt ska jag få höra nu

I november 2015 sitter jag hos en psykolog.
Jag är elitidrottare och skulle ha tävlat i EM nu men jag orkar inte ens gå upp för trappan i mitt hus. Min kropp protesterar mot all typ av rörelse fast bortsett från lite näringsbrist finns inget uppenbart fysiskt fel på mig. Arbetshypotesen är således att det är hjärnan som är satt ur spel.
Den samlade symtombilden är minst sagt imponerande och det är inte mindre otroligt att jag ändå lyckas sitta där fullt påklädd, leendes och nickandes fast jag inte minns när jag sov sist och verkar ha glömt bort hur man andas. Jag håller liksom andan tills jag känner att något är fel och kommer på att jag måste dra ett andetag. Det var länge sedan jag kunde tänka en tanke från början till slut och jag är avtrubbad, känslolös.
Min man har fått köra hela vägen till specialistkliniken i Stockholm för jag klarade inte av tanken på att åka buss. Bara att gå in på nätet och boka en biljett var en helt oöverkomlig uppgift. Jag tänker att självmord är enklare.
Innan vi åker ligger jag på soffan och önskar att jag ska få någon dödlig sjukdom. Fast inte cancer, det verkar för smärtsamt. Eller blodcancer kanske? Jag vill ha en sjukdom med snabbt förlopp men där jag inte behöver plågas. Bara jag får ett par månaders tid till att verkligen umgås med barnen och säga farväl till dem. Men sen. Att få somna in. Så befriande.
Att dö av en sjukdom känns legitimt på något sätt. Då kan ingen bli arg på mig och tycka jag är självisk som lämnar familjen efter mig. Jag kan ju inte rå för att jag blev sjuk. Om jag tar livet av mig kommer det ställa mig i dålig dager och det vill jag inte.

I samtalet med psykologen blir det tydligt att jag reglerar mina känslor genom aktivitet och jag har pressat mig själv bortom alla rimliga gränser för att slippa känna. Nu när kroppen vägrar springa mer kommer hela livet ikapp.
-Vad händer om du sitter still då? frågar han.
-Då dör jag svarar jag och tårarna sticker i ögonen.
Jag åker hem med ett intyg på min oduglighet och är satt i tvångsvila de närmsta 6 veckorna. Ingen fysisk aktivitet. Inget arbete. Ingenting ska jag göra.
Jag sitter stilla i fem dagar. Hyperventilerar, gråter, spyr, låtsasler, klär på mig och andas mig igenom dagarna minut för minut. Inväntar slutet. Men istället för att dö så börjar jag att skriva.

2016
Jag har just publicerat ett inlägg på bloggen. Det som varit för svårt att säga med rösten har blivit till bokstäver i små berättelser och när jag lämnar dem ifrån mig känner jag mig lättare. Som att ett läkande har börjat.
Jag är ute och rastar hunden när du ringer.
-Varför Lisa. Varför var du tvungen att göra mig så illa? Jag har just läst din blogg och det var inget vidare kul måste jag säga.
-Vad menar du? Det var aldrig min mening att göra dig illa mamma.

Du gråter och går inte att avleda. Allt ska jag få höra nu. Hur jag glorifierar pappa. Får honom att framstå som cool och kärvänlig medan jag svartmålar dig. Varför måste jag basunera ut för hela världen hur det var.Tänk om dina kollegor läser, kusinerna, grannarna. Att vara barnvakt till barnbarnen är inte aktuellt längre. Du kan ju inte hämta på förskolan. Tänk om fröknarna läser. Folk kommer att se på dig annorlunda. Och mig vill du inte träffa på ett tag framöver. Det blir för svårt för dig. Du törs inte gå till jobbet ens.  Jag har gjort så att du isolerat dig. Varför måste jag berätta för alla.Varför nu. Varför pratar jag inte bara med dig.
Du säger att jag har drivit dig in i ett barmhärtighetslöst mörker.

Och jag följer med dig dit lilla mamma. Vart än du går. Som alltid. Liten bredvid stor. Förlåt. Jag ska hjälpa dig. Se till allt ska bli bra igen. Jag gör vad som helst för dig.
Så glömmer jag bort hur man andas. Det blir allt svårare att tänka en tanke från början till slut och jag är avtrubbad, känslolös. Snart minns jag inte längre när jag sov sist. Så lägger jag mig på soffan och börjar tänka på döden, döden, döden.

Fotograf: Filip Leo; Studio jätteliten

Till Er som provoceras av bilden. Släpp det bara.
Säger som Taylor Swift "Haters gonna hate hate hate hate hate hate......
Jag är iallfall helt oredigerad med synliga operationsärr och mamma putmage.

Ha en underbar dag.