Någon har kastat en bomb på mig

Fast inte ännu. Men en bomb har kastats på en brandman i Malmö i helgen. På min brors kollega. Det är bara en tidsfråga innan den kastas på mig. Så känner jag. För vi åker på samma olyckor och vi arbetar tillsammans på osäkra platser. Det är vi som har varandras ryggar när det brinner till. Och det är vi som målgrupp som blir utsatta för våld och övergrepp när vi arbetar. Vem bomben landar på avgör slumpen.

Arbete på olycksplats

Vad jag också känner är uppgivenhet. Klimatet på gatorna har förändrats. Det är mycket råare nu än förr. Min uppväxt i en kriminell miljö har gett mig insikt i hur det gick till på gatorna nattetid för 20 år sedan. Jag har sett knarklangning, slagsmål, indrivning och drogmissbruk på nära håll. Det var inte vackert och man gillade inte snuten. MEN. Det fanns inget hot riktat mot larmpersonal som brandmän eller ambulanspersonal. Och polisen hade man respekt för och höll sig på avstånd från så gott det gick. Man tände inte eld på saker i brist på annat och därmed riskerade livet på oskyldiga. Buset gjorde upp med buset och övriga landsmedlemmar lämnade man utanför  i enlighet med någon typ av folkvettsreglemente.
Idag verkar smågangstrarna skjuta till höger och vänster, mitt i tätorten, och inte bry sig om att vanliga fredliga människor stryker med i processen och våldet riktas mot de som försöker hjälpa och upprätthålla trygghet i samhället. För alla. Vi får inte döma. Vi ska lindra oro, förebygga olyckor och rädda liv.
Media svämmar över med nonsens medans det som sker i skymningen tystas ner.
Jag önskar att politikerna och medierna, de som sitter på makten att rikta pengar och insatser i olika riktningar, lägger fokus på hur arbetsmiljön är för larmpersonal i det här landet, just i denna stund. Och en tid framöver. För det kommer fortsätta att eskalera i fel riktning.

Härom veckan satt jag och en kollega i ambulansen hela natten lång. Inget konstigt med det. Det som var lite märkligt var att vi blev utdragna på uppdrag, snabbt därefter omdirigerade till ett annat ärende med högre prioritet (patient med svåra smärtor och misstänkt fraktur) bara för att snart ytterligare en gång bli uppringda och omdirigerade till en patient som blivit knivskuren i grannkommunen. Det var oklart om gärningsmannen var kvar på platsen så vi fick invänta polisen att säkra området innan vi tog omhand om den drabbade. Allt gick väl för den knivskurne denna gång. Patienten med smärta fick säkert också vård innan natten var slut. Jag vill inte gnälla eller dra några snyfthistorier. Men jag vill heller inte låtsas som om våldet på gatorna inte tar resurser från oskyldiga ickekriminella. Och jag vill poängtera att det kommer ha inverkan på gemenemans säkerhet och trygghet om inte larmpersonalens arbetsmiljö börjar belysas och resurser omfördelas.

Snälla, läs min brors rörande inlägg om det senaste bombdådet i Malmö. Dela sedan så vi når ut till så många som möjligt.

Normal riskmiljö?

Övning ambulans och räddningstjänsten

Ta hand om varandra!

Naken, blästrad och skitsur

Förutom att det troligen är världens bästa albumtitel är det nog också exakt så min hund känner sig i nuläget.
Vi är just inkomna från en timmes härlig terränglöpning under vilken vi båda skuttade obehindrat mellan stock och sten med fria sinnen och hög svansföring.
När vi sedan lyckliga och tillsynes heltäckta i lera åter äntrade vår bostad förbyttes glädjeruset till ren och skär förtvivlan för min fyrbente vän. Döm till hans förvåning när jag istället för att varsamt frottera honom torr (som jag brukar) istället helt hänsynslöst lyfte ner kräket i handfatet för en heltvätt. Jag ser paniken i hans små ögon när han desperat försöker kravla sig ur zinkgraven genomblöt och med schampo i ögonen. Han börjar snarkhosta, låter som en galen galt och tror förmodligen att döden är nära medan ögonen rullar runt i hålorna.

Mirakulöst nog överlevde han men när dödsdansen slutligen är över vägrar han att se på mig.

                                                    Ultrahunden Pappy 2,6 kg kärlek

Det är absolut en känsla jag kan relatera till och det är mänskligt att ibland falla ner i en mental avgrund. Det viktiga är hur vi hanterar vår vistelse där.
Jag tror inte på förnekelse utan på att erkänna för oss själv hur vi mår och acceptera det. Vi kan välja att stanna kvar och vältra oss i självömkan, bli martyrer och använda det som en ursäkt för att upprätthålla osunda beteenden. Eller så kan vi se det som ett meddelande från vår kropp och vårt sinne att en förändring behöver göras. En förändring i våra relationer, vårt leverne, våra vanor och eller vår inställning till oss själva och omgivningen.

Jag önskar bara så förtvivlat att människor pratade mer med varandra, vågade fråga "hur mår du" och vara redo på svaret "inget vidare".

För ca 3 månader sedan gjorde jag själv en blixtvisit till botten och där stod att finna både självömkan, ångest och förtvivlan.
Jag var fysiskt nedbruten och det kan låta som en löjeväckande typ av bottenläge, men för mig som är en väldigt fysisk person i ständig rörelse var det värsta tänkbara scenario. Min kropp och min fysik är ett viktigt redskap i min livsföring och en trasig kropp påverkar hela min person. Jag fick börja känna inåt för att leta efter det budskap min kropp försökte presentera för mig, typ lugna ner dig lite. Du kommer inte missa något i livet bara för att du låter dig vila ibland.

 Lyckligtvis hade jag också människor runt omkring mig som både vågade fråga hur det stod till med tant egentligen och hantera svaret att jag nog inte var i toppform.
Förutom familj och vänner steg även mina högt aktade kollegor fram och det var jag inte riktigt beredd på.

De hörde av sig, ringde och pratade skit, skickade roliga små meddelande och sade att jag var saknad, och bjöd på leenden och kramar när vi sågs igen efter att jag varit ur tjänst pga tvångsvila i drygt två månader.

Jag kan inte med ord beskriva hur mycket detta hjälpte mig, hur rörd och uppriktigt glad jag blir av deras visade omtanke.

Det har verkligen förstärkt känslan i mig att vi alla måste hjälpas åt här på planeten. Inte nödvändigtvis bara i det stora utan framförallt vi som står framför varandra dag efter dag, eller de i huset bredvid, eller i den kommun vi bor i.
Samtidigt läser jag hur yrkeskollegor i Stockholm möts av vandaliserade bilar när de arbetar, i Malmö där min bror jobbar som brandman möts de av stenkastning under utryckning för att släcka bränder och det gör mig uppriktigt asförbannad.
Dessa vardagshjältar som ilar genom natten till sina medmänniskors undsättning.

Jag skulle gå genom eld och vatten för var och en av Er alla mina kära vänner och kollegor på ambulans och räddningstjänsten i Linköping. Även Ni som inte fastnat på bild. 


                                                  Kärlek och respekt!!

"PS
På fredag vet jag på förhand att jag kommer känna mig just naken, blästrad och skitsur. Då ska jag nämligen på gyn-undersökning och sätta i en ny hormonspiralför att hindra fortsatt avyngling.
Föreställ Er följande scenario:

Barnmorskan - varsågod och klä av dig och hoppa upp i tortyr...jag menar gynstolen
Jag- mummlar osammanhängande med rumpan bar och drar förvivlat i skjortan
Barnmorskan- försök slappna av nu och sjunk lite längre ner med baken
Jag- skelar med ögonen, hyperventilerar och drägglar lite i ena mungipan
Barnmorskan- så nu tar jag fram undersökningsinstrumenten här
Jag- det där är ju en högaffel och en tvingman för fan, släpp ut mig!
Barnmorskan-lilla vän det är ingen fara, det går på ett kick

Jag börjar bryta på finska och klappar mig lätt över fickorna i jakt på niiiifen