En förminskad en förmer

Lägenheten där jag påbörjade mitt liv var liten och full av tvivel. Så som jag också skulle komma att bli.
Jag var inte ens tilltänkt egentligen. Men trots att jag inte var planerad så var jag efterlängtad säger du nu. Du tänkte att det skulle förmå honom att sluta dricka. Att se mig. Och jag lyssnade till er besvikelse och kisade genom ogenomträngligheten.
För det var aldrig något speciellt med mig. Jag kom på tvären redan från start. Låg i magen med rumpan först och fick lyftas ut med ett akut kejsarsnitt. Lämnade din kropp med ett stort ärr som löpte tvärs över magen.
Smal, tidigt född och helt gul i skinnet var jag. Jag fick ligga under en särskild ljuslampa för att det skulle bli lite fason på mig. Det blev bättre med huden men i övrigt var jag inte mycket att hoppas på. Inget hår hade jag på flera år. Du berättar att de som såg mig sittandes i vagnen trodde jag var en pojke.
- Åh vilken söt liten grabb, lät tillropen. Du orkade inte protestera. Bättre en söt pojke än en ful flicka. En unge med stora bruna ögon men utan magi. Nykterheten uteblev. Vi var omkring varandra men aldrig inuti.
Du var den som drömde dig bort men aldrig prata och han pratade utan slut och slöt sig. Jag var den som gled mellan glaciärer.

Sen kom Kaj. Pojken. Han var planerad minsann. Åh vilket ståhej det var om honom. Ni lutade er ner över vaggan och kivades om hans gunst.
-Förlåt men är han inte väldigt lik mig säger farfar på BB.
Stor och kraftfull med svart hår och buskiga ögonbryn redan från födseln. Förundran var född. Det var så märkvärdigt med Kaj. Och jag drabbades av den stora svartsjukan.

Jag var fem år och hade just lärt mig att läsa och skriva. Själv. Det hade varit svårt. Jag hade suttit mittemot de skrivande och observerat, härmat. Gjort till mitt eget. Då jag var vänsterhänt blev alla bokstäver spegelvända till en början. Fast nu äntligen fick jag det rätt. Med uppdämd glädje väntade och längtade jag efter att få höra att det var något alldeles särskilt med mig. Men min längtan var förgäves och i samma takt som min bror utvecklades inåtvecklades jag. Allt jag sade eller skrev blev skevt och fult. Jag blev förtvivlad. Ville krypa upp, tillbaka, regrediera och ockupera men det fanns ingen plats för mig.
Jag var trulig och egensinnig. En förminskad en förmer. Du ville ha en unge som sitter stadigt i knät och gör som man säger. Inte en som ser.

Min dotter och brorsson

Självförakt växer i ensamhet medans svartsjuka bara kan leva där kärlek bor. Så dömdes jag att bli den som älskar genom allt men aldrig kan känna sig älskad.

Någon har kastat en bomb på mig

Fast inte ännu. Men en bomb har kastats på en brandman i Malmö i helgen. På min brors kollega. Det är bara en tidsfråga innan den kastas på mig. Så känner jag. För vi åker på samma olyckor och vi arbetar tillsammans på osäkra platser. Det är vi som har varandras ryggar när det brinner till. Och det är vi som målgrupp som blir utsatta för våld och övergrepp när vi arbetar. Vem bomben landar på avgör slumpen.

Arbete på olycksplats

Vad jag också känner är uppgivenhet. Klimatet på gatorna har förändrats. Det är mycket råare nu än förr. Min uppväxt i en kriminell miljö har gett mig insikt i hur det gick till på gatorna nattetid för 20 år sedan. Jag har sett knarklangning, slagsmål, indrivning och drogmissbruk på nära håll. Det var inte vackert och man gillade inte snuten. MEN. Det fanns inget hot riktat mot larmpersonal som brandmän eller ambulanspersonal. Och polisen hade man respekt för och höll sig på avstånd från så gott det gick. Man tände inte eld på saker i brist på annat och därmed riskerade livet på oskyldiga. Buset gjorde upp med buset och övriga landsmedlemmar lämnade man utanför  i enlighet med någon typ av folkvettsreglemente.
Idag verkar smågangstrarna skjuta till höger och vänster, mitt i tätorten, och inte bry sig om att vanliga fredliga människor stryker med i processen och våldet riktas mot de som försöker hjälpa och upprätthålla trygghet i samhället. För alla. Vi får inte döma. Vi ska lindra oro, förebygga olyckor och rädda liv.
Media svämmar över med nonsens medans det som sker i skymningen tystas ner.
Jag önskar att politikerna och medierna, de som sitter på makten att rikta pengar och insatser i olika riktningar, lägger fokus på hur arbetsmiljön är för larmpersonal i det här landet, just i denna stund. Och en tid framöver. För det kommer fortsätta att eskalera i fel riktning.

Härom veckan satt jag och en kollega i ambulansen hela natten lång. Inget konstigt med det. Det som var lite märkligt var att vi blev utdragna på uppdrag, snabbt därefter omdirigerade till ett annat ärende med högre prioritet (patient med svåra smärtor och misstänkt fraktur) bara för att snart ytterligare en gång bli uppringda och omdirigerade till en patient som blivit knivskuren i grannkommunen. Det var oklart om gärningsmannen var kvar på platsen så vi fick invänta polisen att säkra området innan vi tog omhand om den drabbade. Allt gick väl för den knivskurne denna gång. Patienten med smärta fick säkert också vård innan natten var slut. Jag vill inte gnälla eller dra några snyfthistorier. Men jag vill heller inte låtsas som om våldet på gatorna inte tar resurser från oskyldiga ickekriminella. Och jag vill poängtera att det kommer ha inverkan på gemenemans säkerhet och trygghet om inte larmpersonalens arbetsmiljö börjar belysas och resurser omfördelas.

Snälla, läs min brors rörande inlägg om det senaste bombdådet i Malmö. Dela sedan så vi når ut till så många som möjligt.

Normal riskmiljö?

Övning ambulans och räddningstjänsten

Ta hand om varandra!

Vi har en ny sexregel

Min man och jag jobbar shift. Det finns många fördelar med det. Exempelvis är nästan alltid någon hemma tidigt och kan finnas hemma för barnen när de kommer hem från skola och förskola. Man har ofta någon förmiddag i veckan helt för sig själv, och ett par kvällar/nätter. Skönt. Vi sliter vi inte på varandra och hamnar inte lealösa framför tv´n varje kväll som många andra par.  Vi hinner till och med sakna och längta efter både varandra och ungarna.
Den enda egentliga nackdelen är att man kan hamna helt i osynk vad gäller sexet.
Rent schematiskt kan vi stryka möjligheten till sex minst 3 kvällar/vecka då någon av oss jobbar natt. Till ekvationen skall sedan adderas en 6-åring som fortfarande vill sova hos föräldrarna helst samtida som två små hundar. Chansen till att ha sex är nu nere på 1-2 kvällar/vecka.
Då kommer den osynkade sexlusten in. En har varigt ledig och är kåt som en katt i mars medans den andre parten gått av ett 24 h arbetsskift och har en libido därefter. När man nu trevande försöker initiera lite sexuella aktiviteter med motparten är det sista man vill att vederbörande ska vända ryggen till. Att känna sig avvisad gillar nog ingen oavsett hur tillgången till sex ser ut.
För att avdramatisera förförelseritualer och minimera risken för avvisande manövrar och liknande har vi kommit på en ny sexregel.
Om man inte under några omständigheter kan tänka sig sex sover man med underkläderna på. Skulle man treva under täcket och finna kalsipperna på får man då inte försöka sig på övertalning eller bli besviken på motpartens icke gemensamma lust.
Om sex däremot inte känns som en helt obskyr handling lägger man sig naken och tar en för husfridens skull.

Väldigt enkelt. Man slipper ovissheten om den andres eventuella lust. Att finna reda på om det är fritt fram för taffsande är lättillgängligt.

Vi har varit på sportlovsresa, 7 dagar i olika sängar och med såväl underkläder som underställ på.
Sedan fick maken en klassisk "mancold" och kalsongerna har varit på i otaliga dagar därefter. Men jag är inte bitter........

Bifogar lite sexiga bilder att pigga upp fantasierna med. Ja, det är jag på fotona. Vi har sexiga fotografier uppsatta i sovrummet hemma just för att inspirera oss till lite heta tankar och fantasier. Mycket roligare än tryckta tavelmotiv tycker jag personligen. Perfekt att ta sexiga foton och ge till sin man som morgongåva när man ska gifta sig eller  till nästa års Alla-hjärtans dag kanske ;)

Önskar alla en härlig "sexysunday"

En människas vansinne syns inte på utsidan

Det är lördagskväll och jag sitter nedsjunken framför tv´n med dottern och maken. Sonen är och skejtar i Hangaren så det finns alldeles för mycket svängrum i soffan. Melodifestivalen har just börjat och vi är troligen lika entusiastiska som resten av den svenska befolkningen i stunden. Mello bjuder på den typen av underhållning som orkas med såhär i slutet på veckan. En lagom blandning av helylle programledare och cross-dressers. Inga direkta överraskningar. En lättsmält och behaglig dos av färg och ljud.
Klockan nio hör vi det välbekanta ljudet av klampande tonårssteg utanför dörren. Sen nyckelskrammel och ett par kvävda svordomar följt av en duns i hallen när sonen släpper ner väskan med skejtboardhjälm och gud vet vad på golvet. Världens bästa ljud. För det är först när alla familjemedlemmar är innanför dörrarna som jag kan börja slappna av.
Straxt släntrar han upp för trappen. Men istället för att drösa ner i soffan så ställer han sig bredvid och säger med sammanbiten röst att han har något viktigt att berätta. Något riktigt viktigt.
- Alltså Ni vet Thomas på skejtgymnasiet. Han sitter häktad för övergrepp på eleverna på skolan.
- Va? Vad menar du, vad då för övergrepp? Snälla sätt dig ner.
- Jo asså, tydligen har han haft särskilda förtroendeövningar med vissa av killarna på "teamet". Han har bundit fast dem på en stol i flera timmar och satt en påse över skallen på dom så de nästan svimmat. På nån hade han satt fast klädnypor i bröstvårtorna och i gäddhänget också. Så jävla sjukt. Ni kan gå in på expressen och läsa om Ni inte tror mig? Jag antar att det inte är aktuellt för mig att söka till den skolan längre....?

Vi läser artikeln i expressens kvällsblad och pratar en stund om hur han känner sig. Det är hemskt och ofattbart att det drabbat killar han känner. Han är rätt sansad men besviken såklart. Han förstår att det kunde varit han själv som blev utsatt. Vi hade bara tur att Thomas avslöjades innan min son hann börja på skolan. Och även om sannolikheten för att något liknande ska inträffa där igen är minimal blir ett barns sårbarhet så plågsamt påtaglig nu. En femtonåring ska inte bo särskild från sina föräldrar. Punkt.

Skejtgymnasiet i Karlshamn startade med sin första årskull i somras. Thomas som är en känd profil inom de ungas skejtvärld är bosatt i staden och har varit aktiv i rekryteringen av elever till den nya gymnasieprofilen. Min son som ännu bara går i åttondeklass är en utav de elever han headhuntat till att börja på profilen så snart han går ut högstadiet.
Thomas har groomat min son. Talat om för honom att han är ett lovande prospekt. Att han vill ha med honom på "teamet". De som blir sponsrade. Men han får inte berätta det för sina polare. Det kan bli tjaffs då. Min son lovar att hålla tyst om det.
Han har varit i extas över att kunna få utöva sitt största intresse i skolan. På skoltid. Snacka om att få möjlighet att utvecklas.
Och vi som föräldrar har med skräckblandad förtjusning räknat på hur det skulle gå ihop sig ekonomiskt att ha sonen inackorderad under treårs studier på annan ort.
Vi lägger in extrapass på jobbet. Sonen fixar sitt första jobb som reklamutdelare för att spara pengar till detta underbara som ligger precis inom räckhåll.
Sonen och hans pappa blir inbjudna till skolan för att få mer information om programmet och för att se hotellet där eleverna bor. De äter lunch med andra föräldrar och Thomas. Föräldrars oro över att ungdomarna flyttar hemifrån lugnas. Thomas lovar att han har koll på killarna. Han framstår som en trygg vuxen, en eldsjäl, en vi kan lita på ska hålla en vakande hand över de barn som lämnar hemmet på tok för tidigt. De skakar hand. Det känns okej. Bra till och med. Det kommer gå bra det här.

Planen var klar. Inga andra betänkligheter. Och fastän mammahjärtat inte ville så höll jag ändå på att skicka min son rakt i händerna på en förövare. En man i min egen ålder. En som bjuder hem 15- åriga pojkar till sitt hem och binder fast dem till händer och fötter på en stol och stoppar påsar på deras huvuden. En man som i timtal sitter och pratar med de fastspända pojkarna på "teamet" om att de måste lita på honom. Att han gör dessa övningar för att de ska bli mentalt starka och på så vis bli bättre inom sin idrott.

Jag kan inte sluta frysa. För att en människas vansinne inte syns på utsidan. Och jag lider med de pojkar som utsatts och de föräldrar som trott att allt skulle gå bra.

Och bakåt. Bakåt ligger en annan känsla av vanmakt

Vi tar oss hela vägen från morsan till dig själva nu. Jag är skranglig och anemisk på 14-åriga tjejers vis medans brorsan fortfarande har runda kinder och tjockt blankt hår. Under två timmar av tystnad skiftas personligheter och roller. Från mamma till pappa, från morsan till farsan, till Dicken, till ruset och bruset. Både hållning och språk förändras sakteligen ju närmre vi kommer det ena eller det andra.
Först buss till tågstationen, sen pendeltåg mellan Linköping och Norrköping och slutligen spårvagn till Klockaretorpets allra sista hållplats.

Den lilla tvårumslägenheten ligger en trappa upp på hörnet i en ljusblåmålad radhuslänga. Från ytterdörren löper en hall rakt fram. Toalett med badkar och tvättmaskin finns direkt till höger. Fortsatt framåt övergår hallen i en 4-vägskorsning. Till höger ligger det enda sovrummet, till vänster öppnar sig vardagsrummet. Rakt fram ligger köket som egentligen bara är en lång gång i vänstervinkel vilken övergår i en öppen planlösning där matbordsplatsen sitter ihop med vardagsrummet. Och bakåt. Bakåt ligger en annan känsla av vanmakt.

Det luktar välbekant av damm och hembränt när jag kliver in genom ytterdörren med lillebrorsan i släptåg. Jag hör hur du spolar på toaletten när vi sparkar av skorna i hallen och fortsätter in i vardagsrummet.
Lägenheten är spartanskt möblerad på ungkarlars vis. I vardagsrummet finns två svarta skinnsoffor, ett rökfärgat glasbord och en furubokhylla av enklaste modell. Tvn står placerad i en lucka och ovanpå står dina högst uppskattade ägodelar, skivspelaren, cd-spelaren, förstärkaren och ett par sjuhelvetes högtalare.

Under årets ljusa energirika månader har vi vältrat oss i vällust. I skärgården har sommarstugans dörr stått på vid gavel. Vi har fiskat med spö, kastat oss från bryggan ner i det silvriga vattnet och släckt vår törst med hallon från kalhygget. Du har spänt upp din fjäderskrud för alla sommarfruntimmer och de kuttrade när du lyfte upp oss på raka armar. Du var brunbränd, full och fräknig och lockarna i ditt röda hår fjädrade kring axlarna när du klev fram genom dagarna så det dammade i gruset. Du var våran galenpanna. Vår kärlek. Våra känslor. Vi var ett.
Vi lät oss förföras. När du brast skyddade och bar vi dig. Och vi orkade.
Men nu är det höst och du ser suddig och sömnig ut när du kommer från muggen och hälsar oss välkomna. Soffan släpper ifrån sig ett pysande ljud när du dunsar ner. Det är som om muskelkraften sviker dig så du flyter ut över soffan snarare än sitter i den. Ögonen är blaskiga och du är doftlös.
Lantstället är igenbommat och depressionen väntar med sina strypande händer på att få fatt i dig. I oss. För vi är inga egna ännu.

I denna vår lilla fyrkantiga tvårummare är myrstigar är upptrampade i tarkettgolvet. Från soffan ut i köket, till toan och tillbaka igen släpar vi våra fötter när sommarens mani har lämnat oss.
Med den känsla och lojalitet endast barn besitter läser vi av dig, bäddar vi ner dig, vaktar vi dig, skyddar och bär vi dig. Orkar vi. Min bror och jag.

Jag har burit de vuxna i min familj. Hanterat alla deras brister. Stått ut med konsekvenserna av deras dåliga val och omdömeslösa leverne. Där de valt att inte se har jag funnits. I tystnaden jag skapat för att inte såra eller störa. Med barnets villkorslösa kärlek har jag sörjt och saknat.

På fars dag är jag ändå tacksam för sommarens stunder av vällust

-Säg inget till mamma vädjar du

Jag går i andra klass och redan innan du kommit hem vet jag att du har druckit. Det känns på energin i rummen.
Mammas ryckiga rörelser och stressade lukt när hon bäddar ner min bror för natten avslöjar att det kommer bli bråk ikväll. Så när du öppnar dörren och kliver in i tamburen på mjuka fötter är jag snabbt där och lockar.
-Kan vi inte gå ut en sväng pappa? frågar jag med min lenaste flickigaste röst och tar dig i handen.
-Klart vi ska! Jag vet precis vart vi ska gå idag säger du med runda ord och trycker ner en pälsmössa över mina öron.

Vi promenerar en stund i den krispiga vinterkylan och sparkar småstenar framför oss innan du börjar prata.
-Har jag berättat för dig om Magnus?
-Nej, vem är det?
-Det är din bror. Precis innan jag träffade din mamma hade jag ihop det med en tjej. Hon blev med barn men vi fortsatte inte att vara tillsammans. Faktum är att hon träffade en bättre man och jag fick inte vara pappa till Magnus. Men han är lika verklig för mig som du och Kaj är. Han finns i mina hålrum. Innan ni föddes försökte farmor att skicka julklappar till honom varje år men hans mamma vill inte ha med oss att göra. Det blir väl för krångligt kanske. Den nya mannen har adopterat Magnus, vi trodde det blev bäst så.
-Vad menar du?
-Jag ska visa dig säger du, och vi styr stegen mot ett kvarter bara ett par hundra meter från vårt.

Vi stannar framför ett lägenhetskomplex i rött tegel. Jag känner igen mig, vi brukar leka burken här ibland fast det egentligen är lite för långt hemifrån. Du tar upp en sten och kastar mot ett fönster en bit upp på huset. Inom mig finns både en storm och ett vakuum. Fast än jag inte fryser så skallrar tänderna och det känns som om något gör kullerbyttor i magen på mig. Finns det en pojke därinne hinner jag tänka, en hemlig pojke, en med rött lockigt hår och pigga ögon som Birk Borkason?
Ingenting händer. Du kastar en till sten. Så ser jag en kvinna stå någon meter innanför fönstret. Hon rör inte en min men låter oss ändå förstå att vi inte är välkomna.
På väg hem igen har jag svårt att fylla lungorna med luft. Det känns som om de bara blir halvfulla och jag måste andas små andetag ganska snabbt. Jag blir yr i huvudet men låtsas som ingenting. Pappas steg är släpiga och jag lär mig hur vemod luktar.
-Säg inget till mamma vädjar du.
-Nej då pappa, replikerar jag och undrar om det som just hänt var på riktigt. Ibland vet jag inte. Det flyter liksom ihop, verkligheten, fantasier, mardrömmarna, skratten, skriken och allt det som jag inte får berätta om. Och när jag är rädd har jag ingen att fråga, för jag vet hur de vuxna rör sig i rummen när man är i vägen.

Det blir inget bråk den kvällen så jag har lyckats med mitt uppdrag. Men i hålrummen i min kropp finns Magnus.

Ca 25 år efter den dagen letade jag upp Magnus. Han är min bror, härlig, högst verklig och vi tar oss med trevande steg framåt som vuxna syskon.

Att växa upp i en dysfunktionell familj har lärt mig att snabbt läsa av andras sinnesstämningar. Det var av ren självbevarelsedrift nödvändigt att kunna medla i akuta situationer eller ännu bättre hitta vägar att hindra dem från att uppstå. Det var enkelt. Det svåra var att försöka förhålla sig till allt det man inte fick prata om.
Jag tror att människor generellt hellre blir serverade en obekväm sanning än att lämnas i ovisshet. Det är vad min erfarenhet säger i alla fall. Barn såväl som vuxna känner när någon ljuger eller undanhåller att berätta något viktigt. Och för egen del finner jag oftast att sanningen sällan är lika smärtsam eller tokig som den föreställning jag själv skapat kring det som lämnats osagt.
 Mina ständiga försök att känna in, stämma av och tolka stimuli från omgivningen har gjort mig extra känslig. På gott och ont. Jag ska försöka beskriva det närmre vid senare tillfälle.

Tills dess, kommunicera mera och ha en underbar söndag!

Våldtog pappa dig den där dagen?

Egentligen vet jag redan hur samtalet kommer att utspela sig. Jag har gått igenom det i mitt huvud hundratals gånger. Men trots det så behöver orden virvla ut i rummet och lyssnas på. Av oss båda.

Vi sitter i varsin fåtölj i hennes vardagsrum. Ett litet bord med en virkad duk och 29 års lidande utgör en skiljevägg mellan mor och dotter. Jag vill fråga och hon verkar vilja berätta även om jag tvivlar på att hon förstår vilken fråga det är jag kommer med.

- Våldtog pappa dig den där dagen?
Halsen snör ihop sig i en kramp och det börjar susa i öronen. Fortfarande är jag en sån som försöker undvika gråten genom att hålla andan.
- Ja, det gjorde han. Jag hade berättat att jag ville separera och på nått vis hade han fått reda på att det fanns en annan man.

Jag var nio år, skulle fylla tio till sommaren. Jag minns gråt och kvidanden och att hon sa nej. Inga rop eller skrik utan hon liksom gnydde och försökte vrida undan huvudet när han skulle kyssa henne. Han var ruskigt stor och mamma såg liten ut.
De buskiga ögonbrynen var rynkade och han väste mellan tänderna.
- Varför trilskas du nu då, du gillar ju att knulla.
Han höll om båda mammas handleder med en av sina stora nävar, klämde ihop dem och föste henne framför sig. Hon stapplade baklänges och snubblade över en tröskel.
Pappa såg ut som ett rovdjur med vassa tänder när han flinade.
Jag knep ihop ögonen, satte fingrarna i öronen och nynnade som jag brukade göra när världen behövdes stängas ute.

När det var över höll vi käften allihopa och låtsades som ingenting.

Min mamma i övre tonåren

Mamma gråter när hon berättar och jag undrar hur mycket lidande en familj kan bära. Det är som en smitta som går i arv från generation till generation.
- Stackars lilla mamma är det enda jag får fram samtidigt som jag skrattar till lite. Det blir så ibland när anspänningen är för hög. Som ett slags nervöst tics eller en gammal reflex som slår till när jag behöver distansera mig från en situation.
Jag andas djupt några gånger och håller mig närvarande, låter gråten komma och ser min mamma för första gången på väldigt länge.


För mig är det viktigt att komma ihåg varifrån jag kommer. Att inte negligera vad som varit. Det ger mig styrka att äga min historia och inte låta det förgångna äga mig. Det betyder inte att jag förstår allt. Det gör jag inte. Men ju mer vi pratar desto större förståelse får vi för både oss själva och varandra och det ger mig hopp om att min blodlinjes lidande slutar med mig.


Att ha vuxit upp med mycket rädslor har lärt mig att leva orädd som vuxen och det är en egenskap jag inte vill vara utan men väl föra vidare.

Lyckas han ta sig in så slår jag ihjäl honom tänker jag och känner att det är sant

Peru. Del 2.

I eftertanke och tystnad glider tiden på healingcentrat framåt till dagen då allt förändras.
Under en ceremoni halvvägs in i vår vistelse går något snett. Jag ligger som tidigare kvällar vaken och lyssnar till de andras upplevelser men känner mig oförklarligt rastlös och orolig. Energin i Malokan känns avig.
Till vänster om mig ligger min bror och två andra män. De kräks väldigt intensivt. Det låter inte spontant och renande som tidigare utan påtvingat och plågsamt. De flämtar och kippar efter andan mellan uppkastningarna. En klibbig stressande lukt ligger lågt där inne och gör det tungt att andas.
Schamanen blåser tobaksrök över oss och ändrar karaktär på sina sånger, försöker lugna stämningen och avvärja dålig energi.
Plötsligt reser sig en utav männen, en ung man.
Han rusar av och an, gråter och skriker att han inte orkar stå emot längre. Säger att han ger upp.
Pratet är inte riktat till någon utav oss, han verkar snarare verbalisera en inre dialog med någon eller något.
Shamanen och ägaren håller sig nära honom och talar lugnande men ingenting verkar lindra den förtvivlan han brottas med. Han står upp och torrspyr, vrålar, kastar sig på golvet, slår och spottar efter ägaren när han försöker hindra mannen från att snubbla över någon av oss andra.
Jag sitter upp och spanar mot de övriga deltagarna som obegripligt nog ligger kvar på sina platser utan att verka ta notis om vad som pågår.
Den unge mannens beteende blir alltmer aggressivt och märkligt och när han med en flack blick ställer sig framför mig och min bror tar jag med en genuin om än svårförstådd rädsla tag i min knäsvage bror och bogserar oss ut ur lokalen. Trots att vi lämnar honom bakom oss kommer jag inte ifrån känslan att han dröjer sig kvar.
På stigen utanför möter vi de beväpnade vakterna komma springandes mot Malokan.

Utan tvekan bryts min isolering och brorsan flyttar in i mitt rum. I något slags instinktivt och outtalat samförstånd börjar vi barrikadera in oss genom att ställa alla rummets möbler framför dörren. Avslutningsvis skjuter vi ihop sängarna, lägger oss fullt påklädda och håller varandra i handen. Där ligger vi sen och försöker att med gemensam tankekraft skydda varandra från ondskans inträde till vårt rum eller våra kroppar.
Jag har svårt att släppa skuldkänslorna över att ha övergivit de andra men litar på vakternas förmåga att skydda dem.

Från Malokan hörs vulgära skrik och den unge mannen rabblar långa haranger på ett obegripligt språk. Han pratar med två olika röster, en kvinnas och en mans. Ibland bryts tungomålen av ett hysteriskt skratt vars vibrationer letar sig genom djungeln, färdas med mörkret och sipprar in genom dörrspringan till vårt rum.
Det är inte mycket som skrämmer mig i det vardagliga livet men nu är jag ta mig fan livrädd. Det som pågår är inget jag någonsin kunnat förbereda mig på. Det låter kanske löjligt men det känns som om den unge mannen har gett sig hän åt sitt mörker och låter det husera i hans kropp, och en människa som släppt alla hämningar är farlig.
Jag ligger och frossar i sängen och trots att jag är rädd tycker jag synd om honom. Undrar om han någonsin kan bli hel igen efter att ha gått igenom en natt som denna, undrar om jag kan bli det?
I brist på kunskap om hur man handskas med besinningslösa unga män som talar i tungor börjar jag att be. Ber högre makter, vilka som helst, att skydda oss från vad än det nu är som befinner sig på andra sidan dammen.
Där vi nu ligger med sammanflätade händer känner jag en stark kontakt med min bror. Vi har alltid haft en lite säregen närhet och kunnat läsa varandras sinnestillstånd men nu är sammanlänkningen ännu tydligare. Det känns som vi är en enda enhet på något vis. Jag upplever hur hans känsloskiftningar överförs till mig och jag får också olika budskap rörande honom. Helt tagna ur luften. Till exempel får jag en påträngande tanke om att han måste köpa sig en cykelhjälm när han kommer hem och han måste lova mig att inte gå i närheten av cykeln förens den är på plats. Det är helt kokko oavsett situation men jag bara måste säga det till honom. Jag fnissar åt mig själv för allt det här är ju bara för flummigt.

Jag och brorsan insmorda i detox-lera

Efter ett par timmar avtar skrien och hårda fotsteg hörs på terassen utanför vår dörr följt av ett ryck i handtaget.
-Du är inte välkommen in! Du har inte tillträde till detta rum! säger vi högt och simultant som om vi vore professionella exorcister.
-Snälla. Jag ska inte göra er illa. Jag vill bara prata lite.  Ägaren och schamanen har förgiftat mig. Det började redan första dagen. De har gjort det för att kunna våldta mig. Det var det de gjorde däruppe efter att ni gått. Ingen av dem tror egentligen på plantmediciner, de är lögnare.

Han står där utanför och manipulerar, vädjar och bedyrar att han inte ska göra oss illa samtidigt som han rycker i dörren och lyser in på våra ansikten med en ficklampa. Det är fortfarande inte samma person som vi pratat med tidigare under vistelsen här, rösten är en annans.
Lyckas han ta sig in så slår jag ihjäl honom tänker jag och känner att det är sant.
Han lägger sig nedanför dörren och beskriver den ena paranoida tankegången efter den andra och är missnöjd över att vi inte håller med honom i hans upplevelser av vad som just hänt.
Till slut kommer en av de beväpnade vakterna förbi och han lommar iväg.

När morgonen kommer har allt lugnat sig men jag är trots ett dygn utan sömn väldigt på alerten och registrerar varenda lukt, ljud och rörelse omkring mig. Jag släpper inte min bror ur sikte och håller oss båda på behörigt avstånd från personen jag inte vet om han är tillfullo sig själv ännu.
När trumman ljuder samlas hela gruppen utom "han" i huvudbyggnaden.

Huvudbyggnaden med gemensamma utrymmen

De andra hade tydligen kvicknat till på sina madrasser under gårdagsnatten i takt med att situationen urartat allt mer. Några stannade kvar och några gjorde som oss och lämnade Malokan.
Uttryck som "besatt" och "demon" florerar ibland deltagarna och ingen vet riktigt vad vi ska tro.
De berättar att det krävdes 6 man att hålla fast den unge mannen i närmre 5 timmar innan han sansade sig. Även om det låter brutalt så var det nödvändigt för att hindra honom att skada sig själv eller någon annan. Eller från att springa ut i djungeln för den delen.
De har arrangerat för honom att resa hem med ett flyg samma dag. Hans föräldrar är kontaktade och möter upp på flygplatsen hemmavid. Troligen hade mannen psykiska symtom eller tillstånd som han undanhållit i ansökan att få delta i behandlingen på centrat. Personer med bipolär sjukdom eller psykossjukdomar får inte använda vissa av dessa plantmediciner då de kan utlösa psykoser. Det framkom tydligt under den mejlkontakt vi haft med ägaren. Men de har ju inte annat att gå på än våra ord och i sällsynta fall ljuger någon om sin hälsohistoria. Då kan det gå som nu, riktigt illa.

Demoner, ondska eller sedvanlig psykos? Vad det än var så var det fruktansvärt för alla inblandade och en upplevelse jag kommer bära med mig länge. Men inte bara som ett negativ minne utan också en händelse som ledde till att jag läste en särskild bok, och ytterligare en. Som fick upp ögonen för vad jag är för en prick egentligen, och att jag varken är konstig eller ensam. Och fullt berättigad till att älska mig själv trots mina egenheter. Och vad mer kan man begära......

Önskar ibland jag vore född som indian. Då skulle jag springa runt toppless och sjunga hela dagarna iförd min hövding skrud

 

Jag är alltså tydligen en empat, och lite av en högsensitiv person. Så det så.

Mer om det i nästa inlägg, Peru del 3, om resans slutspurt.

 

Tunnland av kärlek till alla behövande.

Då, när allt ska vara slut händer något med mig.

Peru. Del 1.

En högst anspråkslös grupp människor har samlats på ett café. Vi skippar kallpratet, det är ingen nöjesresa vi är ute på. Alla har nått som skaver och det är med förhoppning om att läka som vi sökt oss till ett healingcentra undangömt i den Peruanska djungeln.
I veckor har vi förberett våra kroppar genom att avstå från kaffe, alkohol, nikotin, processad mat, salt, kryddor, nikotin, eventuella läkemedelsbehandlingar och sex för att göra oss mottagliga inför medicinalväxternas kraft.
Under 12 dagar ska vi bo och behandlas tillsammans, eller i alla fall samtidigt.
Vi är alla västerlänningar som inte riktigt finner ro. Verkar sakna riktning eller motivation i vardagen och livet. Som har en frågeställning inombords men inte mod nog att följa dess svar. Alla med en gemensam känsla av utanförskap och på väg att duka under för "de andras" normer och regler. Vår rytm liknar inte majoritetens och med det kommer självtvivlet.
Utöver utmattning, ångest, depression och trauman har också fysiska åkommor som mag-tarm problem, eksem och smärtproblematik lett oss hemifrån för att prova lite mer okonventionella metoder att tillfriskna.
Det här är både första och sista chansen på något vis.

När jag stiger ur minibussen framför entrén till centrat möts jag av en påträngande växtlighet, färg och mättat syre. De första stegen leder mig längs vägen till vad som närmast kan beskrivas som en exotisk version av Edens lustgård och först efter en stunds andäktigt beundrande ser jag de beväpnade vakterna. De är här för att skydda egendomen från pirater.
Och oss själva ska det visa sig.

 

 Centrats schaman tillsammans med ägaren rekommenderar vilken typ av behandling man behöver.
I Peru anses alla växter som kommer från djungeln vara medicinalväxter och på tomten finns en planta för tillsynes allting. De som sänker feber, lugnar en orolig mage, dämpar inflammationer, lindrar hudsjukdomar och så finns de som de flesta kommer för att prova.
De som sägs ge dig visioner, vidga dina sinnen och vägleder till insikter om oss själva och vårt samspel med moder jord. Medicinerna i sig är intellektuella andeväsen "spirits" som ger varje person det den behöver.  På så vis skiljer sig allas upplevelser även om de har vissa likheter.

Då jag kommer från en uppväxt med missbruk avstår jag från de hallucinogena plantorna och håller mig till healing och självrannsakan.
Jag sätts på dieten Ajo Sacha. En slags detox som ska rena min kropp från gifter och öppna upp mina chakran.
Utöver en speciell kosthållning ska jag minimera kontakten med de övriga deltagarna och spendera tid till självreflektion eller skapande. Till och med läsning begränsas till 2 timmar per dag, istället får jag måla eller skriva.
Dieten passar mig bra för det gör det helt legitimt att bara resa mig upp och gå när någon talar i negativa tankebanor eller tar för stor plats. Hur skönt som helst.

Dagarna består av den tystnad som bara kan uppnås i frånvaron av klockor, teknisk apparatur, musik och överdriven social samvaro. Vi sover i enkla trähyddor och spenderar större delen av dagarna i de hängmattor som finns lite varstans på tomten. Mitt i trädgården finns en naturdamm där vi svalkar oss under de timmar då solen står som högst på himlen.

Vi äter frukost och lunch. Oftast serveras ingen middag då alla kvällstid antingen fastar eller deltar i olika helande ceremonier.
När det är dags att samlas till möte eller mat slår någon ur personalen på en trumma.
Långsamma dova ljud bryter våra introverta tillstånd och vi masar oss upp till huvudbyggnaden för att se vad som väntar.
Det är underbart.
Allt med vistelsen och lugnet hittills har fått min hjärna att svalna. Jag kan följa den tanke eller känsla som kommer till mig. Ingen direkt respons eller aktion behövs. Anledningen till varför jag kommit hit blir tydligare och det är både smärtsamt och befriande att erkänna för mig själv för här finns inget fördömande. Jag är lättad och tacksam.

Jag har kommit för min dotters skull, eller vår skull. För att jag älskar henne men är livrädd att inte kunna vägleda henne. Att hon ska rinna ur händerna på mig.
När jag var gravid var jag överlycklig till den dagen det visade sig att det var en flicka som låg inbäddad i min kropp. Lyckan byttes mot osäkerhet och oro. Tanken hade inte slagit mig att det kunde vara en tjej. Av någon anledning var jag helt säker på att jag bara skulle föda pojkar.
Min förstfödda är en son. Söner vet jag hur man tas med och älskar. Jag ville inte ha en flicka.
En tornado av ångest tog över allt logiskt tänkande. Jag regredierade rakt tillbaka till upplevelsen av de svek och känslor av övergivenhet jag upplevt som barn.

I de svåraste stunderna under graviditeten ville jag köra in en kniv i magen för att skära ut barnet. Den tanken. Den avskyvärda och mest förbjudna hade jag förpassat långt bak i minnesbanken fram tills jag ligger där i hängmattan. Men nu kan jag se sambandet mellan en bristande anknytning till min mamma under uppväxten och rädslan jag bar på. Först nu när minnet bubblar upp till ytan kan jag också släppa iväg det tillsammans med skammen och skavet och sorgen. Det känns som om kletiga partiklar lossnar från min hud och den kan andas igen.
Lyckligtvis födde jag Vilda ändå. Och från den sekund jag fick henne på mitt bröst var hon min och jag hade inga problem med att knyta an eller älska henne. Men hon provocerar och utmanar mig. Hon är stark, livskraftig, känslig och intuitiv. Hon är lik mig. Och jag, hennes mor, som ska vara hennes viktigaste kvinnliga förebild och referens måste lära mig hur jag ska leda just henne. Vilket börjar med mig själv.

På kvällarna när mörkret har sänkt sig över djungeln navigerar vi oss fram till Malokan, den byggnad där ceremonierna hålls, med hjälp av små ficklampor.


Utsidan av vår Maloka

Insidan av Malokan

Respektive persons helande dryck intas framme vid ett altare och sen ligger vi utspridda på madrasser längs väggarna. Schamanen ömsom sitter ömsom går runt i den kolsvarta lokalen samtidigt som han visslar, sjunger och mässar sina Ikaros-sånger och böner. Intensiteten ökas successivt och han går djupt in i sig själv för att hitta energin att läka oss.
När han står över mitt huvud och sjunger samtidigt som han rasslar med en skallra känner jag hur värme kommer böljande emot mig och fastän jag blundar ser jag ett vitt ljus sprida sig bakom mina axlar och det bränner som eld över mitt ansikte. Håren på kroppen ställer sig upp och det verkar som om någon slags energi strävar från min kropp upp och ut genom huvudet.
Så snart han går vidare till nästa person tappar jag mitt meditativa tillstånd och känner istället någons gråt, kvidanden, mumlanden, glädje, sorg, lättnad och oro. Alla kräks i omgångar och sköter sitt fast ändå tillsammans på något vis. Jag mår illa men spyhinken förblir tom.

Efter 4 timmar tystnar mässandet och shamanen deklarerar att kvällens ceremoni är avslutad men alla ligger kvar i efterdyningarna av sina upplevelser.
Då, när allt ska vara slut händer något med mig.
Hela kroppen börjar skaka i konvulsioner och inte ens med hjälp av all viljekraft jag besitter lyckas jag sansa mig. Jag drabbas av en skoningslös känsla av att vara övergiven. Men det finns inget annat att göra än att ligga där och stå ut.
När morgonen kommer går vi på vingliga ben till våra små krypin för ett par timmars sömn innan frukost och gruppmöte.
Under mötena berättar var och en vad vi upplevt under natten och de flesta har överhängande positiva, lärorika upplevelser. Någon har känt sig älskad, någon har insett sin egen del i konflikter, någon har hittat sin röst och nyfikenhet på livet.
Jag erkänner mig vara lite besviken. Det känns lite snopet att ha rest bortanför ekvatorn för att ligga och skaka av ångest men jag försöker att inte fästa för stor vikt vid det. Samtliga kvällars ceremonier fortlöper på precis samma sätt. Jag skakar av olika känslor som utan sammanhang fladdrar genom mig. Jag känner mig svag och fumlig i kroppen men helt klar i skallen. Är glad när natten blir till dag igen och sinnesron åter infinner sig.

Min upplevelse och resa verkar skilja sig markant från de övrigas och jag undrar om jag antingen är mer illa däran än dem eller inte så illa däran som jag trott?

Nu tar jag helg!
Jag har precis likt en äkta hjältinna cyklat ikapp glassbilen och räddat fredagsmyset.
Det köptes supergoda smoothieglassar utan laktos eller tillsatt socker. Mums.

Önskar alla läsare precis det de känner sig vara i behov av .


Återkommer med del 2, och 3 inom kort.

När du är fängslad är jag fri

Farsan och jag har bokat in en träff och fått den godkänd. Du var på fest, en man misshandlade en kattunge och du misshandlade en man. Så nu sitter du på Skenäs och vi behöver kriminalvårdens tillåtelse att kunna ses.
Det är med blandade känslor jag sätter mig i bilen och låter mig köras till dig. I bilen är det knäpptyst för vad fan ska man säga liksom. Det är min pojkvän som kör men i mina tankar har han redan lämnat mig. Jag känner mig lumpen och ovärdig som släpar med och släpper in honom i mitt kaos. Men drivkraften att visa min pappa stöd är större än skammen så jag biter ihop för jag saknar körkort och har ingen annan att be.
Färdvägen går genom överraskande vacker natur förbi Vikbolandet. I änden på vägen öppnar sig en glänta och där ligger alltså Skenäs, anstalten, ditt tillfälliga uppehälle. Stället ser mer ut som en kurort än någon slags bestraffningsanrättning med skillnaden att du har en vakt med dig till parkeringen för att möta upp mig. Du ser lång och frisk ut och jag tänker att du borde sitta på kåken lite oftare, för när du är fängslad är jag fri.
Fri från ångest och konstant undran över vart du är, vad du gör, hur du mår och om du är utom fara. Här finns andra som håller koll och jag kan pusta ut lite.
Vakten tar i hand och skrockar
-Det var som fan Dicken, inte kunde jag tro att du har så vackra barn!
Du omfamnar mig, pussar mig på hjässan och säger
-Du skulle se hennes mor, hon är den vackraste jag nånsin träffat, finsk och stålgrå, en sån som driver en man till vansinne.

Du vill inte att jag ska gå med in i byggnaden så vi sitter ner ute, vakten håller sig på behörigt avstånd. Jag frågar hur du mår och du säger att man dör själsligt av att vara frihetsberövad men jag fattar inte hur det skulle kunna vara värre att vara nykter men rumsligt begränsad än att vara förslavad och underordnad spriten.
Jag försöker vädja till dig nu när inga gifter virvlar runt i ditt kretslopp, ber dig flytta närmre mig och brorsan, säger att det kanske kommer barnbarn och att jag behöver din hjälp då. Berättar att jag köpt en hund som du kan få ta hand om på dagarna, för du gillar ju djur.
Du skrattar bort mig och säger att du inte är slav under någon eller något men bruset är för högt när du är nykter.
- Har du knullat på kokain nån gång?
- Nej
- Men då så, då vet du inte vad du går miste om.
Du vill inte byta livsstil, säger att du är för gammal, att du inte orkar sluta och jag vet allt om att inte orka men inte kunna sluta. För när du kommer ut igen så fortsätter dansen, du leder och jag svansar efter och håller liv i dig för jag kan inte annat.

På vägen hem igen sjunker orden in i mig. Att du väljer spriten och knarket framför mig. Det har alltid plågat mig att din kärlek till berusningen är större än till oss och känslan sitter som kåda i kroppen, gör den seg och långsam, men nu var första gången det faktiskt uttalats. Samtidigt är jag så kärlekstörstande att jag tar det lilla jag kan få så jag biter ihop lite till, ingen gillar ju en lipsill.

 

På fotot ovan är jag 21 år, välfungerande, under utbildning med stadig pojkvän och hund och förstår att min pappa inte har länge kvar i livet. Men även om man sörjer kan man känna glädje, och även om man fungerar kan man vara trasig.

Om 9 timmar sitter jag och min bror på flyget mot den Peruanska djungeln. Där ska vi driva ut den sista kådan ur kroppen med hopp om att nå en frihet vi tidigare inte varit mottagliga inför, för det lättare att hålla fast än att släppa taget.

Nattmaran

Vi sitter på ett skenande tåg och jag vet att du kommer att dö när vi träffar vattnet.
Havet skymtar genom rutan och du skälver på sätet.
- Lyssna på mig nu mitt hjärtegull. Jag kommer hålla armen om din midja så hårt jag bara kan för det kommer skaka ordentligt när tåget kör ur. När du ser att vattnet kommer in genom rutorna så tar du ett stort andetag, kniper om över näsan och håller andan som när du dyker i grannens pool och så andas du inte förens vi är över ytan igen, okej? Kan du visa mamma hur du ska göra?
Med din lilla hand för näsan och med uppspärrade koncentrerade blå ögon gör du precis som jag instruerar och jag älskar dig mer än livet. Jag lyfter upp dig i mitt knä så vi sitter mage mot mage, drar av överdelen på min klänning och binder ärmarna runt din kropp så att även om jag tappar taget om dig så kanske du flyter med mig upp till ytan...... och aldrig har jag upplevt sådan tystnad som när tåget börjar luta åt sidan och faller....

Jag vaknar av mitt eget ylande, lakanen är kalla och blöta. På fumliga fötter stapplar jag upp för trappan och in på ditt rum med ångesten som en oförmåga att andas...och där ligger du och slumrar bland Nallis, Tummen och Shäf-shäfern helt obrydd.

Nattmaran är min eviga följeslagare och många är de tillfällen jag vaknar av mina egna rop efter de som står mig nära. Ingen har fått klara livet under mina nätter.
Mardrömmar verkar vara en oinbjuden efterlämning från mitt förflutna och även dagtid jagas jag av katastroftankar. När livet flyter på och alla mår bra är jag som mest spänd och nervös, tänker att "såhär bra kan jag inte få ha det länge, nu ligger helvetet runt hörnet".
Kaos och kris kan jag hantera, det är lugn och ro som är problemet.

Börjar inse vilken utmaning det är jag antagit i och med resan till Peru.

Lyckligtvis har jag flertalet fenomenala latmaskar och sjusovare här hemma och jag hoppas kunna ansluta mig till dem på nätterna framöver.

Äpplet faller inte långt ifrån trädet, Zzzzzzz
 

Önskar alla en fenomenal helg full av skratt och värme!

Det har hänt att jag har bett till Gud

Det är morgon och jag har inte kommit iväg till skolan ännu. Det tar emot på något sätt och jag vill bara vara ifred.
De senaste veckorna har varit stökiga, du och han har bråkat oavbrutet och igår satt du på golvet i hallen och grät. Han stod som en hök över dig och domderade och jag vågade inte gå emellan för senast något gick emot hans vilja sparkade han sönder de båda barnsäkra grindarna som satt i trappan. Efter det kunde jag inte sova och jag lade fram kökskniven jag har på rummet på nattduksbordet ifall att det skulle gå helt åt helvete. Sen ligger jag och lyssnar på mörkret.
Det är bara du, jag och han kvar hemma när jag släntrar nerför trappan och ser dig jäkta runt mellan rummen samtidigt som du förmanar mig att rappa på lite.
Du är stressad och jag har fått nog så istället för att förklara mig så provocerar jag. Känner hur vreden liksom dallrar i mellangärdet och gör det svårt att prata, den sitter som en kramp i halsen.
Du - Varför är du inte iordninggjord?
Jag - Jag orkar inte gå till skolan idag, jag mår inte bra.
Du - Vaddå orkar inte. Se till att komma iväg nu, att stanna hemma är helt uteslutet.
Jag - Nej. Jag tänker fan i mig inte gå någonstans idag.
Du - Vad är det du står du och säger
Jag - JAG. TÄNKER. INTE. GÅ. NÅGONSTANS. Du fattar ingenting och har aldrig brytt dig om mig förut så varför börja nu...... säger jag och ser hur någonting skiftar hos dig, du liksom vinglar till lite.

Jag står i dörröppningen till köket när du slår mig hårt över ansiktet. Jag blir mer överraskad än rädd. Du gastar så saliven skvätter men jag hör ingenting, du är förlorad i dig själv, dina misslyckanden och din frustration och din tungspets sticker ut mellan dina läppar när du slår.
Jag känner blodsmak i munnen och tänker att nu jävlar. Istället för att fly så kliver jag förbi dig in i köket och ställer mig på andra sidan köksbordet. Jag spottar ut en stor blodblandad loska på bordet och hoppas att nu måste du väl ändå se vad som håller på att hända här?
.... men du bara skriker att
- NU TORKAR DU UPP DET DÄR och slänger fram en trasa på bordet.
- Du är ju dum i huvudet din jävla kossa viskar jag medans det susar i öronen och jag torkar upp blodloskan med nederdelen av min tröja och går mot dörröppningen i köket.
Du tar tag i min arm och väser - Vad fan sade du...  jag sliter mig loss, tar sats och springer mot trappan upp mot övervåningen.
Du kutar efter och drar mig i tröjan bakifrån så att jag faller framåt i trappan.
Styvfarsan har vaknat till, han måste ha betraktat oss på avstånd men ställer sig nu bredvid trappräcket och jagar på dig.
- GE HENNE VAD HON FÖRTJÄNAR BARA!
Du bankar mig i ryggen med knytnävarna och jag kravlar mig upp för trappen, rusar in på mitt rum och låser dörren och väntar. Men ingenting händer. Jag hör hur ni stökar runt därnere en stund innan ni ger er av och låser dörren. Och där jag står, 14 år och med örat tryckt mot insidan av min rumsdörr så inser jag att jag just blev föräldralös. 
Jag tvättar ansiktet, tar på lite puder och går iväg till skolan som om ingenting hänt.
Istället för att bli förtvivlad eller ledsen så stänger jag av.

Kort därpå tar din och styvfarsans relation slut och vi blir lämnade kvar att sköta oss själva. Du mår fortsatt dåligt men ändå något bättre. Jag förmår inte känna någonting på flera år och det har hänt att jag har bett till Gud att ge mig kraft att orka leva.

 (Kanske tror någon därute att barn gott kan ta en hurring då och då om de inte sköter sig men det har jag svårt att tro. Det är ju inte själva snytingen som skadar utan det faktum att den som slår är den som egentligen är avsedd att beskydda)

En ängel i rummet

Varför väljer jag att skriva om något som är så utelämnande som denna händelse. Det är ju en sak att skriva om en person som gått bort men att berätta om dom som fortfarande finns i livet är väl ändå väl magstarkt?
Kanske är det så, men jag gör det inte för att såra någon annan utan för att det är en del i läkningen av mig själv.
Idag lever jag ett helt fantastiskt bra liv och har en fin kontakt med alla i min familj. Jag vill verkligen att folk ska få veta att även om det är tufft och går åt pipsvängen lite här och där mellan människorna inom familjen så går det att ta sig igenom det. För kan man se och acceptera sanningen som den är så kan man också läka och förlåta. Och viktigt att ha i åtanke är att vi alla kan drivas till handlingar vi aldrig trott oss kapabla till om vi är under tillräckligt hög press, om vi är under ytan och jag vill inte sitta på högre hästar än att jag kan komma ihåg att ingen går säker, inte heller jag.

Min avsikt med min öppenhet är inte att fiska efter medlidande utan att nå ut till människor som lever i missbruk, medberoende, dysfunktionella familjer eller destruktiva relationer och kanske kunna införliva lite hopp om att livet går att ändra till det bättre. Eller kanske hjälpa till att sätta ord på känslor och nå ut till någon som kämpar och få denne att inte känna sig så ensam. Att få människor som lever på gränsen att stanna upp och tänka efter och att öka förståelsen för varandra oss människor emellan. Så vi vågar börja prata och inte bita ihop så förbannat bra hela tiden.

Bara den lilla avsikten.
Så dela gärna vidare mina inlägg så jag når ut lite längre, till någon där borta.

Nu ska jag lyssna på Eva Dahlgrens gamla låt "Ängeln i rummet" för den är härligt och även om jag inte är troende så har jag en ängel i varje rum av mitt hus, för det känns bättre än en kökskniv.

God natt!

Du är fortfarande vaken när jag kommer springandes genom åkern

Jag har just fyllt 13 år. Det är midnatt och sommar och daggen har lagt sig i det höga gräset längs stigen. Pappa Dicken och jag har varit på fest nere vid båtbryggan på landet och är på väg hem. Det är en promenad på ca 2 kilometer mellan festen och vår sommarstuga. Stigen har övergått till en dikeskant vid sidan av en åker. Stugan skymtas uppe på krönet och jag längtar efter att få sjunka ner i tältsängen i den lilla skrubben bakom köket där lillebrorsan ligger och snusar.
Farsan vinglar, rapar och svär men jag är för trött för att orka behålla fokus på honom och han hamnar på efterkälken.
Jag unnar mig att fantisera om att dansa med killen jag gillar på discot nästa vecka när jag hör hur han faller.
- Pappa hur gick det?
- ...
- Pappa! PAPPA. Res på dig!
Jag sliter och drar i Dicken men han kravlar runt på backen och fäktar med armarna utan att svara.
-Snälla, snälla pappa, stå upp! bedjar jag medan paniken bankar i bröstet. Men han har slocknat och ligger stilla kvar på rygg mitt i fältet.

Det lyser i fönstret på verandan och jag ser att du fortfarande är vaken när jag kommer springandes genom åkern.
Du ställer upp dörren just när jag tar språnget upp från stenplattorna mot huset.
-Det gick inte farmor, jag fick inte upp honom, han ligger kvar på åkern.
-Lilla vän. Lilla kära hjärtanes du. Låt honom ligga.

Det var i den stunden, när jag hörde din uppgivenhet, som jag förstod att Dicken inte bara var min pappa utan också ditt barn.

Nästa morgon gick du upp tidigt och gjorde varm choklad. Farsan låg och snarkade i soffan i vardagsrummet.
Vi gick upp och ut och började styra med det som skulle styras med.
Jag kan fortfarande se dig framför mig där du sitter på bergsknallen i bikini-top och utsvängda gröna byxor. Solen lyser i ditt kritvita hår och du lagar fiskenät med flinka fingrar.

Och där var vi, parallellt, bredvid och runt omkring vår älskade Dicken.



Pappa och farmor

När stugan var igenbommad för säsongen åkte vi hem till dig på lördagsmiddag. Din lägenhet var en tidsfrist. Inget ont kunde hända där, ingen fylla var tillåten och den regeln bröts aldrig.

Det luktade dillkött och bullar när vi klev in genom dörren. Farsan grälade vänligt på dig att potatisen var överkokt för att sedan ta dig i sin famn och viska "tack för maten lilla mamma". Vi bänkade oss framför TV´n med varsin speltalong och kollade på travet och när storvinsten kom skulle vi minsann resa till fjärran länder.
Jag drömmer mig fortfarande tillbaka till dessa härliga dagar och bär med mig känslan av att vara på en varm och trygg plats.

Jag saknar dig kära farmor Astrid.
Jag sa aldrig till dig hur mycket du betydde för mig och för det är jag så oerhört ledsen. Men vi var inte så mycket för att prata någon av oss då och jag hoppas att du visste det ändå, hur oändligt tacksam jag var över att få ha dig nära mig.

Jag tänker att det är konstigt egentligen. Att vi människor som nästan inte gör annat än kommunicerar dygnet runt på olika sätt ändå inte lyckas få ur oss det som verkligen betyder något. Att vi inte pratar om det som verkligen behöver pratas om, med och om dem vi verkligen bryr oss om.

En lärdom jag ådragit mig är att livet är på tok fört kort och vanskligt för att man ska hinna hålla käften om viktiga saker. Måhända är jag lite överkommunikativ ibland, eller okej rätt ofta, men jag vill inte låta känslor förbli osagda. Jag är heller inte rädd för vad folk kan ha att säga, det är endast det osagda som skrämmer mig.



Livet när det är som allra bäst, i hallonsnåren

Med det sagt. Våga välj kärlek över rädsla. Kommunicera mera och ring upp en fin gammal farmor, farfar, mormor eller morfar, och det med basta!



Men tänk om han dör då...

om jag inte kommer?
Han har ju sagt att han inte har något annat att leva för än oss barn, hans vackra dotter, hans son, hans favoriter, hans ljus i livet.

Det börjar dra ihop sig till helg på den veckan jag ska ta tåget till pappa Dick och jag är så jävla trött. Jag är 12 år. Veckorna hos mamma och hennes nya man består av skolgång och att vara till lags, att inte sätta sig upp, att vara ordentlig, att lära sig hålla käften när de vuxna pratar, att inte ta plats, och att träna... för att bli bäst.
Vi gör oss löjliga över feta och odugliga människor och ont ska med ont fördrivas.

Jag skulle helst av allt bara ligga i sängen och inte göra någonting, vila, inte åka till farsan, skolka från livet lite. Men så snart tanken är tänkt kommer ångesten. Men tänk om han dör då, om jag inte kommer. Jag MÅSTE åka, jag måste kolla så han klarar sig, så brorsan klarar sig, så han inte super ihjäl sig, så han inte är olycklig och gråter igen, så han inte slutar andas på natten. Och förresten kan jag inte vara kvar här ändå, det är mammas och styvfarsans barnfria helg, bortsett från min nyfödda lillasyster såklart. Då skeppas de övriga 5 ungarna ut till andra vårdnadshavare och att försöka nästla sig kvar hemma är inte populärt så det är liksom ingen ide att försöka ens.
Det som tar musten ur mig är ovissheten, att aldrig veta hur helgen kommer att bli. Vissa helger är helt underbara bortsett från den sedvanliga kvällsfyllan.
Vi kanske åker till farmors sommarstuga i Stegeborg. Där slänger vi av oss kläderna och plockar upp alla tallkottar från gräsmattan . Vi lägger dem i den stora skottkärran och får 5-öre kotten. Sen tar vi båten över till den lilla kiosken som ligger vid färjan och köper snask och serietidningar för vår nyvunna rikedom.
Andra helger är Dicken i sämre skick. Det ser man så fort han plockar upp oss på stationen,  det är något med blicken som inte stämmer. Munnen ler men ögonen tittar liksom förbi snarare än på en. Han tar oss i famnen och pussar oss på hjässan, både brorsan och jag ryms inom hans stora labbar. Han luktar brännvin och John Silver utan filter. Det är som en tyst överenskommelse, nu hänger vi i här, vi klarar oss igenom vad som komma skall.

Vi bor i ett radhus i ett nybyggt område. På ytan ser allt ut som vanligt.
Det är fest hos fyllekärringen på gården rätt över, hon och farsan har ihop det ibland. Utöver de två är det lite lösryckt folk från kvarteret där. Ungarna är med och håller koll efter bästa förmåga. Hennes lilla 4-åring tultar runt i solkig pyjamas och svarta tänder, hon är spinkig, gnällig och kan inte prata rent. Jag känner illamåendet som ett dovt muller i magen.
När det blir för stökigt tar vi lite äldre barn upp de mindre ungarna på övervåningen i radhuslägenheten och bäddar ner dem där det går, det är inte så noga. Sen ligger vi och bara finns tills det hörs att det ballar ur där nere.
Fyllekärringen är full och tjatig, hon klänger på farsan och beskyller honom för allt och inget. Den korta kjolen sitter på sned, hennes mun och tänder är röda av vin. Soffbordet är fullt av burkar, glas och kladdiga avtryck efter läskgroggar. Farsan är stor och uppblåst, slår ut med armarna och fäktar och svär och försöker få tyst på det eviga tjattrandet.
 - OM DU INTE HÅLLER KÄFTEN NU SLÅR JAG IN PANNBENET PÅ DIG!

Kärringen ylar, farsan rasar, vi medlar.
Tillslut får vi fyllekärringen att gå och lägga sig och farsan att gå hem.
På natten ligger jag och lyssnar på hans andetag. Han slutar andas längre stunder varje natt, ofta. Många gånger hinner jag hasta upp ur sängen för att peta och skaka på honom så andningen kommer igång igen men precis då hackar han igång av sig själv.
När morgonen kommer är jag yr i huvudet och känner mig svag och orolig.
Dicken rusar upp och spyr i diskhon i köket.
Brorsan och jag pratar inte om något av detta.

Vi tar tåget tillbaka till familj nummer två. Där smälter vi in så gott det går, håller låg profil, gnisslar tänder på natten och går upp när styvfarsan kommer in och klappar högt och klämkäckt i händerna på morgonen. Vi går till skolan, vi kommer hem igen, vi fortsätter att vara till lags, att inte sätta oss upp, att vara ordentliga, vi håller käften när de vuxna pratar, vi tar inte plats, och vi tränar... för att bli bäst.
Och jag längtar efter att bli vuxen, så jag kan flytta och få vila från alla vuxna.


 Mina tankar går till alla barn vars huvuden vilar på bänklocket i bänkraderna i skolan, de som verkar lite trötta och disträa. De som har annat att oroa sig för än vilken huvudstaden i Iran är, de som inte verkar bry sig om krigen på andra sidan Atlanten.

Och aldrig ska jag gå förbi en trött, solkig liten unge eller vända huvudet åt andra hållet.
Kan jag hjälpa en endaste människa på något vis så ska jag  göra mitt allra bästa.
Jag deltar kanske inte så aktivt i helheten och mänskligheten och i allt världens elände. Men vet Ni vad. Må så vara, jag ser i alla fall de som är mitt framför näsan på mig.



Nu ska jag grina en liten stund för det är skönt att släppa ut lite i taget av sorgen jag som barn bar på.
Sen ska jag, mannen och våra ungar åka och klättra.

Med detta önskar jag Er alla en trevlig helg fulla av värme och skratt.

Med öppen gylf genom småland

Det skulle vara titeln på min pappas debutalbum sade han där han stod mitt på vardagsrumsgolvet och lirade luftgitarr på gubbspinkiga ben iklädd gamla y-front kalsonger som hängde och fladdrade över det tragiska skandinaviska plattarslet.
Lyckligt ovetandes om att titeln redan var uppfunnen skrattade brorsan och jag så vi kiknade åt föreställningen av pappa Dicken på skivomslaget där han låg förföriskt på en gräsmatta med sitt stora lejonhår i slitna jeans med öppen gylf och en akustisk gitarr över bringan och inget kändes omöjligt för sjunga det kunde han fan i mig göra och det gjorde han ofta.
Det var aldrig något tal om att man gjorde bäst i att skaffa sig ett vanligt kneg eller att man inte kunde göra vad som än föll en i smaken.

Det spelades alltid musik hemma hos farsan, oupphörligen och i en salig blandning. Han var en sann eklektiker och ur högtalarna dånade allt ifrån hederlig rock som Deep Purple, Gasoline, Def Leppard och Iron Maiden till Pavarotti, Jussi Björling och skramlig Peps Person progg . Volymen var hög eller högre som sig bör.
På kvällarna brukade vi kura upp oss i den svarta skinnsoffan allihop.  Farsan låg halvfull på sidan med en unge bakom ryggen och en knävecken. Vi kollade på boxning, stryktipset och amerikans wrestling och grogglaset stod aldrig tomt på glasbordet framför. Ibland var det frågesport och farsan kunde trots imponerande berusning svaren på i princip alla frågor, under alla program vi någonsin såg. Vi satt förundrade och stolta medans han kungjorde att han minsann var ett  oupptäckt geni och schlappsvansarna på tv var imbecilla idioter.

På helgen tog vi ett par repor med raggarbilen, en gräddfärgad Plymouth Barracuda (-67:a tror jag). Den hade röd skinnklädsel och ett himmelsfönster där bak men inga bilbälten. Det gick att fälla ner baksätet så fönstret och sätet blev till en magisk dubbelsäng. I den låg jag och beskådade en stjärnklar himmel under en raggarfestival i Norge medans fetlagda män med flottigt hår och skinnväst söp och beundrade varandras bilar utanför.
Jag låg och funderade över hur underligt livet var egentligen.
Jag var för ung eller för feg för att ha någon djupare dialog med min far kring hans leverne och drömmar men tillräckligt gammal för att förstå att han hade en stor begåvning som inte förvaltades. Jag upplevde det tidigt som att han var en man med många talanger men med ett sinnelag som inte gick att tygla.

Vad jag tagit med mig av den lite oortodoxa uppväxten är att inte ta mig själv, andra eller livet på så stort allvar hela tiden.
Jorden går inte under om man tar ut mjölkpaketet från en hylla ur kylskåpet och ställer tillbaka det på en annan och ibland bara måste man stanna upp och skråla på tondövas vis till en medryckande melodi eller ge en person en komplimang om dennes utomordentligt tjusiga klädsel eller tattuering eller vad det nu kan vara.
I dagens notoriskt noggranna och lätt skitnödiga samhälle vill jag verkligen försöka förmedla till mina barn att de ska våga ta ut svängarna lite, inte fastna i de mönster och tvång som är skapade av trygghetsnarkomanerna och de ångestdrivna lättkränkta karriäristerna , eller de imbecilla idioternas heller för den delen.
 
Men även om jag är lätt till sinnes är det något jag ibland saknar och suktar efter.
Jag saknar att ha en talang, jag skulle vilja leva lite mer utanför normen, jag skulle vilja vara en konstnär eller artist men kan varken måla eller sjunga.
Jag är bra på mycket men inte bäst på nått och det ligger en vag känsla och gror i mig att allt inte är uppnått ännu, att det måste finnas en nivå till på något vis. Något som jag inte upptäckt ännu, som finns precis utom räckhåll.
Förvisso tror jag inte att enbart en viss talang för något tar en människa hela vägen till Nirvana men det kanske underlättar att upptäcka att man har en fallenhet för något specifikt.
Jag är nog ganska lik min far på det sättet. Jag har en spretig energi som jag inte förvaltat utan låtit den fladdra hit och dit utan mål. Fast utan allt för mycket självdestruktiva inslag.
Men än finns tid att utforska mig själv och världen och jag väntar med spänning på vad framtiden kan komma att innehålla.

Theo i någon typ av luftburet trick

Min son på snart 14-år säger att han vill bli skateboardproffs. Det är ju en toppenidé. Resa världen runt och åka skateboard. Tjäna pengar på sin passion.
Hur många kan säga att de gör det? Och han är duktig och sliter många timmar i veckan med åkandet.
Han är också en hejare på att sjunga och drömmer stundtals om att bli artist men ser för mycket hinder i utvecklingen av den talangen. Han vägrar nämligen att gå med i en kör. Det är tydligen detsamma som att begå social självstympning att sjunga i kör som tonårsgrabb. Han skulle hellre hugga sig själv i benet än att riskera att bli sedd i ett körsammanhang. Jag har försökt locka honom med att massa söta tjejer går i kören men han tycker inte han har tid med nån tjej. Han vill ju ha tid till sina intressen och hänga med kompisar. Jag behöver väl knappast tillägga att puberteten inte slagit till riktigt än.

Men hur fasen gör man för att uppmuntra honom till att satsa på någon av sina talanger och samtidigt tillse att han inte helt tappar verklighetsförankringen. Se till att tid finns att utöva sin passion men se till att han går ut gymnasiet med betyg som möjliggör vidare studier i händelse av att....?

Jag vill ju inte bli en nejsägare, det är den värsta typen av människa jag vet. Jag måste sluta noja, ska skärpa mig och helt enkelt se till att han testar på så mycket som möjligt i livet och går sin egna väg.
Vad är det värsta som kan hända liksom. Att han ballar ur lite och hoppar på nån dokusåpa i stil med Paradise Hotel eller Cirkus Magaluf. 
Det är ju inte värre tillslag än vad vi växte upp med bortsett från de detaljerna att vi varken tjänade några pengar på fylleslagen eller att de dokumenterades och basunerades ut i media.

Jösses, nu blev jag plötsligt väldigt tacksam över att han just är hemkommen från ännu ett par timmar på skejten istället för att få hem en kopia av mig själv i den åldern.

12 år med rätt att döda

Må väl, ruffsa till håret och sjung en stund vettja!