söndag 19 mars 2017

Någon har kastat en bomb på mig

Fast inte ännu. Men en bomb har kastats på en brandman i Malmö i helgen. På min brors kollega. Det är bara en tidsfråga innan den kastas på mig. Så känner jag. För vi åker på samma olyckor och vi arbetar tillsammans på osäkra platser. Det är vi som har varandras ryggar när det brinner till. Och det är vi som målgrupp som blir utsatta för våld och övergrepp när vi arbetar. Vem bomben landar på avgör slumpen.

Arbete på olycksplats

Vad jag också känner är uppgivenhet. Klimatet på gatorna har förändrats. Det är mycket råare nu än förr. Min uppväxt i en kriminell miljö har gett mig insikt i hur det gick till på gatorna nattetid för 20 år sedan. Jag har sett knarklangning, slagsmål, indrivning och drogmissbruk på nära håll. Det var inte vackert och man gillade inte snuten. MEN. Det fanns inget hot riktat mot larmpersonal som brandmän eller ambulanspersonal. Och polisen hade man respekt för och höll sig på avstånd från så gott det gick. Man tände inte eld på saker i brist på annat och därmed riskerade livet på oskyldiga. Buset gjorde upp med buset och övriga landsmedlemmar lämnade man utanför  i enlighet med någon typ av folkvettsreglemente.
Idag verkar smågangstrarna skjuta till höger och vänster, mitt i tätorten, och inte bry sig om att vanliga fredliga människor stryker med i processen och våldet riktas mot de som försöker hjälpa och upprätthålla trygghet i samhället. För alla. Vi får inte döma. Vi ska lindra oro, förebygga olyckor och rädda liv.
Media svämmar över med nonsens medans det som sker i skymningen tystas ner.
Jag önskar att politikerna och medierna, de som sitter på makten att rikta pengar och insatser i olika riktningar, lägger fokus på hur arbetsmiljön är för larmpersonal i det här landet, just i denna stund. Och en tid framöver. För det kommer fortsätta att eskalera i fel riktning.

Härom veckan satt jag och en kollega i ambulansen hela natten lång. Inget konstigt med det. Det som var lite märkligt var att vi blev utdragna på uppdrag, snabbt därefter omdirigerade till ett annat ärende med högre prioritet (patient med svåra smärtor och misstänkt fraktur) bara för att snart ytterligare en gång bli uppringda och omdirigerade till en patient som blivit knivskuren i grannkommunen. Det var oklart om gärningsmannen var kvar på platsen så vi fick invänta polisen att säkra området innan vi tog omhand om den drabbade. Allt gick väl för den knivskurne denna gång. Patienten med smärta fick säkert också vård innan natten var slut. Jag vill inte gnälla eller dra några snyfthistorier. Men jag vill heller inte låtsas som om våldet på gatorna inte tar resurser från oskyldiga ickekriminella. Och jag vill poängtera att det kommer ha inverkan på gemenemans säkerhet och trygghet om inte larmpersonalens arbetsmiljö börjar belysas och resurser omfördelas.

Snälla, läs min brors rörande inlägg om det senaste bombdådet i Malmö. Dela sedan så vi når ut till så många som möjligt.

Normal riskmiljö?

Övning ambulans och räddningstjänsten

Ta hand om varandra!