Jag skiter i balansen!

Jag är ute och springer i snön. Det är vita vidder i oändlighet framför mig.  Musik pulserar i öronen och jag känner mig manisk, fri och lycklig. Glädjen bubblar som kolsyrat vatten i bröstet på mig, upp genom halsen och ut genom munnen. BaHaHAHAHa skrattar jag högt medans jag rusar fram. Sedan kollar jag mig lite skamset över axeln för att kolla så ingen annan motionär ligger i hasorna och har bevittnat detta spontana känslouttryck. Det känns ju liksom inte helt adekvat att kuta runt och garva för sig själv i skogen, konstigt nog. Fast varför skulle man inte göra det egentligen?

Jag antar att det är med rädsla för att inte anses vara helt i sin ordning, helt i balans. Det är sånt evinnerligt tjat om balans överallt. Både i media och i folkmun. Ta inte ut dig, känn efter men känn inte för mycket, se inåt, blunda och andas, säg nej, hitta balansen, balansen, balansen.
Jag skiter väl i balansen. Att sträva efter balans är för mig dömt att misslyckas. Jag gillar ytterligheter och söker upp motstånd. Mina ögon är alltid öppna. Jag vill att livet ska kännas. På riktigt, i skinnet, i hela mitt väsen.  Musik ska få mig att vilja skratta, skrika, gråta, knulla eller slåss. Får den mig inte till det är det inte bra musik.
Samma gäller för livet i övrigt. Genom aktivitet och utmaningar finner jag mig i mina rätta element. Jag vill göra allt samtidigt och hela tiden. Likt en 1-åring som stoppar allt i munnen. Det är ju inte värre än att man kan spotta när man slickat på fel saker. För visst har det hänt att jag stuckit tungan där den kanske inte borde vara. Det är ett ärligt misstag.
Det är bara sådan jag är. Jag har förlikat mig med det. Jag behöver inte vara lika balanserad som alla andra. Jag håller mig till att vara känslointensiv för det är jag mycket bättre på. Men visst sliter det på krafterna och jag är inte mindre begåvad än att jag förstår vikten av att vila lite extra när jag har brännt ut mig. För det gör jag. Både nu och då. Men det får vara så då jag vägrar att ständigt vara rädd och akta mig för att ta i för mycket. Jag gasar och bromsar och rusar motorn för jag älskar att se hur mycket kraft jag kan frambringa.
För hellre är jag trött för att jag levt så intensivt än trött på livet.

Men missförstå mig rätt nu.
Jag är ingen förespråkare för en livsstil som får människor att gå in i väggen och rakt in i utmattningssyndrom. Det är ju bara för hemskt. Var och en får helt enkelt lov att hitta en livsföring som passar och inte helt tar kål på en. För mig är det bara inte balans som är melodin. Och även om jag ibland är den tröttaste jag känner så är jag också oftast den som är mest tillfreds.

Nog svamlat för idag.

Nu ska jag lätta på röven och äta middag med min man. Trevligt. Vår relation är egentligen det enda området som jag faktiskt skulle vilja uppnå lite mer BALANS i. Just nu är vi i fasen där jag inte vet om jag vill ligga med honom eller slå honom i ansiktet. Nuff said.

Oavsett om ni är balanserade eller inte önskar jag alla en fin dag full av skratt och värme!

Man får ta del av mycket vackert när man springer i skogen

Då, när allt ska vara slut händer något med mig.

Peru. Del 1.

En högst anspråkslös grupp människor har samlats på ett café. Vi skippar kallpratet, det är ingen nöjesresa vi är ute på. Alla har nått som skaver och det är med förhoppning om att läka som vi sökt oss till ett healingcentra undangömt i den Peruanska djungeln.
I veckor har vi förberett våra kroppar genom att avstå från kaffe, alkohol, nikotin, processad mat, salt, kryddor, nikotin, eventuella läkemedelsbehandlingar och sex för att göra oss mottagliga inför medicinalväxternas kraft.
Under 12 dagar ska vi bo och behandlas tillsammans, eller i alla fall samtidigt.
Vi är alla västerlänningar som inte riktigt finner ro. Verkar sakna riktning eller motivation i vardagen och livet. Som har en frågeställning inombords men inte mod nog att följa dess svar. Alla med en gemensam känsla av utanförskap och på väg att duka under för "de andras" normer och regler. Vår rytm liknar inte majoritetens och med det kommer självtvivlet.
Utöver utmattning, ångest, depression och trauman har också fysiska åkommor som mag-tarm problem, eksem och smärtproblematik lett oss hemifrån för att prova lite mer okonventionella metoder att tillfriskna.
Det här är både första och sista chansen på något vis.

När jag stiger ur minibussen framför entrén till centrat möts jag av en påträngande växtlighet, färg och mättat syre. De första stegen leder mig längs vägen till vad som närmast kan beskrivas som en exotisk version av Edens lustgård och först efter en stunds andäktigt beundrande ser jag de beväpnade vakterna. De är här för att skydda egendomen från pirater.
Och oss själva ska det visa sig.

 

 Centrats schaman tillsammans med ägaren rekommenderar vilken typ av behandling man behöver.
I Peru anses alla växter som kommer från djungeln vara medicinalväxter och på tomten finns en planta för tillsynes allting. De som sänker feber, lugnar en orolig mage, dämpar inflammationer, lindrar hudsjukdomar och så finns de som de flesta kommer för att prova.
De som sägs ge dig visioner, vidga dina sinnen och vägleder till insikter om oss själva och vårt samspel med moder jord. Medicinerna i sig är intellektuella andeväsen "spirits" som ger varje person det den behöver.  På så vis skiljer sig allas upplevelser även om de har vissa likheter.

Då jag kommer från en uppväxt med missbruk avstår jag från de hallucinogena plantorna och håller mig till healing och självrannsakan.
Jag sätts på dieten Ajo Sacha. En slags detox som ska rena min kropp från gifter och öppna upp mina chakran.
Utöver en speciell kosthållning ska jag minimera kontakten med de övriga deltagarna och spendera tid till självreflektion eller skapande. Till och med läsning begränsas till 2 timmar per dag, istället får jag måla eller skriva.
Dieten passar mig bra för det gör det helt legitimt att bara resa mig upp och gå när någon talar i negativa tankebanor eller tar för stor plats. Hur skönt som helst.

Dagarna består av den tystnad som bara kan uppnås i frånvaron av klockor, teknisk apparatur, musik och överdriven social samvaro. Vi sover i enkla trähyddor och spenderar större delen av dagarna i de hängmattor som finns lite varstans på tomten. Mitt i trädgården finns en naturdamm där vi svalkar oss under de timmar då solen står som högst på himlen.

Vi äter frukost och lunch. Oftast serveras ingen middag då alla kvällstid antingen fastar eller deltar i olika helande ceremonier.
När det är dags att samlas till möte eller mat slår någon ur personalen på en trumma.
Långsamma dova ljud bryter våra introverta tillstånd och vi masar oss upp till huvudbyggnaden för att se vad som väntar.
Det är underbart.
Allt med vistelsen och lugnet hittills har fått min hjärna att svalna. Jag kan följa den tanke eller känsla som kommer till mig. Ingen direkt respons eller aktion behövs. Anledningen till varför jag kommit hit blir tydligare och det är både smärtsamt och befriande att erkänna för mig själv för här finns inget fördömande. Jag är lättad och tacksam.

Jag har kommit för min dotters skull, eller vår skull. För att jag älskar henne men är livrädd att inte kunna vägleda henne. Att hon ska rinna ur händerna på mig.
När jag var gravid var jag överlycklig till den dagen det visade sig att det var en flicka som låg inbäddad i min kropp. Lyckan byttes mot osäkerhet och oro. Tanken hade inte slagit mig att det kunde vara en tjej. Av någon anledning var jag helt säker på att jag bara skulle föda pojkar.
Min förstfödda är en son. Söner vet jag hur man tas med och älskar. Jag ville inte ha en flicka.
En tornado av ångest tog över allt logiskt tänkande. Jag regredierade rakt tillbaka till upplevelsen av de svek och känslor av övergivenhet jag upplevt som barn.

I de svåraste stunderna under graviditeten ville jag köra in en kniv i magen för att skära ut barnet. Den tanken. Den avskyvärda och mest förbjudna hade jag förpassat långt bak i minnesbanken fram tills jag ligger där i hängmattan. Men nu kan jag se sambandet mellan en bristande anknytning till min mamma under uppväxten och rädslan jag bar på. Först nu när minnet bubblar upp till ytan kan jag också släppa iväg det tillsammans med skammen och skavet och sorgen. Det känns som om kletiga partiklar lossnar från min hud och den kan andas igen.
Lyckligtvis födde jag Vilda ändå. Och från den sekund jag fick henne på mitt bröst var hon min och jag hade inga problem med att knyta an eller älska henne. Men hon provocerar och utmanar mig. Hon är stark, livskraftig, känslig och intuitiv. Hon är lik mig. Och jag, hennes mor, som ska vara hennes viktigaste kvinnliga förebild och referens måste lära mig hur jag ska leda just henne. Vilket börjar med mig själv.

På kvällarna när mörkret har sänkt sig över djungeln navigerar vi oss fram till Malokan, den byggnad där ceremonierna hålls, med hjälp av små ficklampor.


Utsidan av vår Maloka

Insidan av Malokan

Respektive persons helande dryck intas framme vid ett altare och sen ligger vi utspridda på madrasser längs väggarna. Schamanen ömsom sitter ömsom går runt i den kolsvarta lokalen samtidigt som han visslar, sjunger och mässar sina Ikaros-sånger och böner. Intensiteten ökas successivt och han går djupt in i sig själv för att hitta energin att läka oss.
När han står över mitt huvud och sjunger samtidigt som han rasslar med en skallra känner jag hur värme kommer böljande emot mig och fastän jag blundar ser jag ett vitt ljus sprida sig bakom mina axlar och det bränner som eld över mitt ansikte. Håren på kroppen ställer sig upp och det verkar som om någon slags energi strävar från min kropp upp och ut genom huvudet.
Så snart han går vidare till nästa person tappar jag mitt meditativa tillstånd och känner istället någons gråt, kvidanden, mumlanden, glädje, sorg, lättnad och oro. Alla kräks i omgångar och sköter sitt fast ändå tillsammans på något vis. Jag mår illa men spyhinken förblir tom.

Efter 4 timmar tystnar mässandet och shamanen deklarerar att kvällens ceremoni är avslutad men alla ligger kvar i efterdyningarna av sina upplevelser.
Då, när allt ska vara slut händer något med mig.
Hela kroppen börjar skaka i konvulsioner och inte ens med hjälp av all viljekraft jag besitter lyckas jag sansa mig. Jag drabbas av en skoningslös känsla av att vara övergiven. Men det finns inget annat att göra än att ligga där och stå ut.
När morgonen kommer går vi på vingliga ben till våra små krypin för ett par timmars sömn innan frukost och gruppmöte.
Under mötena berättar var och en vad vi upplevt under natten och de flesta har överhängande positiva, lärorika upplevelser. Någon har känt sig älskad, någon har insett sin egen del i konflikter, någon har hittat sin röst och nyfikenhet på livet.
Jag erkänner mig vara lite besviken. Det känns lite snopet att ha rest bortanför ekvatorn för att ligga och skaka av ångest men jag försöker att inte fästa för stor vikt vid det. Samtliga kvällars ceremonier fortlöper på precis samma sätt. Jag skakar av olika känslor som utan sammanhang fladdrar genom mig. Jag känner mig svag och fumlig i kroppen men helt klar i skallen. Är glad när natten blir till dag igen och sinnesron åter infinner sig.

Min upplevelse och resa verkar skilja sig markant från de övrigas och jag undrar om jag antingen är mer illa däran än dem eller inte så illa däran som jag trott?

Nu tar jag helg!
Jag har precis likt en äkta hjältinna cyklat ikapp glassbilen och räddat fredagsmyset.
Det köptes supergoda smoothieglassar utan laktos eller tillsatt socker. Mums.

Önskar alla läsare precis det de känner sig vara i behov av .


Återkommer med del 2, och 3 inom kort.

Min plyschmorsa

När jag var barn satt morsorna i plyschmorgonrock och tjuvrökte Blå Blend under köksfläkten när de kommit hem från jobbet.

Ibland vräkte dom ut sig på en matta framför tv:n och körde gymping ala Susanne Lanefelt. Barnen deltog med stor förtjusning och papporna drack öl och flabbade på balkongen medans vi kniiiipte med våra små skinkor för fulla muggar.

På kvällar och helger sprang ungarna ute på gården i ärvda batikfärgade tröjor och aningens för korta manchesterbrallor och slogs om vem som stod på tur att låna kvarterets enda cykel med bockstyre. När någon kompis fyllde år bjöds det på glass från Big Pack, Blå Monstret dricka och popcorn och det var inte så noga med nånting.
Man drack mjölk rakt ur förpackningen och åt extra saltat Bregott utan macka till. Det fanns lite grus i hallen, handdukarna i badrummet var omaka och var sak hade inte riktigt sin plats utan det varierade från dag till dag. Vi gav blanka fan i feng shui och 5:2 och drack kaffe på bit.
Somrarna spenderades tillsynes bekymmerslöst där man slog upp sitt tält.
Vi hade inte mycket men det var fullt tillräckligt.



Jag 1982

Men på vägen mellan Vrinneviskogen och Ektorp smög sig något beskt in. När barnen gått till sängs och låg och lyssnade till de vuxnas ljud satte sig mammorna med benen uppdragna under sig i soffan och drack vin och konspirerade. Dom var trötta, trötta på männen och på livet.

Min far

En dag tog de plötsligt sitt pick och pack och flyttade.
Dom dumpade männen, bytte ort, började läsa på universitetet, flyttade in i ett modernt kollektiv och blev vänsterpartister och feminister, sa NEJ TILL ALLT och slutade raka muffen.
Det var i slutet på 80-talet, Palme var skjuten och allt jag visste blev något annat.

I min värld var det kvinnorna som bröt upp, de som ville någon vart och som gav sig efter det.
Fribrytningen genomfördes på bekostnad av oss barn.
Mammorna fanns kvar endast som en fysisk skepnad, mentalt frånvarande och otillgängliga i sin framåtanda och papporna drack och drack och drack.
Den känslomässiga neglecten var ett faktum.

Det vita vinet byttes mot rött och konspirationerna med väninnorna blev till akademiska diskussioner med genus i fokus.

Vi ungar hade ett öra i kvinnokampen och ett kvar hos betongarbetarna.

Min farfar och min far

Jag tyckte mammorna pratade rena rama rappakaljan, så skenheligt att babbla om starka kvinnor när de inte tog hand om sina egna ungar liksom. Vilken Bullshit. Jag var arg.

Idag är jag själv vuxen och väl införstådd med hur svårt livet kan vara.
Ibland gör man misstag och val som får oanat stora konsekvenser. Man hanterar inte alltid situationer så bra som man trott sig kunnat eller önskat. Man vill väl men räcker inte till ändå.
Det är livets gilla gång och ur kris kommer utveckling.

Jag har slutat vara förbannad på min plyschmorsa. Det tog förvisso ca 15 år innan jag till fullo begrep och kunde förlåta. Hon gjorde det hon behövde göra, hon gjorde så gott hon förmådde utifrån var hon befann sig. Hon är världens bästa mormor, klok och  överraskande rolig och det vi gick miste om på 80-90 talet tar vi igen nu.

Livet må ha varit lite knaggligt men jag tycker ändå det har varit fantastiskt och är fortfarande. Jag står pall, jag kan älska och förlåta, lämna och gå vidare och ingen kan ta min lycka ifrån mig.



Lycka för mig, två ungar på en morsa på en soffa. I plysch. Inte svårare än så.
 

Jag vet inte vad det är som går mig förbi men jag förstår inte riktigt i vilken riktning världen är på väg.
Vi har allt men mycket vill ha mer, vi bor i fina kåkar och anordnar barnkalas för tusentals kronor och dekorerar tårtor till konstverk bortom fantasins gränser men psykiskt mår vi sämre än någonsin.

Vi är insatta debattörer i globala problem, krig, invandring, utvandring, svält, klimatfrågor osv men tillsynes helt oförmögna att se efter oss själva eller de i vår omedelbara närheten. Vi är engagerade i allt men inte förankrade i oss själva.
Verkar lite bakvänt tycker jag.
Jag är för ung för att vara en bakåtsträvare men för gammal för att förstå min nutid.

Jag återkommer ofta i tanken till det gamla talesättet att "man är sin egen lyckas smed".
Det är det enda sanna för mig.
Ingen annan än du själv (som vuxen) är ansvarig för din egna lycka. Du äger din problematik, du har ansvaret för ditt välmående.

Ge dig av eller gå tillbaka, gör nått nytt, gör mer eller gör mindre, gör hur du vill men gör det och sluta tro eller förvänta dig att någon annan eller samhället bär ansvar för din lycka.

Det är som med allt annat, inte så jävla enkelt men inte särskilt komplicerat heller.


Högst politiskt okorrekt och halvt utvikt