Det har smugit sig in en katt bland hermelinerna

 Tattar-Lisa har flyttat in i finkvarteret. De vita villorna ligger på behörigt avstånd från varandra. Vi har så pass stora tomter att den som inte vill slipper morsa på grannen över staketet. Utanför garagen står två bilar modell nyare med blänkande fälgar och kvartersbefolkningen består mestadels av akademiker och egna företagare. Ingen sticker direkt ut från mängden och inget iögonfallande verkar hända.
Det mest dramatiska jag upplevt på min gata är bevittnandet av grannens robotgräsklippares upprepade suicidförsök. Jag vet inte om det är av ren tristess den spårar ur men titt som tätt ser jag den komma åkandes över kanten på deras 1,5 m höga mur för att landa upp och ner och sedan håglöst ligga kvar där. Nästan som i protest mot all stillhet.
Många motionerar och kommer powerwalkandes runt husknuten.
Jag ful-lyfter skrot i garaget och kärring-rappar till gamla låtar av 2Pac. Som avslutning river jag av några slagserier på boxningssäcken som hänger i mittbalken och känner mig som en katt bland hermelinerna.
Alla fruar ser tjusiga och petita ut. Jag ser ut som Shrek.

På tal om träning och att lyfta skrot så har jag har tagit mig an min första PT-kund. Helt oofficiellt.
Hon heter Anna och är en förtjusande kvinna som vill komma i lite bättre fysisk form till sommaren.
Jag vill förändras från Shrek till åtminstone prinsessan Fiona och har lovat att få henne i form till sommaren om hon ger mig tipps kring mode och skönhet. På kvällarna driver hon nämligen skönhetssalongen och bloggen www.colourfulbeautiful.se. och är både diplomerad fransstylist och makeupartist samt självlärd fashionista.
Hon har som så många andra svårt att få loss tid till träning mellan arbete och familj.
Det ska det bli ändring på nu.

Hon har en bra grundfysik men har på senare år lagt sig till med en liten muffinmage. För ca 2 veckor sedan fick hon nog och började lägga om sin kost lite samtidigt som hon dammade av sin gamla crosstrainer. Hon kände sig på gång men hungrig.

Vi har setts 2 ggr nu och påbörjat ett program som går ut på följande grundprinciper:

1. Du skall icke gå hungrig
2. Du skall bygga en grundstyrka
3. Du skall träna 3 ggr/vecka och övriga dagar röra dig minst 30 minuter/dag (gärna utomhus)
4. Du skall icke stirra på vågen
5. Du skall icke ha tråkigt och utesluta allt av livets goda

Lätt va.
Hon har fått ett träningsprogram som tar ca 45 minuter att genomföra. Det innehåller både pulshöjande övningar som involverar hela kroppen och några mer renodlade styrkeövningar.
Tanken är att programmet skall kunna göras i hemmets trygga vrå på en liten yta, till och med  framför TV´n.
Jag har kört passet med henne 2 gånger nu så hon skall känna sig trygg med övningarna och att hon klarar av dem.
Det gör hon, hon är grym.

När hon kört efter detta upplägg i 4 veckor kommer jag göra nya program och höja nivån så hon får mer av en utmaning. Det viktiga är att inte köra för hårt direkt. Att gå från noll träning till en hel del måste göras med viss försiktighet. En grundstyrka måste byggas upp innan vi trimmar upp tempot.
Sen kikade vi över kosten också.
Anna gör som många kvinnor, äter för lite. Att gå hungrig är inget alternativ så jag har gett henne lite tipps kring hur hon kan tänka. Sist men inte minst har vi inspekterat hennes kropp och vilken förändring hon vill uppnå. Anna hade en siffra i kilon som hon funderade på att uppnå eller rättare sagt gå ner till. Jag gillar inte siffror och kilon.
Anna och jag är lika långa och väger lika mycket men ser olika ut i kroppen. Genom att mäta måtten runt armar och mage istället för att stirra sig blind på kilona på vågen får vi sundare referenspunkter att förhålla oss till.
På så vis följer vi den kroppsliga förvandlingen utan att få negativa känslor kring vår vikt. Hoopas jag i alla fall.
Viktigast av allt är att Anna genom en livsstilsförändring förhoppningsvis kommer att känna sig piggare, starkare och ha lust till nya aktiviteter som innebär rörelse.

Jag tycker det är skitkul och spännande att få följa henne framöver.

Vi avslutade vår överenskommelse med ett glas bubbel, för det ville vi ha.

 



Nu ska jag iväg och träna thaiboxning, sen ska jag instruera thaiboxning, sen ska jag duscha, äta och kolla gamla matcher av UFC.
Boooyaaa!

Önskar alla en skön kväll i rörelse.

Får du hjärnblödning nu igen mamma...

frågar vår 5-åriga dotter där hon ligger uthälld på förskolans tamburgolv tillsynes helt oförmögen att ha på sig alla tilltänkta ytterkläder inför hemgången.
Förskolefröken tittar på mig med stor tveksamhet i blicken medan jag försöker uppbåda all den viljekraft som krävs att genomföra det stora konst-tricket att klä på mitt barn.

(fröken) -hon kan faktiskt klä på sig själv, det gör hon dagligen här.
(jag med adrenalinskakig stämma) -jaha, jamen vad bra då, jättefint, verkligen.

Det var då själva faan-mantrat ekar i mitt huvud där jag står böjd över dottern med spänd överläpp och lätt skelande ögon. Så fort jag fått på stövlarna har hon kastat av mössa och vantar, när mössan åter är på har hon sparkat av ena stöveln och knäppt upp galonisarna och de satans hällorna under galoscherna måste ha uppfunnits av en genuint elaksinnad människa som borde ha arkebuserats innan idén blev verklighet.
Jag känner hur jag döms och bedöms i all min förälderliga oduglighet och det hela slutar med att jag helt sonika tar ungen under ena armen och kläderna under den andra och traskar därifrån med ett glatt "jaha, ses imorrn då!".

Väl hemma klär hon av sig det vi ändå lyckades få på helt utan protester och skuttar sedan glatt upp på sitt rum och börjar pyssla!?

Oklart vem som tog poängen i den striden.


                                     Min  kära bror blev pappa för drygt ett år sedan och har redan
                                     utvecklat den sk hjärnblödningsskelningen.
                              

 

Såhär ser det nog ut för majoriteten av småbarnsföräldrarna världen över skulle jag tro.

Självklart älskar jag mina barn obegripligt mycket och tycker de är fantastiska personer, men de besitter verkligen förmågan att driva mig helt till vansinne.

När jag står sådär och vinglar på vanvettets kant försöker jag tänka att just den här besvärliga personen/situationen är utsänd till mig att öva på, att öva mig i att välja hur jag skall respondera, reagera och agera. Att öva mitt tålamod, min ödmjukhet och respekt på.

Det gäller inte bara barnen utan även andra besvärliga personer jag stöter på via arbetet och i omvärlden.

Tror jag snappade upp det sättet att se på saken via en föreläsning av Kaj Pollak inspelad på VHS.

 

Det funkar oftast (bortsett från när det kommer till påklädning då för jag menar HUR SVÅRT KAN DET VA) och även om jag misslyckas kapitalt ibland så är det bara att försöka igen nästa gång tillfälle ges.

 

 

                                    Vilda illustrerar hur jag ser ut när jag inte riktigt lyckas 

                                     behålla lugnet.

 

 



Överallt i media kan man läsa om svårigheterna att få ihop vardagspusslet och ofta verkar föräldrars träning få stå åt sidan.

Många frågar mig hur jag orkar med att träna dagligen när jobb och familjeliv tar upp så mycket plats...och är det inte lite väl egoistiskt att prioritera träning före allt annat viktigt. Som vad då?

Jag i min tur undrar hur människor orkar med livet utan träning.

Träning i olika former är det som förser mig med energi nog att vara fokuserad och mentalt närvarande i mina relationer.  

 

Min åsikt är att om jag mår bra så tar jag också bättre hand om andra.

 

Att tillgodose sina egna behov behöver inte betyda att man bortser från någon annans.

 

Mycket gör vi också tillsammans.

Vi har tex installerat ett litet hemmagym som används flitigt. Det är inte lyxigare än en stationär cykel, några hantlar och kettelbells som vi konkar in och ut från garderoben i vardagsrummet. Maken och jag kör tabatah-intervaller och dottern gympar glatt bredvid. Alla är tillsammans och har kul samtidigt som våra kroppar får sig en härlig genomkörare.

 

 

 

 

 Om jag inte fick min dagliga dos av rörelse skulle jag helt klart vara ett mentalt vrak och inte alls kapabel att ta mig an vardagens olika uppgifter.

 

Idag stod thaiboxning på schemat och under hela bilfärden dit och hem igen gick Disturbed´s tolkning av låten The sounds of silence på repeat. Vilken jävla låt alltså, jag satt och ryste och ylvrålade så det flimmrade framför ögonen.

 

Slagsmålsträning och musik gör mig kåt, glad och tacksam så nu är det bara te o tvätta fiffin för snart blire åka av.

 

 

 

 

 

En vit månad

Det är något jag tycker att alla borde unna sig, ingen undantagen!
Och då menar jag inte "spola kröken" en månad, något som jag tror många funderar på så här efter jul- och nyårs helgerna. Jag sitter faktiskt i skrivande stund med ett glas rött vin bredvid mig. Utan jag syftar till att alla borde ta vara på vår underbara årstid vintern som ibland välsignar oss med vit snö, hög kall frisk luft och massor av ljus.
Jag har förstått att många tycker vintern mest är kall och djävlig, en lång och oundviklig plåga tills våren och sommaren kommer åter med sin värme. Befolkningen drar ner mössan över huvudet, rusar kortaste och snabbaste vägen möjligt mellan bil och diverse husbyggnader för att så långt det går undvika att utsättas för dess kyla. Blickarna är riktade ner i gatan istället för på horisonten medans man med trytande kraft och sviktande tålamod räknar ner dagarna tills eländet är över. Gemene man tillskriver vintern all världens ondska i form av vinterkräksjuka och obscena mängder snor. Otacksamt, stackars vintern.
Personligen anser jag att vintern är en missförstådd årstid. Sällan har vi tillgång till så mycket  vitt ljus och stärkande friluftsaktiviteter som under vintern. Eftersom antalet timmar med tillgång till dagsljus minskar under vinterhalvåret blir många något tröttare och boar in sig i soffan istället för att verkligen ta till vara på dagsljuset. Om fler människor istället börjar går ut och insupa naturen i all dess prakt är jag övertygad om att många skulle känna sig betydligt piggare och ha större lust till allehanda aktiviteter snarare än att ligga inne och mumsa praliner.
Fler skulle säkerligen hålla sig fria från influensa likväl efter som man träffar på betydligt fler ondsinta baciller i inomhuslokaler än utomhus.


                                                     Skogen där vi bor

 

 

Det behöver inte vara så komplicerat alla gånger, att bara klä på sig (och eventuella ungar) och gå ut i en närbelägen skogsdunge kan göra underverk för humöret.

Jag har upptäckt att ju mer man är i rörelse desto större lust får man att vilja fortsätta röra sig på olika sätt. Det handlar om syresättning. Ju oftare man syresätter kroppen via olika fysiska aktiviteter desto mer benägen är människan att fortsätta upprepa dessa beteenden då de gör oss gott.

Likadant är det med motivationen. Genom livet som träningsnörd har jag pratat med många  personer som säger att de avundas mig min energi och motivation. De uppger att de inte tränar eller rör på sig tillräckligt trots att de inom sig vet att de skulle må bättre av att leva ett mer aktivt liv, för att de saknar motivationen. Eller tycker sig inte "känna" för någon särskild motionsform och därav saknar en riktning.

Min upplevelse och övertygelse är att först börjar man röra på sig på enklaste möjligaste och mest tillgängliga sätt. Sedan kommer motivationen. I och med de kemiska/hormonella reaktionerna som uppstår i vår kropp när vi rör på oss kommer vi känna ett välbefinnande när vi rör oss. När vi sedan lyfter blicken mot horisonten, tar in allt det vackra, möter våra medmänniskors tafatta blickar som också är ute och halkar runt på isen eller i skidspåret., på gymmet..då....då är det ett enda stort Hallelulja!

Med andra ord, motivationen kommer med rörelse, sen även inspiration och nyfikenhet att prova och anta nya sätt att aktivera sig på.

 

Denna fenomenalt vackra vita månad som varit har jag och familjen försökt ta till vara på  genom en rad olika aktiviteter i vårt närområde.

 

 

                                                     Skogspromenad

 

 

                                                    

                                                    Skridskor på Roxen

 



 

I skidspåret.

Och tro inte för en sekund att jag liksom glider graciöst fram i spåret som en snögasell för det är så långt ifrån sanningen man kan komma. Försök istället föreställa er bilden av en finne som på bakhala skidor försöker staka sig besinningslöst mot systembolaget tio minuter innan stängningsdags för att hinna köpa en flaska Koskenkorva. Ingen vacker syn!

 

Bilder från idag när jag och min BFF chihuahuan Pappy var ute på en joggingtur på isen

                                                 Klart slut, ut och njut!