Förskolefröken tittar på mig med stor tveksamhet i blicken medan jag försöker uppbåda all den viljekraft som krävs att genomföra det stora konst-tricket att klä på mitt barn.
(fröken) -hon kan faktiskt klä på sig själv, det gör hon dagligen här.
(jag med adrenalinskakig stämma) -jaha, jamen vad bra då, jättefint, verkligen.
Det var då själva faan-mantrat ekar i mitt huvud där jag står böjd över dottern med spänd överläpp och lätt skelande ögon. Så fort jag fått på stövlarna har hon kastat av mössa och vantar, när mössan åter är på har hon sparkat av ena stöveln och knäppt upp galonisarna och de satans hällorna under galoscherna måste ha uppfunnits av en genuint elaksinnad människa som borde ha arkebuserats innan idén blev verklighet.
Jag känner hur jag döms och bedöms i all min förälderliga oduglighet och det hela slutar med att jag helt sonika tar ungen under ena armen och kläderna under den andra och traskar därifrån med ett glatt "jaha, ses imorrn då!".
Väl hemma klär hon av sig det vi ändå lyckades få på helt utan protester och skuttar sedan glatt upp på sitt rum och börjar pyssla!?
Oklart vem som tog poängen i den striden.
Min kära bror blev pappa för drygt ett år sedan och har redan
utvecklat den sk hjärnblödningsskelningen.
Såhär ser det nog ut för majoriteten av småbarnsföräldrarna världen över skulle jag tro.
Självklart älskar jag mina barn obegripligt mycket och tycker de är fantastiska personer, men de besitter verkligen förmågan att driva mig helt till vansinne.
När jag står sådär och vinglar på vanvettets kant försöker jag tänka att just den här besvärliga personen/situationen är utsänd till mig att öva på, att öva mig i att välja hur jag skall respondera, reagera och agera. Att öva mitt tålamod, min ödmjukhet och respekt på.
Det gäller inte bara barnen utan även andra besvärliga personer jag stöter på via arbetet och i omvärlden.
Tror jag snappade upp det sättet att se på saken via en föreläsning av Kaj Pollak inspelad på VHS.
Det funkar oftast (bortsett från när det kommer till påklädning då för jag menar HUR SVÅRT KAN DET VA) och även om jag misslyckas kapitalt ibland så är det bara att försöka igen nästa gång tillfälle ges.
Vilda illustrerar hur jag ser ut när jag inte riktigt lyckas
behålla lugnet.
Överallt i media kan man läsa om svårigheterna att få ihop vardagspusslet och ofta verkar föräldrars träning få stå åt sidan.
Många frågar mig hur jag orkar med att träna dagligen när jobb och familjeliv tar upp så mycket plats...och är det inte lite väl egoistiskt att prioritera träning före allt annat viktigt. Som vad då?
Jag i min tur undrar hur människor orkar med livet utan träning.
Träning i olika former är det som förser mig med energi nog att vara fokuserad och mentalt närvarande i mina relationer.
Min åsikt är att om jag mår bra så tar jag också bättre hand om andra.
Att tillgodose sina egna behov behöver inte betyda att man bortser från någon annans.
Mycket gör vi också tillsammans.
Vi har tex installerat ett litet hemmagym som används flitigt. Det är inte lyxigare än en stationär cykel, några hantlar och kettelbells som vi konkar in och ut från garderoben i vardagsrummet. Maken och jag kör tabatah-intervaller och dottern gympar glatt bredvid. Alla är tillsammans och har kul samtidigt som våra kroppar får sig en härlig genomkörare.
Om jag inte fick min dagliga dos av rörelse skulle jag helt klart vara ett mentalt vrak och inte alls kapabel att ta mig an vardagens olika uppgifter.
Idag stod thaiboxning på schemat och under hela bilfärden dit och hem igen gick Disturbed´s tolkning av låten The sounds of silence på repeat. Vilken jävla låt alltså, jag satt och ryste och ylvrålade så det flimmrade framför ögonen.
Slagsmålsträning och musik gör mig kåt, glad och tacksam så nu är det bara te o tvätta fiffin för snart blire åka av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar