En människas vansinne syns inte på utsidan

Det är lördagskväll och jag sitter nedsjunken framför tv´n med dottern och maken. Sonen är och skejtar i Hangaren så det finns alldeles för mycket svängrum i soffan. Melodifestivalen har just börjat och vi är troligen lika entusiastiska som resten av den svenska befolkningen i stunden. Mello bjuder på den typen av underhållning som orkas med såhär i slutet på veckan. En lagom blandning av helylle programledare och cross-dressers. Inga direkta överraskningar. En lättsmält och behaglig dos av färg och ljud.
Klockan nio hör vi det välbekanta ljudet av klampande tonårssteg utanför dörren. Sen nyckelskrammel och ett par kvävda svordomar följt av en duns i hallen när sonen släpper ner väskan med skejtboardhjälm och gud vet vad på golvet. Världens bästa ljud. För det är först när alla familjemedlemmar är innanför dörrarna som jag kan börja slappna av.
Straxt släntrar han upp för trappen. Men istället för att drösa ner i soffan så ställer han sig bredvid och säger med sammanbiten röst att han har något viktigt att berätta. Något riktigt viktigt.
- Alltså Ni vet Thomas på skejtgymnasiet. Han sitter häktad för övergrepp på eleverna på skolan.
- Va? Vad menar du, vad då för övergrepp? Snälla sätt dig ner.
- Jo asså, tydligen har han haft särskilda förtroendeövningar med vissa av killarna på "teamet". Han har bundit fast dem på en stol i flera timmar och satt en påse över skallen på dom så de nästan svimmat. På nån hade han satt fast klädnypor i bröstvårtorna och i gäddhänget också. Så jävla sjukt. Ni kan gå in på expressen och läsa om Ni inte tror mig? Jag antar att det inte är aktuellt för mig att söka till den skolan längre....?

Vi läser artikeln i expressens kvällsblad och pratar en stund om hur han känner sig. Det är hemskt och ofattbart att det drabbat killar han känner. Han är rätt sansad men besviken såklart. Han förstår att det kunde varit han själv som blev utsatt. Vi hade bara tur att Thomas avslöjades innan min son hann börja på skolan. Och även om sannolikheten för att något liknande ska inträffa där igen är minimal blir ett barns sårbarhet så plågsamt påtaglig nu. En femtonåring ska inte bo särskild från sina föräldrar. Punkt.

Skejtgymnasiet i Karlshamn startade med sin första årskull i somras. Thomas som är en känd profil inom de ungas skejtvärld är bosatt i staden och har varit aktiv i rekryteringen av elever till den nya gymnasieprofilen. Min son som ännu bara går i åttondeklass är en utav de elever han headhuntat till att börja på profilen så snart han går ut högstadiet.
Thomas har groomat min son. Talat om för honom att han är ett lovande prospekt. Att han vill ha med honom på "teamet". De som blir sponsrade. Men han får inte berätta det för sina polare. Det kan bli tjaffs då. Min son lovar att hålla tyst om det.
Han har varit i extas över att kunna få utöva sitt största intresse i skolan. På skoltid. Snacka om att få möjlighet att utvecklas.
Och vi som föräldrar har med skräckblandad förtjusning räknat på hur det skulle gå ihop sig ekonomiskt att ha sonen inackorderad under treårs studier på annan ort.
Vi lägger in extrapass på jobbet. Sonen fixar sitt första jobb som reklamutdelare för att spara pengar till detta underbara som ligger precis inom räckhåll.
Sonen och hans pappa blir inbjudna till skolan för att få mer information om programmet och för att se hotellet där eleverna bor. De äter lunch med andra föräldrar och Thomas. Föräldrars oro över att ungdomarna flyttar hemifrån lugnas. Thomas lovar att han har koll på killarna. Han framstår som en trygg vuxen, en eldsjäl, en vi kan lita på ska hålla en vakande hand över de barn som lämnar hemmet på tok för tidigt. De skakar hand. Det känns okej. Bra till och med. Det kommer gå bra det här.

Planen var klar. Inga andra betänkligheter. Och fastän mammahjärtat inte ville så höll jag ändå på att skicka min son rakt i händerna på en förövare. En man i min egen ålder. En som bjuder hem 15- åriga pojkar till sitt hem och binder fast dem till händer och fötter på en stol och stoppar påsar på deras huvuden. En man som i timtal sitter och pratar med de fastspända pojkarna på "teamet" om att de måste lita på honom. Att han gör dessa övningar för att de ska bli mentalt starka och på så vis bli bättre inom sin idrott.

Jag kan inte sluta frysa. För att en människas vansinne inte syns på utsidan. Och jag lider med de pojkar som utsatts och de föräldrar som trott att allt skulle gå bra.

Jag skiter i balansen!

Jag är ute och springer i snön. Det är vita vidder i oändlighet framför mig.  Musik pulserar i öronen och jag känner mig manisk, fri och lycklig. Glädjen bubblar som kolsyrat vatten i bröstet på mig, upp genom halsen och ut genom munnen. BaHaHAHAHa skrattar jag högt medans jag rusar fram. Sedan kollar jag mig lite skamset över axeln för att kolla så ingen annan motionär ligger i hasorna och har bevittnat detta spontana känslouttryck. Det känns ju liksom inte helt adekvat att kuta runt och garva för sig själv i skogen, konstigt nog. Fast varför skulle man inte göra det egentligen?

Jag antar att det är med rädsla för att inte anses vara helt i sin ordning, helt i balans. Det är sånt evinnerligt tjat om balans överallt. Både i media och i folkmun. Ta inte ut dig, känn efter men känn inte för mycket, se inåt, blunda och andas, säg nej, hitta balansen, balansen, balansen.
Jag skiter väl i balansen. Att sträva efter balans är för mig dömt att misslyckas. Jag gillar ytterligheter och söker upp motstånd. Mina ögon är alltid öppna. Jag vill att livet ska kännas. På riktigt, i skinnet, i hela mitt väsen.  Musik ska få mig att vilja skratta, skrika, gråta, knulla eller slåss. Får den mig inte till det är det inte bra musik.
Samma gäller för livet i övrigt. Genom aktivitet och utmaningar finner jag mig i mina rätta element. Jag vill göra allt samtidigt och hela tiden. Likt en 1-åring som stoppar allt i munnen. Det är ju inte värre än att man kan spotta när man slickat på fel saker. För visst har det hänt att jag stuckit tungan där den kanske inte borde vara. Det är ett ärligt misstag.
Det är bara sådan jag är. Jag har förlikat mig med det. Jag behöver inte vara lika balanserad som alla andra. Jag håller mig till att vara känslointensiv för det är jag mycket bättre på. Men visst sliter det på krafterna och jag är inte mindre begåvad än att jag förstår vikten av att vila lite extra när jag har brännt ut mig. För det gör jag. Både nu och då. Men det får vara så då jag vägrar att ständigt vara rädd och akta mig för att ta i för mycket. Jag gasar och bromsar och rusar motorn för jag älskar att se hur mycket kraft jag kan frambringa.
För hellre är jag trött för att jag levt så intensivt än trött på livet.

Men missförstå mig rätt nu.
Jag är ingen förespråkare för en livsstil som får människor att gå in i väggen och rakt in i utmattningssyndrom. Det är ju bara för hemskt. Var och en får helt enkelt lov att hitta en livsföring som passar och inte helt tar kål på en. För mig är det bara inte balans som är melodin. Och även om jag ibland är den tröttaste jag känner så är jag också oftast den som är mest tillfreds.

Nog svamlat för idag.

Nu ska jag lätta på röven och äta middag med min man. Trevligt. Vår relation är egentligen det enda området som jag faktiskt skulle vilja uppnå lite mer BALANS i. Just nu är vi i fasen där jag inte vet om jag vill ligga med honom eller slå honom i ansiktet. Nuff said.

Oavsett om ni är balanserade eller inte önskar jag alla en fin dag full av skratt och värme!

Man får ta del av mycket vackert när man springer i skogen

-Säg inget till mamma vädjar du

Jag går i andra klass och redan innan du kommit hem vet jag att du har druckit. Det känns på energin i rummen.
Mammas ryckiga rörelser och stressade lukt när hon bäddar ner min bror för natten avslöjar att det kommer bli bråk ikväll. Så när du öppnar dörren och kliver in i tamburen på mjuka fötter är jag snabbt där och lockar.
-Kan vi inte gå ut en sväng pappa? frågar jag med min lenaste flickigaste röst och tar dig i handen.
-Klart vi ska! Jag vet precis vart vi ska gå idag säger du med runda ord och trycker ner en pälsmössa över mina öron.

Vi promenerar en stund i den krispiga vinterkylan och sparkar småstenar framför oss innan du börjar prata.
-Har jag berättat för dig om Magnus?
-Nej, vem är det?
-Det är din bror. Precis innan jag träffade din mamma hade jag ihop det med en tjej. Hon blev med barn men vi fortsatte inte att vara tillsammans. Faktum är att hon träffade en bättre man och jag fick inte vara pappa till Magnus. Men han är lika verklig för mig som du och Kaj är. Han finns i mina hålrum. Innan ni föddes försökte farmor att skicka julklappar till honom varje år men hans mamma vill inte ha med oss att göra. Det blir väl för krångligt kanske. Den nya mannen har adopterat Magnus, vi trodde det blev bäst så.
-Vad menar du?
-Jag ska visa dig säger du, och vi styr stegen mot ett kvarter bara ett par hundra meter från vårt.

Vi stannar framför ett lägenhetskomplex i rött tegel. Jag känner igen mig, vi brukar leka burken här ibland fast det egentligen är lite för långt hemifrån. Du tar upp en sten och kastar mot ett fönster en bit upp på huset. Inom mig finns både en storm och ett vakuum. Fast än jag inte fryser så skallrar tänderna och det känns som om något gör kullerbyttor i magen på mig. Finns det en pojke därinne hinner jag tänka, en hemlig pojke, en med rött lockigt hår och pigga ögon som Birk Borkason?
Ingenting händer. Du kastar en till sten. Så ser jag en kvinna stå någon meter innanför fönstret. Hon rör inte en min men låter oss ändå förstå att vi inte är välkomna.
På väg hem igen har jag svårt att fylla lungorna med luft. Det känns som om de bara blir halvfulla och jag måste andas små andetag ganska snabbt. Jag blir yr i huvudet men låtsas som ingenting. Pappas steg är släpiga och jag lär mig hur vemod luktar.
-Säg inget till mamma vädjar du.
-Nej då pappa, replikerar jag och undrar om det som just hänt var på riktigt. Ibland vet jag inte. Det flyter liksom ihop, verkligheten, fantasier, mardrömmarna, skratten, skriken och allt det som jag inte får berätta om. Och när jag är rädd har jag ingen att fråga, för jag vet hur de vuxna rör sig i rummen när man är i vägen.

Det blir inget bråk den kvällen så jag har lyckats med mitt uppdrag. Men i hålrummen i min kropp finns Magnus.

Ca 25 år efter den dagen letade jag upp Magnus. Han är min bror, härlig, högst verklig och vi tar oss med trevande steg framåt som vuxna syskon.

Att växa upp i en dysfunktionell familj har lärt mig att snabbt läsa av andras sinnesstämningar. Det var av ren självbevarelsedrift nödvändigt att kunna medla i akuta situationer eller ännu bättre hitta vägar att hindra dem från att uppstå. Det var enkelt. Det svåra var att försöka förhålla sig till allt det man inte fick prata om.
Jag tror att människor generellt hellre blir serverade en obekväm sanning än att lämnas i ovisshet. Det är vad min erfarenhet säger i alla fall. Barn såväl som vuxna känner när någon ljuger eller undanhåller att berätta något viktigt. Och för egen del finner jag oftast att sanningen sällan är lika smärtsam eller tokig som den föreställning jag själv skapat kring det som lämnats osagt.
 Mina ständiga försök att känna in, stämma av och tolka stimuli från omgivningen har gjort mig extra känslig. På gott och ont. Jag ska försöka beskriva det närmre vid senare tillfälle.

Tills dess, kommunicera mera och ha en underbar söndag!

Lyckas han ta sig in så slår jag ihjäl honom tänker jag och känner att det är sant

Peru. Del 2.

I eftertanke och tystnad glider tiden på healingcentrat framåt till dagen då allt förändras.
Under en ceremoni halvvägs in i vår vistelse går något snett. Jag ligger som tidigare kvällar vaken och lyssnar till de andras upplevelser men känner mig oförklarligt rastlös och orolig. Energin i Malokan känns avig.
Till vänster om mig ligger min bror och två andra män. De kräks väldigt intensivt. Det låter inte spontant och renande som tidigare utan påtvingat och plågsamt. De flämtar och kippar efter andan mellan uppkastningarna. En klibbig stressande lukt ligger lågt där inne och gör det tungt att andas.
Schamanen blåser tobaksrök över oss och ändrar karaktär på sina sånger, försöker lugna stämningen och avvärja dålig energi.
Plötsligt reser sig en utav männen, en ung man.
Han rusar av och an, gråter och skriker att han inte orkar stå emot längre. Säger att han ger upp.
Pratet är inte riktat till någon utav oss, han verkar snarare verbalisera en inre dialog med någon eller något.
Shamanen och ägaren håller sig nära honom och talar lugnande men ingenting verkar lindra den förtvivlan han brottas med. Han står upp och torrspyr, vrålar, kastar sig på golvet, slår och spottar efter ägaren när han försöker hindra mannen från att snubbla över någon av oss andra.
Jag sitter upp och spanar mot de övriga deltagarna som obegripligt nog ligger kvar på sina platser utan att verka ta notis om vad som pågår.
Den unge mannens beteende blir alltmer aggressivt och märkligt och när han med en flack blick ställer sig framför mig och min bror tar jag med en genuin om än svårförstådd rädsla tag i min knäsvage bror och bogserar oss ut ur lokalen. Trots att vi lämnar honom bakom oss kommer jag inte ifrån känslan att han dröjer sig kvar.
På stigen utanför möter vi de beväpnade vakterna komma springandes mot Malokan.

Utan tvekan bryts min isolering och brorsan flyttar in i mitt rum. I något slags instinktivt och outtalat samförstånd börjar vi barrikadera in oss genom att ställa alla rummets möbler framför dörren. Avslutningsvis skjuter vi ihop sängarna, lägger oss fullt påklädda och håller varandra i handen. Där ligger vi sen och försöker att med gemensam tankekraft skydda varandra från ondskans inträde till vårt rum eller våra kroppar.
Jag har svårt att släppa skuldkänslorna över att ha övergivit de andra men litar på vakternas förmåga att skydda dem.

Från Malokan hörs vulgära skrik och den unge mannen rabblar långa haranger på ett obegripligt språk. Han pratar med två olika röster, en kvinnas och en mans. Ibland bryts tungomålen av ett hysteriskt skratt vars vibrationer letar sig genom djungeln, färdas med mörkret och sipprar in genom dörrspringan till vårt rum.
Det är inte mycket som skrämmer mig i det vardagliga livet men nu är jag ta mig fan livrädd. Det som pågår är inget jag någonsin kunnat förbereda mig på. Det låter kanske löjligt men det känns som om den unge mannen har gett sig hän åt sitt mörker och låter det husera i hans kropp, och en människa som släppt alla hämningar är farlig.
Jag ligger och frossar i sängen och trots att jag är rädd tycker jag synd om honom. Undrar om han någonsin kan bli hel igen efter att ha gått igenom en natt som denna, undrar om jag kan bli det?
I brist på kunskap om hur man handskas med besinningslösa unga män som talar i tungor börjar jag att be. Ber högre makter, vilka som helst, att skydda oss från vad än det nu är som befinner sig på andra sidan dammen.
Där vi nu ligger med sammanflätade händer känner jag en stark kontakt med min bror. Vi har alltid haft en lite säregen närhet och kunnat läsa varandras sinnestillstånd men nu är sammanlänkningen ännu tydligare. Det känns som vi är en enda enhet på något vis. Jag upplever hur hans känsloskiftningar överförs till mig och jag får också olika budskap rörande honom. Helt tagna ur luften. Till exempel får jag en påträngande tanke om att han måste köpa sig en cykelhjälm när han kommer hem och han måste lova mig att inte gå i närheten av cykeln förens den är på plats. Det är helt kokko oavsett situation men jag bara måste säga det till honom. Jag fnissar åt mig själv för allt det här är ju bara för flummigt.

Jag och brorsan insmorda i detox-lera

Efter ett par timmar avtar skrien och hårda fotsteg hörs på terassen utanför vår dörr följt av ett ryck i handtaget.
-Du är inte välkommen in! Du har inte tillträde till detta rum! säger vi högt och simultant som om vi vore professionella exorcister.
-Snälla. Jag ska inte göra er illa. Jag vill bara prata lite.  Ägaren och schamanen har förgiftat mig. Det började redan första dagen. De har gjort det för att kunna våldta mig. Det var det de gjorde däruppe efter att ni gått. Ingen av dem tror egentligen på plantmediciner, de är lögnare.

Han står där utanför och manipulerar, vädjar och bedyrar att han inte ska göra oss illa samtidigt som han rycker i dörren och lyser in på våra ansikten med en ficklampa. Det är fortfarande inte samma person som vi pratat med tidigare under vistelsen här, rösten är en annans.
Lyckas han ta sig in så slår jag ihjäl honom tänker jag och känner att det är sant.
Han lägger sig nedanför dörren och beskriver den ena paranoida tankegången efter den andra och är missnöjd över att vi inte håller med honom i hans upplevelser av vad som just hänt.
Till slut kommer en av de beväpnade vakterna förbi och han lommar iväg.

När morgonen kommer har allt lugnat sig men jag är trots ett dygn utan sömn väldigt på alerten och registrerar varenda lukt, ljud och rörelse omkring mig. Jag släpper inte min bror ur sikte och håller oss båda på behörigt avstånd från personen jag inte vet om han är tillfullo sig själv ännu.
När trumman ljuder samlas hela gruppen utom "han" i huvudbyggnaden.

Huvudbyggnaden med gemensamma utrymmen

De andra hade tydligen kvicknat till på sina madrasser under gårdagsnatten i takt med att situationen urartat allt mer. Några stannade kvar och några gjorde som oss och lämnade Malokan.
Uttryck som "besatt" och "demon" florerar ibland deltagarna och ingen vet riktigt vad vi ska tro.
De berättar att det krävdes 6 man att hålla fast den unge mannen i närmre 5 timmar innan han sansade sig. Även om det låter brutalt så var det nödvändigt för att hindra honom att skada sig själv eller någon annan. Eller från att springa ut i djungeln för den delen.
De har arrangerat för honom att resa hem med ett flyg samma dag. Hans föräldrar är kontaktade och möter upp på flygplatsen hemmavid. Troligen hade mannen psykiska symtom eller tillstånd som han undanhållit i ansökan att få delta i behandlingen på centrat. Personer med bipolär sjukdom eller psykossjukdomar får inte använda vissa av dessa plantmediciner då de kan utlösa psykoser. Det framkom tydligt under den mejlkontakt vi haft med ägaren. Men de har ju inte annat att gå på än våra ord och i sällsynta fall ljuger någon om sin hälsohistoria. Då kan det gå som nu, riktigt illa.

Demoner, ondska eller sedvanlig psykos? Vad det än var så var det fruktansvärt för alla inblandade och en upplevelse jag kommer bära med mig länge. Men inte bara som ett negativ minne utan också en händelse som ledde till att jag läste en särskild bok, och ytterligare en. Som fick upp ögonen för vad jag är för en prick egentligen, och att jag varken är konstig eller ensam. Och fullt berättigad till att älska mig själv trots mina egenheter. Och vad mer kan man begära......

Önskar ibland jag vore född som indian. Då skulle jag springa runt toppless och sjunga hela dagarna iförd min hövding skrud

 

Jag är alltså tydligen en empat, och lite av en högsensitiv person. Så det så.

Mer om det i nästa inlägg, Peru del 3, om resans slutspurt.

 

Tunnland av kärlek till alla behövande.

Då, när allt ska vara slut händer något med mig.

Peru. Del 1.

En högst anspråkslös grupp människor har samlats på ett café. Vi skippar kallpratet, det är ingen nöjesresa vi är ute på. Alla har nått som skaver och det är med förhoppning om att läka som vi sökt oss till ett healingcentra undangömt i den Peruanska djungeln.
I veckor har vi förberett våra kroppar genom att avstå från kaffe, alkohol, nikotin, processad mat, salt, kryddor, nikotin, eventuella läkemedelsbehandlingar och sex för att göra oss mottagliga inför medicinalväxternas kraft.
Under 12 dagar ska vi bo och behandlas tillsammans, eller i alla fall samtidigt.
Vi är alla västerlänningar som inte riktigt finner ro. Verkar sakna riktning eller motivation i vardagen och livet. Som har en frågeställning inombords men inte mod nog att följa dess svar. Alla med en gemensam känsla av utanförskap och på väg att duka under för "de andras" normer och regler. Vår rytm liknar inte majoritetens och med det kommer självtvivlet.
Utöver utmattning, ångest, depression och trauman har också fysiska åkommor som mag-tarm problem, eksem och smärtproblematik lett oss hemifrån för att prova lite mer okonventionella metoder att tillfriskna.
Det här är både första och sista chansen på något vis.

När jag stiger ur minibussen framför entrén till centrat möts jag av en påträngande växtlighet, färg och mättat syre. De första stegen leder mig längs vägen till vad som närmast kan beskrivas som en exotisk version av Edens lustgård och först efter en stunds andäktigt beundrande ser jag de beväpnade vakterna. De är här för att skydda egendomen från pirater.
Och oss själva ska det visa sig.

 

 Centrats schaman tillsammans med ägaren rekommenderar vilken typ av behandling man behöver.
I Peru anses alla växter som kommer från djungeln vara medicinalväxter och på tomten finns en planta för tillsynes allting. De som sänker feber, lugnar en orolig mage, dämpar inflammationer, lindrar hudsjukdomar och så finns de som de flesta kommer för att prova.
De som sägs ge dig visioner, vidga dina sinnen och vägleder till insikter om oss själva och vårt samspel med moder jord. Medicinerna i sig är intellektuella andeväsen "spirits" som ger varje person det den behöver.  På så vis skiljer sig allas upplevelser även om de har vissa likheter.

Då jag kommer från en uppväxt med missbruk avstår jag från de hallucinogena plantorna och håller mig till healing och självrannsakan.
Jag sätts på dieten Ajo Sacha. En slags detox som ska rena min kropp från gifter och öppna upp mina chakran.
Utöver en speciell kosthållning ska jag minimera kontakten med de övriga deltagarna och spendera tid till självreflektion eller skapande. Till och med läsning begränsas till 2 timmar per dag, istället får jag måla eller skriva.
Dieten passar mig bra för det gör det helt legitimt att bara resa mig upp och gå när någon talar i negativa tankebanor eller tar för stor plats. Hur skönt som helst.

Dagarna består av den tystnad som bara kan uppnås i frånvaron av klockor, teknisk apparatur, musik och överdriven social samvaro. Vi sover i enkla trähyddor och spenderar större delen av dagarna i de hängmattor som finns lite varstans på tomten. Mitt i trädgården finns en naturdamm där vi svalkar oss under de timmar då solen står som högst på himlen.

Vi äter frukost och lunch. Oftast serveras ingen middag då alla kvällstid antingen fastar eller deltar i olika helande ceremonier.
När det är dags att samlas till möte eller mat slår någon ur personalen på en trumma.
Långsamma dova ljud bryter våra introverta tillstånd och vi masar oss upp till huvudbyggnaden för att se vad som väntar.
Det är underbart.
Allt med vistelsen och lugnet hittills har fått min hjärna att svalna. Jag kan följa den tanke eller känsla som kommer till mig. Ingen direkt respons eller aktion behövs. Anledningen till varför jag kommit hit blir tydligare och det är både smärtsamt och befriande att erkänna för mig själv för här finns inget fördömande. Jag är lättad och tacksam.

Jag har kommit för min dotters skull, eller vår skull. För att jag älskar henne men är livrädd att inte kunna vägleda henne. Att hon ska rinna ur händerna på mig.
När jag var gravid var jag överlycklig till den dagen det visade sig att det var en flicka som låg inbäddad i min kropp. Lyckan byttes mot osäkerhet och oro. Tanken hade inte slagit mig att det kunde vara en tjej. Av någon anledning var jag helt säker på att jag bara skulle föda pojkar.
Min förstfödda är en son. Söner vet jag hur man tas med och älskar. Jag ville inte ha en flicka.
En tornado av ångest tog över allt logiskt tänkande. Jag regredierade rakt tillbaka till upplevelsen av de svek och känslor av övergivenhet jag upplevt som barn.

I de svåraste stunderna under graviditeten ville jag köra in en kniv i magen för att skära ut barnet. Den tanken. Den avskyvärda och mest förbjudna hade jag förpassat långt bak i minnesbanken fram tills jag ligger där i hängmattan. Men nu kan jag se sambandet mellan en bristande anknytning till min mamma under uppväxten och rädslan jag bar på. Först nu när minnet bubblar upp till ytan kan jag också släppa iväg det tillsammans med skammen och skavet och sorgen. Det känns som om kletiga partiklar lossnar från min hud och den kan andas igen.
Lyckligtvis födde jag Vilda ändå. Och från den sekund jag fick henne på mitt bröst var hon min och jag hade inga problem med att knyta an eller älska henne. Men hon provocerar och utmanar mig. Hon är stark, livskraftig, känslig och intuitiv. Hon är lik mig. Och jag, hennes mor, som ska vara hennes viktigaste kvinnliga förebild och referens måste lära mig hur jag ska leda just henne. Vilket börjar med mig själv.

På kvällarna när mörkret har sänkt sig över djungeln navigerar vi oss fram till Malokan, den byggnad där ceremonierna hålls, med hjälp av små ficklampor.


Utsidan av vår Maloka

Insidan av Malokan

Respektive persons helande dryck intas framme vid ett altare och sen ligger vi utspridda på madrasser längs väggarna. Schamanen ömsom sitter ömsom går runt i den kolsvarta lokalen samtidigt som han visslar, sjunger och mässar sina Ikaros-sånger och böner. Intensiteten ökas successivt och han går djupt in i sig själv för att hitta energin att läka oss.
När han står över mitt huvud och sjunger samtidigt som han rasslar med en skallra känner jag hur värme kommer böljande emot mig och fastän jag blundar ser jag ett vitt ljus sprida sig bakom mina axlar och det bränner som eld över mitt ansikte. Håren på kroppen ställer sig upp och det verkar som om någon slags energi strävar från min kropp upp och ut genom huvudet.
Så snart han går vidare till nästa person tappar jag mitt meditativa tillstånd och känner istället någons gråt, kvidanden, mumlanden, glädje, sorg, lättnad och oro. Alla kräks i omgångar och sköter sitt fast ändå tillsammans på något vis. Jag mår illa men spyhinken förblir tom.

Efter 4 timmar tystnar mässandet och shamanen deklarerar att kvällens ceremoni är avslutad men alla ligger kvar i efterdyningarna av sina upplevelser.
Då, när allt ska vara slut händer något med mig.
Hela kroppen börjar skaka i konvulsioner och inte ens med hjälp av all viljekraft jag besitter lyckas jag sansa mig. Jag drabbas av en skoningslös känsla av att vara övergiven. Men det finns inget annat att göra än att ligga där och stå ut.
När morgonen kommer går vi på vingliga ben till våra små krypin för ett par timmars sömn innan frukost och gruppmöte.
Under mötena berättar var och en vad vi upplevt under natten och de flesta har överhängande positiva, lärorika upplevelser. Någon har känt sig älskad, någon har insett sin egen del i konflikter, någon har hittat sin röst och nyfikenhet på livet.
Jag erkänner mig vara lite besviken. Det känns lite snopet att ha rest bortanför ekvatorn för att ligga och skaka av ångest men jag försöker att inte fästa för stor vikt vid det. Samtliga kvällars ceremonier fortlöper på precis samma sätt. Jag skakar av olika känslor som utan sammanhang fladdrar genom mig. Jag känner mig svag och fumlig i kroppen men helt klar i skallen. Är glad när natten blir till dag igen och sinnesron åter infinner sig.

Min upplevelse och resa verkar skilja sig markant från de övrigas och jag undrar om jag antingen är mer illa däran än dem eller inte så illa däran som jag trott?

Nu tar jag helg!
Jag har precis likt en äkta hjältinna cyklat ikapp glassbilen och räddat fredagsmyset.
Det köptes supergoda smoothieglassar utan laktos eller tillsatt socker. Mums.

Önskar alla läsare precis det de känner sig vara i behov av .


Återkommer med del 2, och 3 inom kort.

Med öppen gylf genom småland

Det skulle vara titeln på min pappas debutalbum sade han där han stod mitt på vardagsrumsgolvet och lirade luftgitarr på gubbspinkiga ben iklädd gamla y-front kalsonger som hängde och fladdrade över det tragiska skandinaviska plattarslet.
Lyckligt ovetandes om att titeln redan var uppfunnen skrattade brorsan och jag så vi kiknade åt föreställningen av pappa Dicken på skivomslaget där han låg förföriskt på en gräsmatta med sitt stora lejonhår i slitna jeans med öppen gylf och en akustisk gitarr över bringan och inget kändes omöjligt för sjunga det kunde han fan i mig göra och det gjorde han ofta.
Det var aldrig något tal om att man gjorde bäst i att skaffa sig ett vanligt kneg eller att man inte kunde göra vad som än föll en i smaken.

Det spelades alltid musik hemma hos farsan, oupphörligen och i en salig blandning. Han var en sann eklektiker och ur högtalarna dånade allt ifrån hederlig rock som Deep Purple, Gasoline, Def Leppard och Iron Maiden till Pavarotti, Jussi Björling och skramlig Peps Person progg . Volymen var hög eller högre som sig bör.
På kvällarna brukade vi kura upp oss i den svarta skinnsoffan allihop.  Farsan låg halvfull på sidan med en unge bakom ryggen och en knävecken. Vi kollade på boxning, stryktipset och amerikans wrestling och grogglaset stod aldrig tomt på glasbordet framför. Ibland var det frågesport och farsan kunde trots imponerande berusning svaren på i princip alla frågor, under alla program vi någonsin såg. Vi satt förundrade och stolta medans han kungjorde att han minsann var ett  oupptäckt geni och schlappsvansarna på tv var imbecilla idioter.

På helgen tog vi ett par repor med raggarbilen, en gräddfärgad Plymouth Barracuda (-67:a tror jag). Den hade röd skinnklädsel och ett himmelsfönster där bak men inga bilbälten. Det gick att fälla ner baksätet så fönstret och sätet blev till en magisk dubbelsäng. I den låg jag och beskådade en stjärnklar himmel under en raggarfestival i Norge medans fetlagda män med flottigt hår och skinnväst söp och beundrade varandras bilar utanför.
Jag låg och funderade över hur underligt livet var egentligen.
Jag var för ung eller för feg för att ha någon djupare dialog med min far kring hans leverne och drömmar men tillräckligt gammal för att förstå att han hade en stor begåvning som inte förvaltades. Jag upplevde det tidigt som att han var en man med många talanger men med ett sinnelag som inte gick att tygla.

Vad jag tagit med mig av den lite oortodoxa uppväxten är att inte ta mig själv, andra eller livet på så stort allvar hela tiden.
Jorden går inte under om man tar ut mjölkpaketet från en hylla ur kylskåpet och ställer tillbaka det på en annan och ibland bara måste man stanna upp och skråla på tondövas vis till en medryckande melodi eller ge en person en komplimang om dennes utomordentligt tjusiga klädsel eller tattuering eller vad det nu kan vara.
I dagens notoriskt noggranna och lätt skitnödiga samhälle vill jag verkligen försöka förmedla till mina barn att de ska våga ta ut svängarna lite, inte fastna i de mönster och tvång som är skapade av trygghetsnarkomanerna och de ångestdrivna lättkränkta karriäristerna , eller de imbecilla idioternas heller för den delen.
 
Men även om jag är lätt till sinnes är det något jag ibland saknar och suktar efter.
Jag saknar att ha en talang, jag skulle vilja leva lite mer utanför normen, jag skulle vilja vara en konstnär eller artist men kan varken måla eller sjunga.
Jag är bra på mycket men inte bäst på nått och det ligger en vag känsla och gror i mig att allt inte är uppnått ännu, att det måste finnas en nivå till på något vis. Något som jag inte upptäckt ännu, som finns precis utom räckhåll.
Förvisso tror jag inte att enbart en viss talang för något tar en människa hela vägen till Nirvana men det kanske underlättar att upptäcka att man har en fallenhet för något specifikt.
Jag är nog ganska lik min far på det sättet. Jag har en spretig energi som jag inte förvaltat utan låtit den fladdra hit och dit utan mål. Fast utan allt för mycket självdestruktiva inslag.
Men än finns tid att utforska mig själv och världen och jag väntar med spänning på vad framtiden kan komma att innehålla.

Theo i någon typ av luftburet trick

Min son på snart 14-år säger att han vill bli skateboardproffs. Det är ju en toppenidé. Resa världen runt och åka skateboard. Tjäna pengar på sin passion.
Hur många kan säga att de gör det? Och han är duktig och sliter många timmar i veckan med åkandet.
Han är också en hejare på att sjunga och drömmer stundtals om att bli artist men ser för mycket hinder i utvecklingen av den talangen. Han vägrar nämligen att gå med i en kör. Det är tydligen detsamma som att begå social självstympning att sjunga i kör som tonårsgrabb. Han skulle hellre hugga sig själv i benet än att riskera att bli sedd i ett körsammanhang. Jag har försökt locka honom med att massa söta tjejer går i kören men han tycker inte han har tid med nån tjej. Han vill ju ha tid till sina intressen och hänga med kompisar. Jag behöver väl knappast tillägga att puberteten inte slagit till riktigt än.

Men hur fasen gör man för att uppmuntra honom till att satsa på någon av sina talanger och samtidigt tillse att han inte helt tappar verklighetsförankringen. Se till att tid finns att utöva sin passion men se till att han går ut gymnasiet med betyg som möjliggör vidare studier i händelse av att....?

Jag vill ju inte bli en nejsägare, det är den värsta typen av människa jag vet. Jag måste sluta noja, ska skärpa mig och helt enkelt se till att han testar på så mycket som möjligt i livet och går sin egna väg.
Vad är det värsta som kan hända liksom. Att han ballar ur lite och hoppar på nån dokusåpa i stil med Paradise Hotel eller Cirkus Magaluf. 
Det är ju inte värre tillslag än vad vi växte upp med bortsett från de detaljerna att vi varken tjänade några pengar på fylleslagen eller att de dokumenterades och basunerades ut i media.

Jösses, nu blev jag plötsligt väldigt tacksam över att han just är hemkommen från ännu ett par timmar på skejten istället för att få hem en kopia av mig själv i den åldern.

12 år med rätt att döda

Må väl, ruffsa till håret och sjung en stund vettja!