torsdag 28 april 2016

När du är fängslad är jag fri

Farsan och jag har bokat in en träff och fått den godkänd. Du var på fest, en man misshandlade en kattunge och du misshandlade en man. Så nu sitter du på Skenäs och vi behöver kriminalvårdens tillåtelse att kunna ses.
Det är med blandade känslor jag sätter mig i bilen och låter mig köras till dig. I bilen är det knäpptyst för vad fan ska man säga liksom. Det är min pojkvän som kör men i mina tankar har han redan lämnat mig. Jag känner mig lumpen och ovärdig som släpar med och släpper in honom i mitt kaos. Men drivkraften att visa min pappa stöd är större än skammen så jag biter ihop för jag saknar körkort och har ingen annan att be.
Färdvägen går genom överraskande vacker natur förbi Vikbolandet. I änden på vägen öppnar sig en glänta och där ligger alltså Skenäs, anstalten, ditt tillfälliga uppehälle. Stället ser mer ut som en kurort än någon slags bestraffningsanrättning med skillnaden att du har en vakt med dig till parkeringen för att möta upp mig. Du ser lång och frisk ut och jag tänker att du borde sitta på kåken lite oftare, för när du är fängslad är jag fri.
Fri från ångest och konstant undran över vart du är, vad du gör, hur du mår och om du är utom fara. Här finns andra som håller koll och jag kan pusta ut lite.
Vakten tar i hand och skrockar
-Det var som fan Dicken, inte kunde jag tro att du har så vackra barn!
Du omfamnar mig, pussar mig på hjässan och säger
-Du skulle se hennes mor, hon är den vackraste jag nånsin träffat, finsk och stålgrå, en sån som driver en man till vansinne.

Du vill inte att jag ska gå med in i byggnaden så vi sitter ner ute, vakten håller sig på behörigt avstånd. Jag frågar hur du mår och du säger att man dör själsligt av att vara frihetsberövad men jag fattar inte hur det skulle kunna vara värre att vara nykter men rumsligt begränsad än att vara förslavad och underordnad spriten.
Jag försöker vädja till dig nu när inga gifter virvlar runt i ditt kretslopp, ber dig flytta närmre mig och brorsan, säger att det kanske kommer barnbarn och att jag behöver din hjälp då. Berättar att jag köpt en hund som du kan få ta hand om på dagarna, för du gillar ju djur.
Du skrattar bort mig och säger att du inte är slav under någon eller något men bruset är för högt när du är nykter.
- Har du knullat på kokain nån gång?
- Nej
- Men då så, då vet du inte vad du går miste om.
Du vill inte byta livsstil, säger att du är för gammal, att du inte orkar sluta och jag vet allt om att inte orka men inte kunna sluta. För när du kommer ut igen så fortsätter dansen, du leder och jag svansar efter och håller liv i dig för jag kan inte annat.

På vägen hem igen sjunker orden in i mig. Att du väljer spriten och knarket framför mig. Det har alltid plågat mig att din kärlek till berusningen är större än till oss och känslan sitter som kåda i kroppen, gör den seg och långsam, men nu var första gången det faktiskt uttalats. Samtidigt är jag så kärlekstörstande att jag tar det lilla jag kan få så jag biter ihop lite till, ingen gillar ju en lipsill.




 
På fotot ovan är jag 21 år, välfungerande, under utbildning med stadig pojkvän och hund och förstår att min pappa inte har länge kvar i livet. Men även om man sörjer kan man känna glädje, och även om man fungerar kan man vara trasig.

Om 9 timmar sitter jag och min bror på flyget mot den Peruanska djungeln. Där ska vi driva ut den sista kådan ur kroppen med hopp om att nå en frihet vi tidigare inte varit mottagliga inför, för det lättare att hålla fast än att släppa taget.






fredag 8 april 2016

Nattmaran

Vi sitter på ett skenande tåg och jag vet att du kommer att dö när vi träffar vattnet.
Havet skymtar genom rutan och du skälver på sätet.
- Lyssna på mig nu mitt hjärtegull. Jag kommer hålla armen om din midja så hårt jag bara kan för det kommer skaka ordentligt när tåget kör ur. När du ser att vattnet kommer in genom rutorna så tar du ett stort andetag, kniper om över näsan och håller andan som när du dyker i grannens pool och så andas du inte förens vi är över ytan igen, okej? Kan du visa mamma hur du ska göra?
Med din lilla hand för näsan och med uppspärrade koncentrerade blå ögon gör du precis som jag instruerar och jag älskar dig mer än livet. Jag lyfter upp dig i mitt knä så vi sitter mage mot mage, drar av överdelen på min klänning och binder ärmarna runt din kropp så att även om jag tappar taget om dig så kanske du flyter med mig upp till ytan...... och aldrig har jag upplevt sådan tystnad som när tåget börjar luta åt sidan och faller....

Jag vaknar av mitt eget ylande, lakanen är kalla och blöta. På fumliga fötter stapplar jag upp för trappan och in på ditt rum med ångesten som en oförmåga att andas...och där ligger du och slumrar bland Nallis, Tummen och Shäf-shäfern helt obrydd.



Nattmaran är min eviga följeslagare och många är de tillfällen jag vaknar av mina egna rop efter de som står mig nära. Ingen har fått klara livet under mina nätter.
Mardrömmar verkar vara en oinbjuden efterlämning från mitt förflutna och även dagtid jagas jag av katastroftankar. När livet flyter på och alla mår bra är jag som mest spänd och nervös, tänker att "såhär bra kan jag inte få ha det länge, nu ligger helvetet runt hörnet".
Kaos och kris kan jag hantera, det är lugn och ro som är problemet.

Börjar inse vilken utmaning det är jag antagit i och med resan till Peru.

Lyckligtvis har jag flertalet fenomenala latmaskar och sjusovare här hemma och jag hoppas kunna ansluta mig till dem på nätterna framöver.

Äpplet faller inte långt ifrån trädet, Zzzzzzz
 
Önskar alla en fenomenal helg full av skratt och värme!

söndag 3 april 2016

Starkt obehag utlovas

För en tid sedan beslutade min bror och jag att vi skulle ut och resa. Han uttryckte varsamt att jag verkade ha svårigheter att koppla av, vilket är en iakttagelse som inte helt missar målet.
Jag tycker om att vara sysselsatt, främst fysiskt, och min nyfikenhet har gett mig många härliga upplevelser så det är inget jag planerar att förändra allt för mycket. Men det finns en vinst i att jag lär mig vara tillfreds även i stillhet. Jag tenderar söka motstånd och ständig utmaning, men det blir utmattande på sikt, min trasiga kropp är beviset.
Målet är att kunna vara i stillhet utan att jag får " The heebie-jeebies".

Så vi ska fara till Peru och lyssna på djungeln och på vårt inre.
"Starkt obehag utlovas" står det på hemsidan till resorten vi ska checka in på.
I en häpnadsväckande vacker miljö ska vi skita och spy, låta oss renas och hoppas gå stärkta ur eländet.
Med hjälp av en strikt detox och helande sång ska vi försöka finna ro i oss själva, bearbeta och lösa upp eventuella psykiska spärrar. 
Låter kanske flummigt men det känns rätt för oss och personligen känner jag ett behov av att lämna min bekvämlighetszon, ge mig i kast med något som är okänt och där jag inte kan spjärna emot som jag annars ofta gör, för att kanske finna lugnet.

Detoxen startar redan på hemmaplan, närmare bestämt för 3 dagar sedan.
Jag har således i ett enda slag slutat med socker, kaffe, snus och alkohol. I övrigt lever jag redan nyttigt. Sex ska jag också avstå ifrån veckan innan vi åker men i dagsläget är det den enda sysslan som kan avleda mig från att inhalera snus samtidigt som jag vältrar mig i godis och tar in kaffe via osmos. Jag börjar känna att det kanske inte var ett helt genomtänkt beslut, men jag är envis så det ska nog gå vägen.

Jag äter och dricker en massa goda alternativa snacks och brygder och kämpar på.
Färskpressad apelsin, spenat och ingefära juice

Butternutpumpa och squasch istället för pasta i lasagne

Lördagsgodis, dip utanför bild
                Det är så sabla obekvämt att stoppa upp nyttigheterna under läppen bara.


Då min vadmuskel inte är redo för någon hårdare typ av träning ännu och tåhävningar inte riktigt stillar mitt behov av rörelse så tar rastlöshetens sig helt nya uttryck. Jag har börjat skura toaletter och badrumsskåp, dammsuger, svabbar (låter kanske helt normalt om det inte vore för att jag hatar städning så till den grad att vi har en städfirma som vanligtvis sköter detta i hushållet) säljer prylar på nätet, shoppar, går på loppis och rätt vad det är ligger jag platt på mage och KAMMAR MATTFRANSARNA :-0
Vid alla gråsuggor och dreglande paddor nu är det illa!



Veckans fynd...eller synd.
Slott, loppisfynd, 30 kr.
Nya köksstolar och matta, inte 30 kr

Jag tänker att alla rastlösa människor som inte hittat träningen kanske är de som ständigt shoppar, de vars hem som ser ut som bilder ut inredningstidningarna, eller de som har garderober långt över sin egentliga budget? Eller så är det bara jag som tror att träning skulle vara frälsningen för alla då den varit det för mig? Sanningen är dock att snart måste vaden friskna till så jag kan ta i lite,  annars får vi sätta Lisa-lås på bank-kontot.

Nu ska jag försöka kolla lite på tv och försöka att INTE sitta och guppa med foten, pilla i hårbotten, bita på nagelbanden och driva min man till vansinne.
Wisch me luck!