Någon har kastat en bomb på mig

Fast inte ännu. Men en bomb har kastats på en brandman i Malmö i helgen. På min brors kollega. Det är bara en tidsfråga innan den kastas på mig. Så känner jag. För vi åker på samma olyckor och vi arbetar tillsammans på osäkra platser. Det är vi som har varandras ryggar när det brinner till. Och det är vi som målgrupp som blir utsatta för våld och övergrepp när vi arbetar. Vem bomben landar på avgör slumpen.

Arbete på olycksplats

Vad jag också känner är uppgivenhet. Klimatet på gatorna har förändrats. Det är mycket råare nu än förr. Min uppväxt i en kriminell miljö har gett mig insikt i hur det gick till på gatorna nattetid för 20 år sedan. Jag har sett knarklangning, slagsmål, indrivning och drogmissbruk på nära håll. Det var inte vackert och man gillade inte snuten. MEN. Det fanns inget hot riktat mot larmpersonal som brandmän eller ambulanspersonal. Och polisen hade man respekt för och höll sig på avstånd från så gott det gick. Man tände inte eld på saker i brist på annat och därmed riskerade livet på oskyldiga. Buset gjorde upp med buset och övriga landsmedlemmar lämnade man utanför  i enlighet med någon typ av folkvettsreglemente.
Idag verkar smågangstrarna skjuta till höger och vänster, mitt i tätorten, och inte bry sig om att vanliga fredliga människor stryker med i processen och våldet riktas mot de som försöker hjälpa och upprätthålla trygghet i samhället. För alla. Vi får inte döma. Vi ska lindra oro, förebygga olyckor och rädda liv.
Media svämmar över med nonsens medans det som sker i skymningen tystas ner.
Jag önskar att politikerna och medierna, de som sitter på makten att rikta pengar och insatser i olika riktningar, lägger fokus på hur arbetsmiljön är för larmpersonal i det här landet, just i denna stund. Och en tid framöver. För det kommer fortsätta att eskalera i fel riktning.

Härom veckan satt jag och en kollega i ambulansen hela natten lång. Inget konstigt med det. Det som var lite märkligt var att vi blev utdragna på uppdrag, snabbt därefter omdirigerade till ett annat ärende med högre prioritet (patient med svåra smärtor och misstänkt fraktur) bara för att snart ytterligare en gång bli uppringda och omdirigerade till en patient som blivit knivskuren i grannkommunen. Det var oklart om gärningsmannen var kvar på platsen så vi fick invänta polisen att säkra området innan vi tog omhand om den drabbade. Allt gick väl för den knivskurne denna gång. Patienten med smärta fick säkert också vård innan natten var slut. Jag vill inte gnälla eller dra några snyfthistorier. Men jag vill heller inte låtsas som om våldet på gatorna inte tar resurser från oskyldiga ickekriminella. Och jag vill poängtera att det kommer ha inverkan på gemenemans säkerhet och trygghet om inte larmpersonalens arbetsmiljö börjar belysas och resurser omfördelas.

Snälla, läs min brors rörande inlägg om det senaste bombdådet i Malmö. Dela sedan så vi når ut till så många som möjligt.

Normal riskmiljö?

Övning ambulans och räddningstjänsten

Ta hand om varandra!

En människas vansinne syns inte på utsidan

Det är lördagskväll och jag sitter nedsjunken framför tv´n med dottern och maken. Sonen är och skejtar i Hangaren så det finns alldeles för mycket svängrum i soffan. Melodifestivalen har just börjat och vi är troligen lika entusiastiska som resten av den svenska befolkningen i stunden. Mello bjuder på den typen av underhållning som orkas med såhär i slutet på veckan. En lagom blandning av helylle programledare och cross-dressers. Inga direkta överraskningar. En lättsmält och behaglig dos av färg och ljud.
Klockan nio hör vi det välbekanta ljudet av klampande tonårssteg utanför dörren. Sen nyckelskrammel och ett par kvävda svordomar följt av en duns i hallen när sonen släpper ner väskan med skejtboardhjälm och gud vet vad på golvet. Världens bästa ljud. För det är först när alla familjemedlemmar är innanför dörrarna som jag kan börja slappna av.
Straxt släntrar han upp för trappen. Men istället för att drösa ner i soffan så ställer han sig bredvid och säger med sammanbiten röst att han har något viktigt att berätta. Något riktigt viktigt.
- Alltså Ni vet Thomas på skejtgymnasiet. Han sitter häktad för övergrepp på eleverna på skolan.
- Va? Vad menar du, vad då för övergrepp? Snälla sätt dig ner.
- Jo asså, tydligen har han haft särskilda förtroendeövningar med vissa av killarna på "teamet". Han har bundit fast dem på en stol i flera timmar och satt en påse över skallen på dom så de nästan svimmat. På nån hade han satt fast klädnypor i bröstvårtorna och i gäddhänget också. Så jävla sjukt. Ni kan gå in på expressen och läsa om Ni inte tror mig? Jag antar att det inte är aktuellt för mig att söka till den skolan längre....?

Vi läser artikeln i expressens kvällsblad och pratar en stund om hur han känner sig. Det är hemskt och ofattbart att det drabbat killar han känner. Han är rätt sansad men besviken såklart. Han förstår att det kunde varit han själv som blev utsatt. Vi hade bara tur att Thomas avslöjades innan min son hann börja på skolan. Och även om sannolikheten för att något liknande ska inträffa där igen är minimal blir ett barns sårbarhet så plågsamt påtaglig nu. En femtonåring ska inte bo särskild från sina föräldrar. Punkt.

Skejtgymnasiet i Karlshamn startade med sin första årskull i somras. Thomas som är en känd profil inom de ungas skejtvärld är bosatt i staden och har varit aktiv i rekryteringen av elever till den nya gymnasieprofilen. Min son som ännu bara går i åttondeklass är en utav de elever han headhuntat till att börja på profilen så snart han går ut högstadiet.
Thomas har groomat min son. Talat om för honom att han är ett lovande prospekt. Att han vill ha med honom på "teamet". De som blir sponsrade. Men han får inte berätta det för sina polare. Det kan bli tjaffs då. Min son lovar att hålla tyst om det.
Han har varit i extas över att kunna få utöva sitt största intresse i skolan. På skoltid. Snacka om att få möjlighet att utvecklas.
Och vi som föräldrar har med skräckblandad förtjusning räknat på hur det skulle gå ihop sig ekonomiskt att ha sonen inackorderad under treårs studier på annan ort.
Vi lägger in extrapass på jobbet. Sonen fixar sitt första jobb som reklamutdelare för att spara pengar till detta underbara som ligger precis inom räckhåll.
Sonen och hans pappa blir inbjudna till skolan för att få mer information om programmet och för att se hotellet där eleverna bor. De äter lunch med andra föräldrar och Thomas. Föräldrars oro över att ungdomarna flyttar hemifrån lugnas. Thomas lovar att han har koll på killarna. Han framstår som en trygg vuxen, en eldsjäl, en vi kan lita på ska hålla en vakande hand över de barn som lämnar hemmet på tok för tidigt. De skakar hand. Det känns okej. Bra till och med. Det kommer gå bra det här.

Planen var klar. Inga andra betänkligheter. Och fastän mammahjärtat inte ville så höll jag ändå på att skicka min son rakt i händerna på en förövare. En man i min egen ålder. En som bjuder hem 15- åriga pojkar till sitt hem och binder fast dem till händer och fötter på en stol och stoppar påsar på deras huvuden. En man som i timtal sitter och pratar med de fastspända pojkarna på "teamet" om att de måste lita på honom. Att han gör dessa övningar för att de ska bli mentalt starka och på så vis bli bättre inom sin idrott.

Jag kan inte sluta frysa. För att en människas vansinne inte syns på utsidan. Och jag lider med de pojkar som utsatts och de föräldrar som trott att allt skulle gå bra.

Våldtog pappa dig den där dagen?

Egentligen vet jag redan hur samtalet kommer att utspela sig. Jag har gått igenom det i mitt huvud hundratals gånger. Men trots det så behöver orden virvla ut i rummet och lyssnas på. Av oss båda.

Vi sitter i varsin fåtölj i hennes vardagsrum. Ett litet bord med en virkad duk och 29 års lidande utgör en skiljevägg mellan mor och dotter. Jag vill fråga och hon verkar vilja berätta även om jag tvivlar på att hon förstår vilken fråga det är jag kommer med.

- Våldtog pappa dig den där dagen?
Halsen snör ihop sig i en kramp och det börjar susa i öronen. Fortfarande är jag en sån som försöker undvika gråten genom att hålla andan.
- Ja, det gjorde han. Jag hade berättat att jag ville separera och på nått vis hade han fått reda på att det fanns en annan man.

Jag var nio år, skulle fylla tio till sommaren. Jag minns gråt och kvidanden och att hon sa nej. Inga rop eller skrik utan hon liksom gnydde och försökte vrida undan huvudet när han skulle kyssa henne. Han var ruskigt stor och mamma såg liten ut.
De buskiga ögonbrynen var rynkade och han väste mellan tänderna.
- Varför trilskas du nu då, du gillar ju att knulla.
Han höll om båda mammas handleder med en av sina stora nävar, klämde ihop dem och föste henne framför sig. Hon stapplade baklänges och snubblade över en tröskel.
Pappa såg ut som ett rovdjur med vassa tänder när han flinade.
Jag knep ihop ögonen, satte fingrarna i öronen och nynnade som jag brukade göra när världen behövdes stängas ute.

När det var över höll vi käften allihopa och låtsades som ingenting.

Min mamma i övre tonåren

Mamma gråter när hon berättar och jag undrar hur mycket lidande en familj kan bära. Det är som en smitta som går i arv från generation till generation.
- Stackars lilla mamma är det enda jag får fram samtidigt som jag skrattar till lite. Det blir så ibland när anspänningen är för hög. Som ett slags nervöst tics eller en gammal reflex som slår till när jag behöver distansera mig från en situation.
Jag andas djupt några gånger och håller mig närvarande, låter gråten komma och ser min mamma för första gången på väldigt länge.


För mig är det viktigt att komma ihåg varifrån jag kommer. Att inte negligera vad som varit. Det ger mig styrka att äga min historia och inte låta det förgångna äga mig. Det betyder inte att jag förstår allt. Det gör jag inte. Men ju mer vi pratar desto större förståelse får vi för både oss själva och varandra och det ger mig hopp om att min blodlinjes lidande slutar med mig.


Att ha vuxit upp med mycket rädslor har lärt mig att leva orädd som vuxen och det är en egenskap jag inte vill vara utan men väl föra vidare.