fredag 29 januari 2016

Dicken´s dotter

Det sitter ett par lite luggslitna och påstrukna män vid bänkarna längs med gångbanan som leder till affären i bostadsområdet där jag bor.
Jag passerar dem och ser väl sådär lagom road och trumpen ut som tonåringar gör i största allmänhet.
En utav dem ropar efter mig
- Hej tjejen! Vad ser du så mallig ut för då? Kom och sätt dig här istället vettja.
En annan i gänget mumlar då genast
- Nej, lägg av för fan Leffan, det är ju Dicken´s dotter!


Och det var jag och är fortfarande fast Dick eller Dicken (min far) dog för 14 år sedan till följd av ett högst ohälsosamt leverne.
Han söp och ibland tog han droger också. Han var helt underbar och helt oduglig på en och samma gång.
Han såg ut som rövarkungen Mattis från Ronja Rövardotter, kallade sig för Bergakungen och tog med min bror och mig ut i de djupa skogarna kring Stegeborg. Där lärde vi oss alla skogens svampar. I en grön eka  i slätbaken lärde han oss att fiska med spö, lägga nät och ro utav bara helvete.
Vidare berättade han att hemligheten bakom att alltid få napp är att alltid ha en såkallad spark-öl i båten. En burköl skall öppnas och placeras mitt framför fötterna i botten på båten. När man sedan får en bjässe på kroken och med ett ryck ställer sig upp så sparkar man självklart ut den eländes ölen i hela båten. Woila!! Spark-öl! Ingen spark-öl inget napp.

Han var full av kärlek till oss barn och trots hans uppenbara brister lärde han oss att njuta av små stunder av lycka, bjöd alltid på kramar och bedyrade att vi var det vackraste han hade.
Det är dessa delar jag väljer att minnas mest och fokusera på. Att det var lika många stunder av fylla, ångest, slagsmål, spyor, knivar, våld och kaos säger sig självt.
Att han var välkänd i vissa kretsar som en farlig jävel, satt på kåken ibland och de andra fylltrattarna hade respekt för honom gjorde att jag gick säker  under benämningen
" Dicken´s dotter".

Att växa upp i missbruk har satt sin prägel på mig. Jag är en person som ibland skrattar för högt, är lätt distanslös i mina uttryck och hellre rappar till Vanilla Ice i badrummet med dottern än att borsta tänderna. Jag har starka aversioner mot all typ av struktur. Jag spottar, snusar, svär och passar liksom inte riktigt in någonstans. Jag är en spegling av hur människorna i min närhet var. Det var Kecke och Lill-Anders, Viljo och Lasse-Löfvet, Gijan och Ljungan och dom skrävlade, rökte, spelade kort, spelade progg så grannarna storknade, drack busgroggar och drattade omkull. Det är den fostran jag fått och det har lett till en typ av utanförskap, den typen som vi från lägre samhällsklasser lätt hamnar i.

Trots mycket sorg har jag nästintill alltid varit nyfiken och levnadsglad. Det har jag till stor del träning och föreningsliv att tacka för. I föreningar och klubbar verkar och jobbar verkliga vardagshjältar. De som ser tattarungarna, som lär ut att träning det är lika för alla och alla är lika värda.
Det är detta jag vill börja bidra med. Att finnas till för och se till alla individer oavsett samhällsklass, att tillhandahålla träning, hälsa och gemenskap på ett sätt som är lättillgängligt.

Vad vill jag då ha sagt med detta egentligen?
Jag vet inte så noga, var nog bara i en lite sentimental sinnesstämning idag.
Men kanske vill jag säga att snälla döm inte Era medmänniskor så hårt. Vi som inte riktigt kan föra oss i alla sammanhang. Vi gör så gott vi kan och har stora hjärtan fulla av skratt och värme. Vi är lika fina och bra som alla andra, bara lite oputsade.

Nu ska jag ta mitt skandinaviska plattarsel och riva av ett par riff på luftgitarren.



Trevlig Helg!

onsdag 27 januari 2016

Lösaktiga Lisa

Jepp, sån är jag, en riktig liten slinka.
Jag horar runt bland olika aktörer med en tillsynes helt outtömlig hunger efter fler. Så har det alltid varit.
Jag upptäckte tidigt att en enskild inte kan tillfredsställa alla mina behov så det passar mig bättre med en liten samling som alla tillhandahåller sina speciella funktioner.
Vissa är hårdare och kräver explosivitet och styrka medan andra är mer stillsamma och där fokus istället ligger på koncentration samt ett noggrant utförande. Där emellan vänder jag mig till några enkom för njutning och återhämtning.
Men det är inte utan att personer i omgivningen höjer på ögonbrynen.

Sporter..sporter talar jag alltså om Era snuskhumrar!

Om man är osäker på vilken träningsform som lockar fram lusten till rörelse hos en finns inget bättre än att helt ohämmat prova olika typer av träning.
De flesta gym och klubbar erbjuder så kallade provträningar där man som novis är välkommen att hänga med och testa mellan 2-3 pass/klasser innan man tar ställning till om man vill fortsätta.
Det är helt fantastiskt och något jag verkligen uppmanar människor att göra. Då hinner man känna på träningsformen, miljön, instruktörerna och stämningen i sin helhet.
Vidare tycker jag att det finns en vinning att välja ett gym eller en klubb där det erbjuds flera olika typer av träningsformer med både styrka och kondition och olika grupp pass.

Vill man gå obemärkt förbi väljer man med fördel ett större gym med många medlemmar och smälter in i mängden. Söker man däremot en mer familjär och vänskaplig gemenskap bör man ansluta sig till en mindre klubb där alla medlemmar uppmärksammas och det finns en mer kamratlig stämning.

Själv har jag genom åren (38 snart 39 närmre räknat) tränat racercykel, mountainbike, tennis, karate, gym och gruppträning, fotboll, squaredance, löpning, thaiboxning, kickboxning och MMA. Sista året har jag även lagt till lite simning. Allt har varit roligt och utvecklande och att ibland byta form och riktning på träningen har gjort att jag aldrig tröttnat på att vara aktiv.

Min längsta relation har dock varit med kampsport i olika former. Jag började med karate som13-åring och har trots ett par längre uppehåll för operationer och barnafödande aldrig helt lagt den på hyllan och är aktiv än idag.

Jag skulle kunna prata mig varm om kampsport men det blir lätt långrandigt. Men jag vill ändå utmana och uppmana alla att gå och prova någon kampsport ett par gånger. Jag har aldrig funnit någon annan aktivitet som är så rolig och fysiskt utvecklande. Kampsportsklubbar är ofta som en fritidsgård för vuxna. Viss disciplin krävs men det erbjuds även mycket värme, lek, kamratskap och personlig utveckling. Alla hjälps åt och ödmjukheten inför varandras olika fysiska förutsättningar är given.
Alla kan träna kampsport, gammal som ung, otränade som toppatleter och Linköping (där jag bor) har ett bra utbud av klubbar för olika kamparter.
Det finns klubbar med mer fokus på sparring (man slåss kontrollerat med och på varandra) och andra där sparring helt kan uteslutas för att istället ägna sig åt kampsporten för styrka och fys utan sparringinslag, det finns med andra ord något för alla.

På Kampsportcentret i Linköping har jag tränat MMA (en kombination av markkamp och stående fight) sedan 2005, det är min moderklubb.
På den tiden visste inte gemene man vad MMA var, och inte jag heller.
Jag var i ärlighetens namn mest intresserad av alla halvnakna män i slampiga små tights.

Det var mitt i terminen så jag hoppade in en grupp som redan hade koll på läget.
Efter en gedigen uppvärmning gick vi ner på mattan för genomgång av brottningsteknik och därefter följde lite fri brottningssparring.
Där fanns en till tjej där så vi parade ihop oss och satte igång. Döm till min förvåning när denna väna varelse med långt böljande hår och väldoftande kläder plötsligt förvandlas till en diabolisk markatta med dödliga avsikter. Hon hade flera trix i rockärmen och kullerbyttade över och runt mig och ströp mig från alla håll och kanter i ett besinningslöst tempo. Jag försökte förtvivlat undfly hennes krumbuktande men lyckades inte med annat än att hamna i possitionen "my ass on her face".
Att det skulle vara pinsamt hann jag inte tänka på i stundens hetta och när ronden var över tackade vi varandra och gick vidare till nästa person för en ny omgång.
Trots att man vältrar sig över okända personer är det konstigt nog inte det minsta laddat eller märkligt. Kamp såväl stående som på marken blir snabbt något väldigt naturligt och det är alldeles alldeles underbart.
Sedan den dagen har jag troget fortsatt och det har lett till ett SM guld i shootfighting, ett SM silver i Submission Wrestling, två år i svenska MMA landslaget, ett VM brons i MMA, och många oförglömliga år som bara blir fler och fler.


Ursäkta att bilderna är skärmdumpningar från mobilen, har inte lärt mig redigera ännu.

Vill här illustrera hur svårt det kan vara att knäppa en bild på en grupp BBJ freaks med uppenbara särskilda behov.

 
 
Stora och små kan träna tillsammans, tro mig. Och whats not to like liksom!
Dessa big boys på KC är ödmjukheten själv och jag har aldrig varit rädd att de ska golva mig.
 
 
 
Nu ska jag kila iväg till en annan klubb med fokus på thaiboxning (Fight Center). Där håller jag på att skola in mig till thaiboxningsinstruktör. Det är en stor del i min resa från fanatisk till fantastisk. Målet är att inom en inte allt för avlägsen framtid börja arbeta mer med kampsport. Så fortsätter min strävan mot att lämna det jag trott jag måste göra mot att göra mer av det jag verkligen brinner för att göra.
 
 
Komsi komsi in i kampsportens magiska värld.

 
 

lördag 23 januari 2016

En vit månad

Det är något jag tycker att alla borde unna sig, ingen undantagen!
Och då menar jag inte "spola kröken" en månad, något som jag tror många funderar på så här efter jul- och nyårs helgerna. Jag sitter faktiskt i skrivande stund med ett glas rött vin bredvid mig. Utan jag syftar till att alla borde ta vara på vår underbara årstid vintern som ibland välsignar oss med vit snö, hög kall frisk luft och massor av ljus.
Jag har förstått att många tycker vintern mest är kall och djävlig, en lång och oundviklig plåga tills våren och sommaren kommer åter med sin värme. Befolkningen drar ner mössan över huvudet, rusar kortaste och snabbaste vägen möjligt mellan bil och diverse husbyggnader för att så långt det går undvika att utsättas för dess kyla. Blickarna är riktade ner i gatan istället för på horisonten medans man med trytande kraft och sviktande tålamod räknar ner dagarna tills eländet är över. Gemene man tillskriver vintern all världens ondska i form av vinterkräksjuka och obscena mängder snor. Otacksamt, stackars vintern.
Personligen anser jag att vintern är en missförstådd årstid. Sällan har vi tillgång till så mycket  vitt ljus och stärkande friluftsaktiviteter som under vintern. Eftersom antalet timmar med tillgång till dagsljus minskar under vinterhalvåret blir många något tröttare och boar in sig i soffan istället för att verkligen ta till vara på dagsljuset. Om fler människor istället börjar går ut och insupa naturen i all dess prakt är jag övertygad om att många skulle känna sig betydligt piggare och ha större lust till allehanda aktiviteter snarare än att ligga inne och mumsa praliner.
Fler skulle säkerligen hålla sig fria från influensa likväl efter som man träffar på betydligt fler ondsinta baciller i inomhuslokaler än utomhus.


                                                     Skogen där vi bor
 
 
Det behöver inte vara så komplicerat alla gånger, att bara klä på sig (och eventuella ungar) och gå ut i en närbelägen skogsdunge kan göra underverk för humöret.
Jag har upptäckt att ju mer man är i rörelse desto större lust får man att vilja fortsätta röra sig på olika sätt. Det handlar om syresättning. Ju oftare man syresätter kroppen via olika fysiska aktiviteter desto mer benägen är människan att fortsätta upprepa dessa beteenden då de gör oss gott.
Likadant är det med motivationen. Genom livet som träningsnörd har jag pratat med många  personer som säger att de avundas mig min energi och motivation. De uppger att de inte tränar eller rör på sig tillräckligt trots att de inom sig vet att de skulle må bättre av att leva ett mer aktivt liv, för att de saknar motivationen. Eller tycker sig inte "känna" för någon särskild motionsform och därav saknar en riktning.
Min upplevelse och övertygelse är att först börjar man röra på sig på enklaste möjligaste och mest tillgängliga sätt. Sedan kommer motivationen. I och med de kemiska/hormonella reaktionerna som uppstår i vår kropp när vi rör på oss kommer vi känna ett välbefinnande när vi rör oss. När vi sedan lyfter blicken mot horisonten, tar in allt det vackra, möter våra medmänniskors tafatta blickar som också är ute och halkar runt på isen eller i skidspåret., på gymmet..då....då är det ett enda stort Hallelulja!
Med andra ord, motivationen kommer med rörelse, sen även inspiration och nyfikenhet att prova och anta nya sätt att aktivera sig på.
 
Denna fenomenalt vackra vita månad som varit har jag och familjen försökt ta till vara på  genom en rad olika aktiviteter i vårt närområde.
 
 
                                                     Skogspromenad
 
 
                                                    
                                                    Skridskor på Roxen
 

 
I skidspåret.
Och tro inte för en sekund att jag liksom glider graciöst fram i spåret som en snögasell för det är så långt ifrån sanningen man kan komma. Försök istället föreställa er bilden av en finne som på bakhala skidor försöker staka sig besinningslöst mot systembolaget tio minuter innan stängningsdags för att hinna köpa en flaska Koskenkorva. Ingen vacker syn!

 
Bilder från idag när jag och min BFF chihuahuan Pappy var ute på en joggingtur på isen



                                                 Klart slut, ut och njut!

torsdag 21 januari 2016

Från fanatisk till fantastisk

Jaha, då är jag igång då. Med ett försök till att börja blogga. Jag som är tillsynes helt tekniskt handikappad.
Ber på förhand om ursäkt för vad jag misstänker kommer vara en långsam uppstart av bloggens utseende och format. Det här med gadgets, länkar, etiketter osv känns i stunden helt övermäktigt. Är inte uppväxt med datorer och internet, vi hade maskinskrivning i skolan....så gammal är jag!
Om Ni kan ha överseende med ovanstående så är jag tacksam.

Min förhoppning med denna blogg är att lyckas inspirera människor till ett mer aktivt liv där rörelseglädje är ett prioriterat inslag i vardagen. Men inte på ett sånt där typiskt klämkäckt och pretentiöst sätt som man ofta ser i olika medier idag. Ni vet den där mediavärlden där alla dricker Celsius, där man aldrig vilar och det som står högst på listan över träningsmål är en perfekt bubblebutt. Inte för att jag hyser agg mot rumpor, tvärt om, jag älskar rumpor och brukar ibland stolt visa upp min rumpa för allmän beskådning.
Jag menar bara att jag önskar att fokus oftare skulle ligga på den härliga känslan av att ha en stark och funktionell kropp.
Jag vill inte heller låtsas som att det är enkelt och friktionsfritt att leva ett aktivt liv, för det är det då rakt inte alla gånger. Det kräver en salig blandning av prioriteringar, omprioriteringar, planering varvat med spontanitet, och mod.

Vem är jag då?
Jag är en allt utom lagom person, en fanatisk träningsmaskin och fighter, madonnan och horan, en mamma och en fru, en syster och dotter, en thaiboxningsintruktör under utbildning, jag är kloker och toker och levnadsglad. Allt huller om buller och hela tiden.

Jag har en tendens att rusa genom tillvaron i en över tillåten hastighet och tillsynes utan verklighetsförankring eller rimlighet när det kommer till vad som kan anses vara en hanterbar belastning på min kropp, såväl fysiskt som mentalt.
Den här bloggen är ett redskap för mig att stanna upp och reflektera kring den resa jag avser göra mot att gå från fanatisk till fantastisk.

Min avsikt är att från och med nu göra mer av det jag älskar och mindre av det jag trott att jag måste.

Med det här lilla bildkollaget säger jag och min familj hej och välkomna!