Vi tar en smygöl

Vi står parkerade med husbilen bakom en vacker gammal tegelbyggnad bredvid Södra promenaden i Norrköping. Den är hög med stora vita fönster ända från marknivå och har en massiv trädörr på ena kortsidan. Det verkar som om den används som skola i dagsläget.
Jag sitter med fötterna på bordet och läppjar på ett glas rött vin. Väntar på att regnet ska avta så vi kan ge oss ut och ner på stan för att hitta någonstans att käka middag. Genom ena fönstret ser jag hur en man på cykel rullar in på gräsplätten bakom skolan, mitt framför där vi står. Han får snart sällskap av två kompanjoner till fots. De skakar hand och sätter sig i ett av de stora fönstrena, pressar ryggarna mot byggnaden för att söka skydd mot vätan. Det forslars upp ett par bira ur bekanta påsar och det skålas, pratas och skrattas. Dom är lumpna och väderbitna. Tydligt märkta av år av missbruk med slokande kroppshållning och magert brunt skinn. Som de är som måste söka gemenskap utomhus. På platser vi helst inte går förbi. Och gör vi det beklagar vi oss genom sammanbitna tänder över packet som sitter där och förpestar våra fina naturområden. Jag gör det också. Sen känner jag det dova illamåendet rulla in. Skammen. Ser farsan och mig själv sitta där. Det är inte så värst länge sedan egentligen men jag har gjort mycket för att förtränga vart jag kommer ifrån. Alkoholen och drogerna som fick en hel familj på flykt. Olusten och rörelsen som lever kvar inombords genom generationer.




Jag tycker de ser bekanta ut och det känns hemtamt att betrakta dem såhär lite på avstånd. Jag undrar vad de pratar om? En utav dem gestikulerar så vilt att han spiller ut en del av ölen och när han upptäcker det är han snabbt vid burköppningen och sörplar i sig utav skummet. Sen pekar han mot vår husbil, ställer sig upp och kisar med ögonen. Går lite fram och tillbaka och beskådar den. Jag är osäker på om han ser att vi sitter därinne.

Inte i husbilen men väl med fötterna på bordet

-Det var väl själva faan, svär min man. Typiskt. Ska vi flytta på oss? Det här känns ju inte som en bra plats att stå på helt plötsligt. Helevete också!
-Va?  Nja, nej det är väl inte idealiskt kanske men dra inga förhastade slutsatser nu. Det behöver väl inte vara så farligt. Vi får väl gå ut och snacka lite med dem. Hundarna måste ändå rastas innan vi drar.
Vi kopplar våra två små hundar och kliver ut.



-Hej! Ursäkta om vi stör, säger mannen som just spanat in vårt mobila hem. Han säger det med uppriktighet i rösten. Lite trevande. Som en som är van att ursäkta sig för sin uppenbarelse. Som vet att han inte är uppskattad av så många. Det är därför de satt sig bakom byggnaden, avskilda och lite i skydd. Han vet att personer som min man tror att de ska stjäla, förstöra och ställa till djävulsskap vart än de går. Det har han förvisso gjort ibland också men mest för att det blir en självuppfyllande profetia tillslut. Om ingen tror en om något så slutar man anstränga sig. Men han har viss heder kvar. De som behandlar honom med respekt ska han återgälda, men de uppblåsta typerna har han inte mycket till övers för. En sån mular han gärna till om det behövs. Han kan allt se skillnad på folk och folk.
-Hej! Nej det är ingen fara, svara jag.
-Vi tar bara en smygöl innan matchen. IFK spelar ikväll.
Så är isen bruten. Min man och gubbarna börjar omgående prata fotboll. Jag slutar lyssna och känner in, strosar runt en bit ifrån och låter hundarna kissa in sitt nya revir. Makens axlar sjunker ner något. Det finns ingen anledning att känna oro.
-Schysst kärra Ni har säger mannen när jag återvänt.
-Tack. Ja vi gillar den.
Vi småsurrar lite om frihetskänslan, enkelheten och drömmar och alla är rörande överens om att husbilslivet verkar väldigt trivsamt.
-Vi är bara på besök över natten och ska gå ner till stan om en stund. Törs vi stå här?
-Ja för fan. Vi ska vakta den åt Er. Ni verkar vara jävligt fina människor. Jag ser det. Men hundarna då? Har dom mat och vatten?
-Jaja, jag lovar. Och vi är inte borta länge.

Vi tar i hand på det. Han fattar min ena hand med båda sina och klämmer till lite. Inte hårt, bara tillräckligt för att jag ska förstå.

Staden där jag är född och uppvuxen.

Du är så nyckfull när du dricker

Sommaren har just fått fäste och vi ligger på bryggan brorsan, du och jag. Det kluckar försiktigt under oss och den gröna ekan guppar lite där den ligger förtöjd. Ditt pekfinger drar ett oregelbundet mönster på min solsalta rygg.
Tjugofyra, tjugofem, tjugosex. Tjugosex fräknar räknar du att jag har utströdda i min alldeles egna galax. Du pratar högtidligt med din lena 2-burkaröl röst.
- Härmed döper jag dessa förtjusande fröknar, jag menar fräknar till Siv, Gullan, Asta, Månstråle...och så fortsätter du tills alla mina fläckar har fått ett namn. Sen kittlar du mig tills jag kiknar innan du med lika stor omsorg börjar räkna fräknar på min bror.
Jag tittar på er genom avspeglingen i vattnet och det är något trösterikt över den imaginära distansen. Du är så självklar och varm. Sakta vaggar lukten av båtmotorer och era röster mig till sömns.

Ekan med minnena

Jag vaknar av att det gungar till i bryggan när dina dryga 100 kilo kliver över de spruckna plankorna. Båten är öst och det är dags att traska tillbaka mot stugan för lite kvällsmat. I takt med att maten tillagas töms ölburk efter ölburk och den lena rösten förvandlas till den hånfulla.  Avspänning har övergått i anspänning och vi försöker hålla dig på gott humör men du är så nyckfull när du dricker. Vi fördriver tiden med att spela vänd-8, knekt och skitgubbe och det är svårt att tolka om det ligger någon sanning i glåporden du strör mellan korten och oss.
Jag sneglar mot dig och kisar med ögonen för att se om jag kan frammana bilden från bryggan men du är blaskig och blek och jag biter mig i insidan av kinden tills det blöder.
Tillslut får vi dig att somna på soffan och jag lägger filten med ett rådjur på över dig. Brorsan och jag vilar i varsin sovsäck i alkoven.
Mitt i natten hör jag hur du går upp och spyr i vasken. Mitt hjärta rusar medans jag pressar händerna för öronen och mumlar in i kudden, Siv, Gullan, Asta, Månstråle.........

Roxens strand

Nu när sommaren kommer minns jag hur varm pappa var i skinnet och hur rött hans hår gnistrade i solen. Jag sörjer hur stor del av vår tid tillsammans som alkoholen fick ta i anspråk.

Hoppas vi får extra många fräknar i sommar :)

Våldtog pappa dig den där dagen?

Egentligen vet jag redan hur samtalet kommer att utspela sig. Jag har gått igenom det i mitt huvud hundratals gånger. Men trots det så behöver orden virvla ut i rummet och lyssnas på. Av oss båda.

Vi sitter i varsin fåtölj i hennes vardagsrum. Ett litet bord med en virkad duk och 29 års lidande utgör en skiljevägg mellan mor och dotter. Jag vill fråga och hon verkar vilja berätta även om jag tvivlar på att hon förstår vilken fråga det är jag kommer med.

- Våldtog pappa dig den där dagen?
Halsen snör ihop sig i en kramp och det börjar susa i öronen. Fortfarande är jag en sån som försöker undvika gråten genom att hålla andan.
- Ja, det gjorde han. Jag hade berättat att jag ville separera och på nått vis hade han fått reda på att det fanns en annan man.

Jag var nio år, skulle fylla tio till sommaren. Jag minns gråt och kvidanden och att hon sa nej. Inga rop eller skrik utan hon liksom gnydde och försökte vrida undan huvudet när han skulle kyssa henne. Han var ruskigt stor och mamma såg liten ut.
De buskiga ögonbrynen var rynkade och han väste mellan tänderna.
- Varför trilskas du nu då, du gillar ju att knulla.
Han höll om båda mammas handleder med en av sina stora nävar, klämde ihop dem och föste henne framför sig. Hon stapplade baklänges och snubblade över en tröskel.
Pappa såg ut som ett rovdjur med vassa tänder när han flinade.
Jag knep ihop ögonen, satte fingrarna i öronen och nynnade som jag brukade göra när världen behövdes stängas ute.

När det var över höll vi käften allihopa och låtsades som ingenting.

Min mamma i övre tonåren

Mamma gråter när hon berättar och jag undrar hur mycket lidande en familj kan bära. Det är som en smitta som går i arv från generation till generation.
- Stackars lilla mamma är det enda jag får fram samtidigt som jag skrattar till lite. Det blir så ibland när anspänningen är för hög. Som ett slags nervöst tics eller en gammal reflex som slår till när jag behöver distansera mig från en situation.
Jag andas djupt några gånger och håller mig närvarande, låter gråten komma och ser min mamma för första gången på väldigt länge.


För mig är det viktigt att komma ihåg varifrån jag kommer. Att inte negligera vad som varit. Det ger mig styrka att äga min historia och inte låta det förgångna äga mig. Det betyder inte att jag förstår allt. Det gör jag inte. Men ju mer vi pratar desto större förståelse får vi för både oss själva och varandra och det ger mig hopp om att min blodlinjes lidande slutar med mig.


Att ha vuxit upp med mycket rädslor har lärt mig att leva orädd som vuxen och det är en egenskap jag inte vill vara utan men väl föra vidare.

När du är fängslad är jag fri

Farsan och jag har bokat in en träff och fått den godkänd. Du var på fest, en man misshandlade en kattunge och du misshandlade en man. Så nu sitter du på Skenäs och vi behöver kriminalvårdens tillåtelse att kunna ses.
Det är med blandade känslor jag sätter mig i bilen och låter mig köras till dig. I bilen är det knäpptyst för vad fan ska man säga liksom. Det är min pojkvän som kör men i mina tankar har han redan lämnat mig. Jag känner mig lumpen och ovärdig som släpar med och släpper in honom i mitt kaos. Men drivkraften att visa min pappa stöd är större än skammen så jag biter ihop för jag saknar körkort och har ingen annan att be.
Färdvägen går genom överraskande vacker natur förbi Vikbolandet. I änden på vägen öppnar sig en glänta och där ligger alltså Skenäs, anstalten, ditt tillfälliga uppehälle. Stället ser mer ut som en kurort än någon slags bestraffningsanrättning med skillnaden att du har en vakt med dig till parkeringen för att möta upp mig. Du ser lång och frisk ut och jag tänker att du borde sitta på kåken lite oftare, för när du är fängslad är jag fri.
Fri från ångest och konstant undran över vart du är, vad du gör, hur du mår och om du är utom fara. Här finns andra som håller koll och jag kan pusta ut lite.
Vakten tar i hand och skrockar
-Det var som fan Dicken, inte kunde jag tro att du har så vackra barn!
Du omfamnar mig, pussar mig på hjässan och säger
-Du skulle se hennes mor, hon är den vackraste jag nånsin träffat, finsk och stålgrå, en sån som driver en man till vansinne.

Du vill inte att jag ska gå med in i byggnaden så vi sitter ner ute, vakten håller sig på behörigt avstånd. Jag frågar hur du mår och du säger att man dör själsligt av att vara frihetsberövad men jag fattar inte hur det skulle kunna vara värre att vara nykter men rumsligt begränsad än att vara förslavad och underordnad spriten.
Jag försöker vädja till dig nu när inga gifter virvlar runt i ditt kretslopp, ber dig flytta närmre mig och brorsan, säger att det kanske kommer barnbarn och att jag behöver din hjälp då. Berättar att jag köpt en hund som du kan få ta hand om på dagarna, för du gillar ju djur.
Du skrattar bort mig och säger att du inte är slav under någon eller något men bruset är för högt när du är nykter.
- Har du knullat på kokain nån gång?
- Nej
- Men då så, då vet du inte vad du går miste om.
Du vill inte byta livsstil, säger att du är för gammal, att du inte orkar sluta och jag vet allt om att inte orka men inte kunna sluta. För när du kommer ut igen så fortsätter dansen, du leder och jag svansar efter och håller liv i dig för jag kan inte annat.

På vägen hem igen sjunker orden in i mig. Att du väljer spriten och knarket framför mig. Det har alltid plågat mig att din kärlek till berusningen är större än till oss och känslan sitter som kåda i kroppen, gör den seg och långsam, men nu var första gången det faktiskt uttalats. Samtidigt är jag så kärlekstörstande att jag tar det lilla jag kan få så jag biter ihop lite till, ingen gillar ju en lipsill.

 

På fotot ovan är jag 21 år, välfungerande, under utbildning med stadig pojkvän och hund och förstår att min pappa inte har länge kvar i livet. Men även om man sörjer kan man känna glädje, och även om man fungerar kan man vara trasig.

Om 9 timmar sitter jag och min bror på flyget mot den Peruanska djungeln. Där ska vi driva ut den sista kådan ur kroppen med hopp om att nå en frihet vi tidigare inte varit mottagliga inför, för det lättare att hålla fast än att släppa taget.

Du är fortfarande vaken när jag kommer springandes genom åkern

Jag har just fyllt 13 år. Det är midnatt och sommar och daggen har lagt sig i det höga gräset längs stigen. Pappa Dicken och jag har varit på fest nere vid båtbryggan på landet och är på väg hem. Det är en promenad på ca 2 kilometer mellan festen och vår sommarstuga. Stigen har övergått till en dikeskant vid sidan av en åker. Stugan skymtas uppe på krönet och jag längtar efter att få sjunka ner i tältsängen i den lilla skrubben bakom köket där lillebrorsan ligger och snusar.
Farsan vinglar, rapar och svär men jag är för trött för att orka behålla fokus på honom och han hamnar på efterkälken.
Jag unnar mig att fantisera om att dansa med killen jag gillar på discot nästa vecka när jag hör hur han faller.
- Pappa hur gick det?
- ...
- Pappa! PAPPA. Res på dig!
Jag sliter och drar i Dicken men han kravlar runt på backen och fäktar med armarna utan att svara.
-Snälla, snälla pappa, stå upp! bedjar jag medan paniken bankar i bröstet. Men han har slocknat och ligger stilla kvar på rygg mitt i fältet.

Det lyser i fönstret på verandan och jag ser att du fortfarande är vaken när jag kommer springandes genom åkern.
Du ställer upp dörren just när jag tar språnget upp från stenplattorna mot huset.
-Det gick inte farmor, jag fick inte upp honom, han ligger kvar på åkern.
-Lilla vän. Lilla kära hjärtanes du. Låt honom ligga.

Det var i den stunden, när jag hörde din uppgivenhet, som jag förstod att Dicken inte bara var min pappa utan också ditt barn.

Nästa morgon gick du upp tidigt och gjorde varm choklad. Farsan låg och snarkade i soffan i vardagsrummet.
Vi gick upp och ut och började styra med det som skulle styras med.
Jag kan fortfarande se dig framför mig där du sitter på bergsknallen i bikini-top och utsvängda gröna byxor. Solen lyser i ditt kritvita hår och du lagar fiskenät med flinka fingrar.

Och där var vi, parallellt, bredvid och runt omkring vår älskade Dicken.



Pappa och farmor

När stugan var igenbommad för säsongen åkte vi hem till dig på lördagsmiddag. Din lägenhet var en tidsfrist. Inget ont kunde hända där, ingen fylla var tillåten och den regeln bröts aldrig.

Det luktade dillkött och bullar när vi klev in genom dörren. Farsan grälade vänligt på dig att potatisen var överkokt för att sedan ta dig i sin famn och viska "tack för maten lilla mamma". Vi bänkade oss framför TV´n med varsin speltalong och kollade på travet och när storvinsten kom skulle vi minsann resa till fjärran länder.
Jag drömmer mig fortfarande tillbaka till dessa härliga dagar och bär med mig känslan av att vara på en varm och trygg plats.

Jag saknar dig kära farmor Astrid.
Jag sa aldrig till dig hur mycket du betydde för mig och för det är jag så oerhört ledsen. Men vi var inte så mycket för att prata någon av oss då och jag hoppas att du visste det ändå, hur oändligt tacksam jag var över att få ha dig nära mig.

Jag tänker att det är konstigt egentligen. Att vi människor som nästan inte gör annat än kommunicerar dygnet runt på olika sätt ändå inte lyckas få ur oss det som verkligen betyder något. Att vi inte pratar om det som verkligen behöver pratas om, med och om dem vi verkligen bryr oss om.

En lärdom jag ådragit mig är att livet är på tok fört kort och vanskligt för att man ska hinna hålla käften om viktiga saker. Måhända är jag lite överkommunikativ ibland, eller okej rätt ofta, men jag vill inte låta känslor förbli osagda. Jag är heller inte rädd för vad folk kan ha att säga, det är endast det osagda som skrämmer mig.



Livet när det är som allra bäst, i hallonsnåren

Med det sagt. Våga välj kärlek över rädsla. Kommunicera mera och ring upp en fin gammal farmor, farfar, mormor eller morfar, och det med basta!



Men tänk om han dör då...

om jag inte kommer?
Han har ju sagt att han inte har något annat att leva för än oss barn, hans vackra dotter, hans son, hans favoriter, hans ljus i livet.

Det börjar dra ihop sig till helg på den veckan jag ska ta tåget till pappa Dick och jag är så jävla trött. Jag är 12 år. Veckorna hos mamma och hennes nya man består av skolgång och att vara till lags, att inte sätta sig upp, att vara ordentlig, att lära sig hålla käften när de vuxna pratar, att inte ta plats, och att träna... för att bli bäst.
Vi gör oss löjliga över feta och odugliga människor och ont ska med ont fördrivas.

Jag skulle helst av allt bara ligga i sängen och inte göra någonting, vila, inte åka till farsan, skolka från livet lite. Men så snart tanken är tänkt kommer ångesten. Men tänk om han dör då, om jag inte kommer. Jag MÅSTE åka, jag måste kolla så han klarar sig, så brorsan klarar sig, så han inte super ihjäl sig, så han inte är olycklig och gråter igen, så han inte slutar andas på natten. Och förresten kan jag inte vara kvar här ändå, det är mammas och styvfarsans barnfria helg, bortsett från min nyfödda lillasyster såklart. Då skeppas de övriga 5 ungarna ut till andra vårdnadshavare och att försöka nästla sig kvar hemma är inte populärt så det är liksom ingen ide att försöka ens.
Det som tar musten ur mig är ovissheten, att aldrig veta hur helgen kommer att bli. Vissa helger är helt underbara bortsett från den sedvanliga kvällsfyllan.
Vi kanske åker till farmors sommarstuga i Stegeborg. Där slänger vi av oss kläderna och plockar upp alla tallkottar från gräsmattan . Vi lägger dem i den stora skottkärran och får 5-öre kotten. Sen tar vi båten över till den lilla kiosken som ligger vid färjan och köper snask och serietidningar för vår nyvunna rikedom.
Andra helger är Dicken i sämre skick. Det ser man så fort han plockar upp oss på stationen,  det är något med blicken som inte stämmer. Munnen ler men ögonen tittar liksom förbi snarare än på en. Han tar oss i famnen och pussar oss på hjässan, både brorsan och jag ryms inom hans stora labbar. Han luktar brännvin och John Silver utan filter. Det är som en tyst överenskommelse, nu hänger vi i här, vi klarar oss igenom vad som komma skall.

Vi bor i ett radhus i ett nybyggt område. På ytan ser allt ut som vanligt.
Det är fest hos fyllekärringen på gården rätt över, hon och farsan har ihop det ibland. Utöver de två är det lite lösryckt folk från kvarteret där. Ungarna är med och håller koll efter bästa förmåga. Hennes lilla 4-åring tultar runt i solkig pyjamas och svarta tänder, hon är spinkig, gnällig och kan inte prata rent. Jag känner illamåendet som ett dovt muller i magen.
När det blir för stökigt tar vi lite äldre barn upp de mindre ungarna på övervåningen i radhuslägenheten och bäddar ner dem där det går, det är inte så noga. Sen ligger vi och bara finns tills det hörs att det ballar ur där nere.
Fyllekärringen är full och tjatig, hon klänger på farsan och beskyller honom för allt och inget. Den korta kjolen sitter på sned, hennes mun och tänder är röda av vin. Soffbordet är fullt av burkar, glas och kladdiga avtryck efter läskgroggar. Farsan är stor och uppblåst, slår ut med armarna och fäktar och svär och försöker få tyst på det eviga tjattrandet.
 - OM DU INTE HÅLLER KÄFTEN NU SLÅR JAG IN PANNBENET PÅ DIG!

Kärringen ylar, farsan rasar, vi medlar.
Tillslut får vi fyllekärringen att gå och lägga sig och farsan att gå hem.
På natten ligger jag och lyssnar på hans andetag. Han slutar andas längre stunder varje natt, ofta. Många gånger hinner jag hasta upp ur sängen för att peta och skaka på honom så andningen kommer igång igen men precis då hackar han igång av sig själv.
När morgonen kommer är jag yr i huvudet och känner mig svag och orolig.
Dicken rusar upp och spyr i diskhon i köket.
Brorsan och jag pratar inte om något av detta.

Vi tar tåget tillbaka till familj nummer två. Där smälter vi in så gott det går, håller låg profil, gnisslar tänder på natten och går upp när styvfarsan kommer in och klappar högt och klämkäckt i händerna på morgonen. Vi går till skolan, vi kommer hem igen, vi fortsätter att vara till lags, att inte sätta oss upp, att vara ordentliga, vi håller käften när de vuxna pratar, vi tar inte plats, och vi tränar... för att bli bäst.
Och jag längtar efter att bli vuxen, så jag kan flytta och få vila från alla vuxna.


 Mina tankar går till alla barn vars huvuden vilar på bänklocket i bänkraderna i skolan, de som verkar lite trötta och disträa. De som har annat att oroa sig för än vilken huvudstaden i Iran är, de som inte verkar bry sig om krigen på andra sidan Atlanten.

Och aldrig ska jag gå förbi en trött, solkig liten unge eller vända huvudet åt andra hållet.
Kan jag hjälpa en endaste människa på något vis så ska jag  göra mitt allra bästa.
Jag deltar kanske inte så aktivt i helheten och mänskligheten och i allt världens elände. Men vet Ni vad. Må så vara, jag ser i alla fall de som är mitt framför näsan på mig.



Nu ska jag grina en liten stund för det är skönt att släppa ut lite i taget av sorgen jag som barn bar på.
Sen ska jag, mannen och våra ungar åka och klättra.

Med detta önskar jag Er alla en trevlig helg fulla av värme och skratt.

Dicken´s dotter

Det sitter ett par lite luggslitna och påstrukna män vid bänkarna längs med gångbanan som leder till affären i bostadsområdet där jag bor.
Jag passerar dem och ser väl sådär lagom road och trumpen ut som tonåringar gör i största allmänhet.
En utav dem ropar efter mig
- Hej tjejen! Vad ser du så mallig ut för då? Kom och sätt dig här istället vettja.
En annan i gänget mumlar då genast
- Nej, lägg av för fan Leffan, det är ju Dicken´s dotter!

Och det var jag och är fortfarande fast Dick eller Dicken (min far) dog för 14 år sedan till följd av ett högst ohälsosamt leverne.
Han söp och ibland tog han droger också. Han var helt underbar och helt oduglig på en och samma gång.
Han såg ut som rövarkungen Mattis från Ronja Rövardotter, kallade sig för Bergakungen och tog med min bror och mig ut i de djupa skogarna kring Stegeborg. Där lärde vi oss alla skogens svampar. I en grön eka  i slätbaken lärde han oss att fiska med spö, lägga nät och ro utav bara helvete.
Vidare berättade han att hemligheten bakom att alltid få napp är att alltid ha en såkallad spark-öl i båten. En burköl skall öppnas och placeras mitt framför fötterna i botten på båten. När man sedan får en bjässe på kroken och med ett ryck ställer sig upp så sparkar man självklart ut den eländes ölen i hela båten. Woila!! Spark-öl! Ingen spark-öl inget napp.

Han var full av kärlek till oss barn och trots hans uppenbara brister lärde han oss att njuta av små stunder av lycka, bjöd alltid på kramar och bedyrade att vi var det vackraste han hade.
Det är dessa delar jag väljer att minnas mest och fokusera på. Att det var lika många stunder av fylla, ångest, slagsmål, spyor, knivar, våld och kaos säger sig självt.
Att han var välkänd i vissa kretsar som en farlig jävel, satt på kåken ibland och de andra fylltrattarna hade respekt för honom gjorde att jag gick säker  under benämningen
" Dicken´s dotter".

Att växa upp i missbruk har satt sin prägel på mig. Jag är en person som ibland skrattar för högt, är lätt distanslös i mina uttryck och hellre rappar till Vanilla Ice i badrummet med dottern än att borsta tänderna. Jag har starka aversioner mot all typ av struktur. Jag spottar, snusar, svär och passar liksom inte riktigt in någonstans. Jag är en spegling av hur människorna i min närhet var. Det var Kecke och Lill-Anders, Viljo och Lasse-Löfvet, Gijan och Ljungan och dom skrävlade, rökte, spelade kort, spelade progg så grannarna storknade, drack busgroggar och drattade omkull. Det är den fostran jag fått och det har lett till en typ av utanförskap, den typen som vi från lägre samhällsklasser lätt hamnar i.

Trots mycket sorg har jag nästintill alltid varit nyfiken och levnadsglad. Det har jag till stor del träning och föreningsliv att tacka för. I föreningar och klubbar verkar och jobbar verkliga vardagshjältar. De som ser tattarungarna, som lär ut att träning det är lika för alla och alla är lika värda.
Det är detta jag vill börja bidra med. Att finnas till för och se till alla individer oavsett samhällsklass, att tillhandahålla träning, hälsa och gemenskap på ett sätt som är lättillgängligt.

Vad vill jag då ha sagt med detta egentligen?
Jag vet inte så noga, var nog bara i en lite sentimental sinnesstämning idag.
Men kanske vill jag säga att snälla döm inte Era medmänniskor så hårt. Vi som inte riktigt kan föra oss i alla sammanhang. Vi gör så gott vi kan och har stora hjärtan fulla av skratt och värme. Vi är lika fina och bra som alla andra, bara lite oputsade.

Nu ska jag ta mitt skandinaviska plattarsel och riva av ett par riff på luftgitarren.

Trevlig Helg!