Jag sitter med fötterna på bordet och läppjar på ett glas rött vin. Väntar på att regnet ska avta så vi kan ge oss ut och ner på stan för att hitta någonstans att käka middag. Genom ena fönstret ser jag hur en man på cykel rullar in på gräsplätten bakom skolan, mitt framför där vi står. Han får snart sällskap av två kompanjoner till fots. De skakar hand och sätter sig i ett av de stora fönstrena, pressar ryggarna mot byggnaden för att söka skydd mot vätan. Det forslars upp ett par bira ur bekanta påsar och det skålas, pratas och skrattas. Dom är lumpna och väderbitna. Tydligt märkta av år av missbruk med slokande kroppshållning och magert brunt skinn. Som de är som måste söka gemenskap utomhus. På platser vi helst inte går förbi. Och gör vi det beklagar vi oss genom sammanbitna tänder över packet som sitter där och förpestar våra fina naturområden. Jag gör det också. Sen känner jag det dova illamåendet rulla in. Skammen. Ser farsan och mig själv sitta där. Det är inte så värst länge sedan egentligen men jag har gjort mycket för att förtränga vart jag kommer ifrån. Alkoholen och drogerna som fick en hel familj på flykt. Olusten och rörelsen som lever kvar inombords genom generationer.
Jag tycker de ser bekanta ut och det känns hemtamt att betrakta dem såhär lite på avstånd. Jag undrar vad de pratar om? En utav dem gestikulerar så vilt att han spiller ut en del av ölen och när han upptäcker det är han snabbt vid burköppningen och sörplar i sig utav skummet. Sen pekar han mot vår husbil, ställer sig upp och kisar med ögonen. Går lite fram och tillbaka och beskådar den. Jag är osäker på om han ser att vi sitter därinne.
 |
| Inte i husbilen men väl med fötterna på bordet |
-Det var väl själva faan, svär min man. Typiskt. Ska vi flytta på oss? Det här känns ju inte som en bra plats att stå på helt plötsligt. Helevete också!
-Va? Nja, nej det är väl inte idealiskt kanske men dra inga förhastade slutsatser nu. Det behöver väl inte vara så farligt. Vi får väl gå ut och snacka lite med dem. Hundarna måste ändå rastas innan vi drar.
Vi kopplar våra två små hundar och kliver ut.
-Hej! Ursäkta om vi stör, säger mannen som just spanat in vårt mobila hem. Han säger det med uppriktighet i rösten. Lite trevande. Som en som är van att ursäkta sig för sin uppenbarelse. Som vet att han inte är uppskattad av så många. Det är därför de satt sig bakom byggnaden, avskilda och lite i skydd. Han vet att personer som min man tror att de ska stjäla, förstöra och ställa till djävulsskap vart än de går. Det har han förvisso gjort ibland också men mest för att det blir en självuppfyllande profetia tillslut. Om ingen tror en om något så slutar man anstränga sig. Men han har viss heder kvar. De som behandlar honom med respekt ska han återgälda, men de uppblåsta typerna har han inte mycket till övers för. En sån mular han gärna till om det behövs. Han kan allt se skillnad på folk och folk.
-Hej! Nej det är ingen fara, svara jag.
-Vi tar bara en smygöl innan matchen. IFK spelar ikväll.
Så är isen bruten. Min man och gubbarna börjar omgående prata fotboll. Jag slutar lyssna och känner in, strosar runt en bit ifrån och låter hundarna kissa in sitt nya revir. Makens axlar sjunker ner något. Det finns ingen anledning att känna oro.
-Schysst kärra Ni har säger mannen när jag återvänt.
-Tack. Ja vi gillar den.
Vi småsurrar lite om frihetskänslan, enkelheten och drömmar och alla är rörande överens om att husbilslivet verkar väldigt trivsamt.
-Vi är bara på besök över natten och ska gå ner till stan om en stund. Törs vi stå här?
-Ja för fan. Vi ska vakta den åt Er. Ni verkar vara jävligt fina människor. Jag ser det. Men hundarna då? Har dom mat och vatten?
-Jaja, jag lovar. Och vi är inte borta länge.
Vi tar i hand på det. Han fattar min ena hand med båda sina och klämmer till lite. Inte hårt, bara tillräckligt för att jag ska förstå.
 |
| Staden där jag är född och uppvuxen. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar