tisdag 12 september 2017

Jag förlåter och förgås

Vår första tid tillsammans är fysisk och kraftfull. Snabba andetag under spänd hud. Jag brottar ner dig och berusar mig med din närhet. Du ber mig att aldrig förändras. Olikheterna lockar. I början. Tills den dag då allt det du har attraherats av hos mig blir det som skrämmer dig.


Din skiftning är subtil och bara mellan oss. Du driver in mig i en mall som inte är jag. Får mig att tro att jag är den med flest brister. Den aviga, slarvern, den överkänsliga. Ovärdig dig som är ovärderlig. Så som pojkar är. Fostrade till ofelbara och fria från skuld.
Jag gör det enda jag känner till och anpassar mig. Varje gång jag kliver innanför våra dörrar försöker jag se med dina ögon, rädd att göra fel eller stöka till för du är så lättstörd.  Lägenheten krymper till ditt herravälde. Jag försöker vara lyhörd men förstår inte systemen. Det är märkligt hur det bara är ditt sätt som är det rätta. Får inte skratta för högt så jag gråter med rännilar längs mina lemmar. Förut kunde jag charma dig med min energi och spontanitet. Nu tycker du jag är gapig och vårdslös. Tanklös och utan taktkänsla krymper jag. Uppbådar all min energi för att minimera konfliktytorna. För att lindra din oro, ditt kontrollbehov. Men jag lyckas aldrig fullt ut. Du hittar alltid något värt att anmärka på. Hånfull när jag säger ifrån. Reducerar mig. Ändå vill jag så gärna röra vid dig, andas in din doft och börja om.

Du föder av mig och jag böjer mig tills jag brister i alla sömmar och rinner ut som en missprydande fläck på golvet. En olycka. Ett missöde. En ständig påminnelse om hon som sprack. Som inte höll ihop det riktigt.
Så vänder jag mig inåt och vilar ifrån dig. Och när jag återfår min talan tar jag över. Du har inte en chans när jag väl tar ton. Du är en övergödd pojke med magert språk och jag är svältfödd men vältalig. Jag ger dig inget utrymme. Låter dig få känna min kraft. Jag är den farligaste du någonsin haft så nära inpå. Du viker undan med blicken för jag har våldet i mig och använder det. Plockar isär dig tills du står helt utan skydd. Först då förstår du. Men med rörelsen som startat i dig blir jag stel. Jag stänger av och i kylan efter mig lovar du bättring och bot. Och jag vill läka oss så jag förlåter och förgås.


Ta hand om varandra.