En förminskad en förmer

Lägenheten där jag påbörjade mitt liv var liten och full av tvivel. Så som jag också skulle komma att bli.
Jag var inte ens tilltänkt egentligen. Men trots att jag inte var planerad så var jag efterlängtad säger du nu. Du tänkte att det skulle förmå honom att sluta dricka. Att se mig. Och jag lyssnade till er besvikelse och kisade genom ogenomträngligheten.
För det var aldrig något speciellt med mig. Jag kom på tvären redan från start. Låg i magen med rumpan först och fick lyftas ut med ett akut kejsarsnitt. Lämnade din kropp med ett stort ärr som löpte tvärs över magen.
Smal, tidigt född och helt gul i skinnet var jag. Jag fick ligga under en särskild ljuslampa för att det skulle bli lite fason på mig. Det blev bättre med huden men i övrigt var jag inte mycket att hoppas på. Inget hår hade jag på flera år. Du berättar att de som såg mig sittandes i vagnen trodde jag var en pojke.
- Åh vilken söt liten grabb, lät tillropen. Du orkade inte protestera. Bättre en söt pojke än en ful flicka. En unge med stora bruna ögon men utan magi. Nykterheten uteblev. Vi var omkring varandra men aldrig inuti.
Du var den som drömde dig bort men aldrig prata och han pratade utan slut och slöt sig. Jag var den som gled mellan glaciärer.

Sen kom Kaj. Pojken. Han var planerad minsann. Åh vilket ståhej det var om honom. Ni lutade er ner över vaggan och kivades om hans gunst.
-Förlåt men är han inte väldigt lik mig säger farfar på BB.
Stor och kraftfull med svart hår och buskiga ögonbryn redan från födseln. Förundran var född. Det var så märkvärdigt med Kaj. Och jag drabbades av den stora svartsjukan.

Jag var fem år och hade just lärt mig att läsa och skriva. Själv. Det hade varit svårt. Jag hade suttit mittemot de skrivande och observerat, härmat. Gjort till mitt eget. Då jag var vänsterhänt blev alla bokstäver spegelvända till en början. Fast nu äntligen fick jag det rätt. Med uppdämd glädje väntade och längtade jag efter att få höra att det var något alldeles särskilt med mig. Men min längtan var förgäves och i samma takt som min bror utvecklades inåtvecklades jag. Allt jag sade eller skrev blev skevt och fult. Jag blev förtvivlad. Ville krypa upp, tillbaka, regrediera och ockupera men det fanns ingen plats för mig.
Jag var trulig och egensinnig. En förminskad en förmer. Du ville ha en unge som sitter stadigt i knät och gör som man säger. Inte en som ser.

Min dotter och brorsson

Självförakt växer i ensamhet medans svartsjuka bara kan leva där kärlek bor. Så dömdes jag att bli den som älskar genom allt men aldrig kan känna sig älskad.

Du är så nyckfull när du dricker

Sommaren har just fått fäste och vi ligger på bryggan brorsan, du och jag. Det kluckar försiktigt under oss och den gröna ekan guppar lite där den ligger förtöjd. Ditt pekfinger drar ett oregelbundet mönster på min solsalta rygg.
Tjugofyra, tjugofem, tjugosex. Tjugosex fräknar räknar du att jag har utströdda i min alldeles egna galax. Du pratar högtidligt med din lena 2-burkaröl röst.
- Härmed döper jag dessa förtjusande fröknar, jag menar fräknar till Siv, Gullan, Asta, Månstråle...och så fortsätter du tills alla mina fläckar har fått ett namn. Sen kittlar du mig tills jag kiknar innan du med lika stor omsorg börjar räkna fräknar på min bror.
Jag tittar på er genom avspeglingen i vattnet och det är något trösterikt över den imaginära distansen. Du är så självklar och varm. Sakta vaggar lukten av båtmotorer och era röster mig till sömns.

Ekan med minnena

Jag vaknar av att det gungar till i bryggan när dina dryga 100 kilo kliver över de spruckna plankorna. Båten är öst och det är dags att traska tillbaka mot stugan för lite kvällsmat. I takt med att maten tillagas töms ölburk efter ölburk och den lena rösten förvandlas till den hånfulla.  Avspänning har övergått i anspänning och vi försöker hålla dig på gott humör men du är så nyckfull när du dricker. Vi fördriver tiden med att spela vänd-8, knekt och skitgubbe och det är svårt att tolka om det ligger någon sanning i glåporden du strör mellan korten och oss.
Jag sneglar mot dig och kisar med ögonen för att se om jag kan frammana bilden från bryggan men du är blaskig och blek och jag biter mig i insidan av kinden tills det blöder.
Tillslut får vi dig att somna på soffan och jag lägger filten med ett rådjur på över dig. Brorsan och jag vilar i varsin sovsäck i alkoven.
Mitt i natten hör jag hur du går upp och spyr i vasken. Mitt hjärta rusar medans jag pressar händerna för öronen och mumlar in i kudden, Siv, Gullan, Asta, Månstråle.........

Roxens strand

Nu när sommaren kommer minns jag hur varm pappa var i skinnet och hur rött hans hår gnistrade i solen. Jag sörjer hur stor del av vår tid tillsammans som alkoholen fick ta i anspråk.

Hoppas vi får extra många fräknar i sommar :)

Och bakåt. Bakåt ligger en annan känsla av vanmakt

Vi tar oss hela vägen från morsan till dig själva nu. Jag är skranglig och anemisk på 14-åriga tjejers vis medans brorsan fortfarande har runda kinder och tjockt blankt hår. Under två timmar av tystnad skiftas personligheter och roller. Från mamma till pappa, från morsan till farsan, till Dicken, till ruset och bruset. Både hållning och språk förändras sakteligen ju närmre vi kommer det ena eller det andra.
Först buss till tågstationen, sen pendeltåg mellan Linköping och Norrköping och slutligen spårvagn till Klockaretorpets allra sista hållplats.

Den lilla tvårumslägenheten ligger en trappa upp på hörnet i en ljusblåmålad radhuslänga. Från ytterdörren löper en hall rakt fram. Toalett med badkar och tvättmaskin finns direkt till höger. Fortsatt framåt övergår hallen i en 4-vägskorsning. Till höger ligger det enda sovrummet, till vänster öppnar sig vardagsrummet. Rakt fram ligger köket som egentligen bara är en lång gång i vänstervinkel vilken övergår i en öppen planlösning där matbordsplatsen sitter ihop med vardagsrummet. Och bakåt. Bakåt ligger en annan känsla av vanmakt.

Det luktar välbekant av damm och hembränt när jag kliver in genom ytterdörren med lillebrorsan i släptåg. Jag hör hur du spolar på toaletten när vi sparkar av skorna i hallen och fortsätter in i vardagsrummet.
Lägenheten är spartanskt möblerad på ungkarlars vis. I vardagsrummet finns två svarta skinnsoffor, ett rökfärgat glasbord och en furubokhylla av enklaste modell. Tvn står placerad i en lucka och ovanpå står dina högst uppskattade ägodelar, skivspelaren, cd-spelaren, förstärkaren och ett par sjuhelvetes högtalare.

Under årets ljusa energirika månader har vi vältrat oss i vällust. I skärgården har sommarstugans dörr stått på vid gavel. Vi har fiskat med spö, kastat oss från bryggan ner i det silvriga vattnet och släckt vår törst med hallon från kalhygget. Du har spänt upp din fjäderskrud för alla sommarfruntimmer och de kuttrade när du lyfte upp oss på raka armar. Du var brunbränd, full och fräknig och lockarna i ditt röda hår fjädrade kring axlarna när du klev fram genom dagarna så det dammade i gruset. Du var våran galenpanna. Vår kärlek. Våra känslor. Vi var ett.
Vi lät oss förföras. När du brast skyddade och bar vi dig. Och vi orkade.
Men nu är det höst och du ser suddig och sömnig ut när du kommer från muggen och hälsar oss välkomna. Soffan släpper ifrån sig ett pysande ljud när du dunsar ner. Det är som om muskelkraften sviker dig så du flyter ut över soffan snarare än sitter i den. Ögonen är blaskiga och du är doftlös.
Lantstället är igenbommat och depressionen väntar med sina strypande händer på att få fatt i dig. I oss. För vi är inga egna ännu.

I denna vår lilla fyrkantiga tvårummare är myrstigar är upptrampade i tarkettgolvet. Från soffan ut i köket, till toan och tillbaka igen släpar vi våra fötter när sommarens mani har lämnat oss.
Med den känsla och lojalitet endast barn besitter läser vi av dig, bäddar vi ner dig, vaktar vi dig, skyddar och bär vi dig. Orkar vi. Min bror och jag.

Jag har burit de vuxna i min familj. Hanterat alla deras brister. Stått ut med konsekvenserna av deras dåliga val och omdömeslösa leverne. Där de valt att inte se har jag funnits. I tystnaden jag skapat för att inte såra eller störa. Med barnets villkorslösa kärlek har jag sörjt och saknat.

På fars dag är jag ändå tacksam för sommarens stunder av vällust

-Säg inget till mamma vädjar du

Jag går i andra klass och redan innan du kommit hem vet jag att du har druckit. Det känns på energin i rummen.
Mammas ryckiga rörelser och stressade lukt när hon bäddar ner min bror för natten avslöjar att det kommer bli bråk ikväll. Så när du öppnar dörren och kliver in i tamburen på mjuka fötter är jag snabbt där och lockar.
-Kan vi inte gå ut en sväng pappa? frågar jag med min lenaste flickigaste röst och tar dig i handen.
-Klart vi ska! Jag vet precis vart vi ska gå idag säger du med runda ord och trycker ner en pälsmössa över mina öron.

Vi promenerar en stund i den krispiga vinterkylan och sparkar småstenar framför oss innan du börjar prata.
-Har jag berättat för dig om Magnus?
-Nej, vem är det?
-Det är din bror. Precis innan jag träffade din mamma hade jag ihop det med en tjej. Hon blev med barn men vi fortsatte inte att vara tillsammans. Faktum är att hon träffade en bättre man och jag fick inte vara pappa till Magnus. Men han är lika verklig för mig som du och Kaj är. Han finns i mina hålrum. Innan ni föddes försökte farmor att skicka julklappar till honom varje år men hans mamma vill inte ha med oss att göra. Det blir väl för krångligt kanske. Den nya mannen har adopterat Magnus, vi trodde det blev bäst så.
-Vad menar du?
-Jag ska visa dig säger du, och vi styr stegen mot ett kvarter bara ett par hundra meter från vårt.

Vi stannar framför ett lägenhetskomplex i rött tegel. Jag känner igen mig, vi brukar leka burken här ibland fast det egentligen är lite för långt hemifrån. Du tar upp en sten och kastar mot ett fönster en bit upp på huset. Inom mig finns både en storm och ett vakuum. Fast än jag inte fryser så skallrar tänderna och det känns som om något gör kullerbyttor i magen på mig. Finns det en pojke därinne hinner jag tänka, en hemlig pojke, en med rött lockigt hår och pigga ögon som Birk Borkason?
Ingenting händer. Du kastar en till sten. Så ser jag en kvinna stå någon meter innanför fönstret. Hon rör inte en min men låter oss ändå förstå att vi inte är välkomna.
På väg hem igen har jag svårt att fylla lungorna med luft. Det känns som om de bara blir halvfulla och jag måste andas små andetag ganska snabbt. Jag blir yr i huvudet men låtsas som ingenting. Pappas steg är släpiga och jag lär mig hur vemod luktar.
-Säg inget till mamma vädjar du.
-Nej då pappa, replikerar jag och undrar om det som just hänt var på riktigt. Ibland vet jag inte. Det flyter liksom ihop, verkligheten, fantasier, mardrömmarna, skratten, skriken och allt det som jag inte får berätta om. Och när jag är rädd har jag ingen att fråga, för jag vet hur de vuxna rör sig i rummen när man är i vägen.

Det blir inget bråk den kvällen så jag har lyckats med mitt uppdrag. Men i hålrummen i min kropp finns Magnus.

Ca 25 år efter den dagen letade jag upp Magnus. Han är min bror, härlig, högst verklig och vi tar oss med trevande steg framåt som vuxna syskon.

Att växa upp i en dysfunktionell familj har lärt mig att snabbt läsa av andras sinnesstämningar. Det var av ren självbevarelsedrift nödvändigt att kunna medla i akuta situationer eller ännu bättre hitta vägar att hindra dem från att uppstå. Det var enkelt. Det svåra var att försöka förhålla sig till allt det man inte fick prata om.
Jag tror att människor generellt hellre blir serverade en obekväm sanning än att lämnas i ovisshet. Det är vad min erfarenhet säger i alla fall. Barn såväl som vuxna känner när någon ljuger eller undanhåller att berätta något viktigt. Och för egen del finner jag oftast att sanningen sällan är lika smärtsam eller tokig som den föreställning jag själv skapat kring det som lämnats osagt.
 Mina ständiga försök att känna in, stämma av och tolka stimuli från omgivningen har gjort mig extra känslig. På gott och ont. Jag ska försöka beskriva det närmre vid senare tillfälle.

Tills dess, kommunicera mera och ha en underbar söndag!

Våldtog pappa dig den där dagen?

Egentligen vet jag redan hur samtalet kommer att utspela sig. Jag har gått igenom det i mitt huvud hundratals gånger. Men trots det så behöver orden virvla ut i rummet och lyssnas på. Av oss båda.

Vi sitter i varsin fåtölj i hennes vardagsrum. Ett litet bord med en virkad duk och 29 års lidande utgör en skiljevägg mellan mor och dotter. Jag vill fråga och hon verkar vilja berätta även om jag tvivlar på att hon förstår vilken fråga det är jag kommer med.

- Våldtog pappa dig den där dagen?
Halsen snör ihop sig i en kramp och det börjar susa i öronen. Fortfarande är jag en sån som försöker undvika gråten genom att hålla andan.
- Ja, det gjorde han. Jag hade berättat att jag ville separera och på nått vis hade han fått reda på att det fanns en annan man.

Jag var nio år, skulle fylla tio till sommaren. Jag minns gråt och kvidanden och att hon sa nej. Inga rop eller skrik utan hon liksom gnydde och försökte vrida undan huvudet när han skulle kyssa henne. Han var ruskigt stor och mamma såg liten ut.
De buskiga ögonbrynen var rynkade och han väste mellan tänderna.
- Varför trilskas du nu då, du gillar ju att knulla.
Han höll om båda mammas handleder med en av sina stora nävar, klämde ihop dem och föste henne framför sig. Hon stapplade baklänges och snubblade över en tröskel.
Pappa såg ut som ett rovdjur med vassa tänder när han flinade.
Jag knep ihop ögonen, satte fingrarna i öronen och nynnade som jag brukade göra när världen behövdes stängas ute.

När det var över höll vi käften allihopa och låtsades som ingenting.

Min mamma i övre tonåren

Mamma gråter när hon berättar och jag undrar hur mycket lidande en familj kan bära. Det är som en smitta som går i arv från generation till generation.
- Stackars lilla mamma är det enda jag får fram samtidigt som jag skrattar till lite. Det blir så ibland när anspänningen är för hög. Som ett slags nervöst tics eller en gammal reflex som slår till när jag behöver distansera mig från en situation.
Jag andas djupt några gånger och håller mig närvarande, låter gråten komma och ser min mamma för första gången på väldigt länge.


För mig är det viktigt att komma ihåg varifrån jag kommer. Att inte negligera vad som varit. Det ger mig styrka att äga min historia och inte låta det förgångna äga mig. Det betyder inte att jag förstår allt. Det gör jag inte. Men ju mer vi pratar desto större förståelse får vi för både oss själva och varandra och det ger mig hopp om att min blodlinjes lidande slutar med mig.


Att ha vuxit upp med mycket rädslor har lärt mig att leva orädd som vuxen och det är en egenskap jag inte vill vara utan men väl föra vidare.

När du är fängslad är jag fri

Farsan och jag har bokat in en träff och fått den godkänd. Du var på fest, en man misshandlade en kattunge och du misshandlade en man. Så nu sitter du på Skenäs och vi behöver kriminalvårdens tillåtelse att kunna ses.
Det är med blandade känslor jag sätter mig i bilen och låter mig köras till dig. I bilen är det knäpptyst för vad fan ska man säga liksom. Det är min pojkvän som kör men i mina tankar har han redan lämnat mig. Jag känner mig lumpen och ovärdig som släpar med och släpper in honom i mitt kaos. Men drivkraften att visa min pappa stöd är större än skammen så jag biter ihop för jag saknar körkort och har ingen annan att be.
Färdvägen går genom överraskande vacker natur förbi Vikbolandet. I änden på vägen öppnar sig en glänta och där ligger alltså Skenäs, anstalten, ditt tillfälliga uppehälle. Stället ser mer ut som en kurort än någon slags bestraffningsanrättning med skillnaden att du har en vakt med dig till parkeringen för att möta upp mig. Du ser lång och frisk ut och jag tänker att du borde sitta på kåken lite oftare, för när du är fängslad är jag fri.
Fri från ångest och konstant undran över vart du är, vad du gör, hur du mår och om du är utom fara. Här finns andra som håller koll och jag kan pusta ut lite.
Vakten tar i hand och skrockar
-Det var som fan Dicken, inte kunde jag tro att du har så vackra barn!
Du omfamnar mig, pussar mig på hjässan och säger
-Du skulle se hennes mor, hon är den vackraste jag nånsin träffat, finsk och stålgrå, en sån som driver en man till vansinne.

Du vill inte att jag ska gå med in i byggnaden så vi sitter ner ute, vakten håller sig på behörigt avstånd. Jag frågar hur du mår och du säger att man dör själsligt av att vara frihetsberövad men jag fattar inte hur det skulle kunna vara värre att vara nykter men rumsligt begränsad än att vara förslavad och underordnad spriten.
Jag försöker vädja till dig nu när inga gifter virvlar runt i ditt kretslopp, ber dig flytta närmre mig och brorsan, säger att det kanske kommer barnbarn och att jag behöver din hjälp då. Berättar att jag köpt en hund som du kan få ta hand om på dagarna, för du gillar ju djur.
Du skrattar bort mig och säger att du inte är slav under någon eller något men bruset är för högt när du är nykter.
- Har du knullat på kokain nån gång?
- Nej
- Men då så, då vet du inte vad du går miste om.
Du vill inte byta livsstil, säger att du är för gammal, att du inte orkar sluta och jag vet allt om att inte orka men inte kunna sluta. För när du kommer ut igen så fortsätter dansen, du leder och jag svansar efter och håller liv i dig för jag kan inte annat.

På vägen hem igen sjunker orden in i mig. Att du väljer spriten och knarket framför mig. Det har alltid plågat mig att din kärlek till berusningen är större än till oss och känslan sitter som kåda i kroppen, gör den seg och långsam, men nu var första gången det faktiskt uttalats. Samtidigt är jag så kärlekstörstande att jag tar det lilla jag kan få så jag biter ihop lite till, ingen gillar ju en lipsill.

 

På fotot ovan är jag 21 år, välfungerande, under utbildning med stadig pojkvän och hund och förstår att min pappa inte har länge kvar i livet. Men även om man sörjer kan man känna glädje, och även om man fungerar kan man vara trasig.

Om 9 timmar sitter jag och min bror på flyget mot den Peruanska djungeln. Där ska vi driva ut den sista kådan ur kroppen med hopp om att nå en frihet vi tidigare inte varit mottagliga inför, för det lättare att hålla fast än att släppa taget.

Det har hänt att jag har bett till Gud

Det är morgon och jag har inte kommit iväg till skolan ännu. Det tar emot på något sätt och jag vill bara vara ifred.
De senaste veckorna har varit stökiga, du och han har bråkat oavbrutet och igår satt du på golvet i hallen och grät. Han stod som en hök över dig och domderade och jag vågade inte gå emellan för senast något gick emot hans vilja sparkade han sönder de båda barnsäkra grindarna som satt i trappan. Efter det kunde jag inte sova och jag lade fram kökskniven jag har på rummet på nattduksbordet ifall att det skulle gå helt åt helvete. Sen ligger jag och lyssnar på mörkret.
Det är bara du, jag och han kvar hemma när jag släntrar nerför trappan och ser dig jäkta runt mellan rummen samtidigt som du förmanar mig att rappa på lite.
Du är stressad och jag har fått nog så istället för att förklara mig så provocerar jag. Känner hur vreden liksom dallrar i mellangärdet och gör det svårt att prata, den sitter som en kramp i halsen.
Du - Varför är du inte iordninggjord?
Jag - Jag orkar inte gå till skolan idag, jag mår inte bra.
Du - Vaddå orkar inte. Se till att komma iväg nu, att stanna hemma är helt uteslutet.
Jag - Nej. Jag tänker fan i mig inte gå någonstans idag.
Du - Vad är det du står du och säger
Jag - JAG. TÄNKER. INTE. GÅ. NÅGONSTANS. Du fattar ingenting och har aldrig brytt dig om mig förut så varför börja nu...... säger jag och ser hur någonting skiftar hos dig, du liksom vinglar till lite.

Jag står i dörröppningen till köket när du slår mig hårt över ansiktet. Jag blir mer överraskad än rädd. Du gastar så saliven skvätter men jag hör ingenting, du är förlorad i dig själv, dina misslyckanden och din frustration och din tungspets sticker ut mellan dina läppar när du slår.
Jag känner blodsmak i munnen och tänker att nu jävlar. Istället för att fly så kliver jag förbi dig in i köket och ställer mig på andra sidan köksbordet. Jag spottar ut en stor blodblandad loska på bordet och hoppas att nu måste du väl ändå se vad som håller på att hända här?
.... men du bara skriker att
- NU TORKAR DU UPP DET DÄR och slänger fram en trasa på bordet.
- Du är ju dum i huvudet din jävla kossa viskar jag medans det susar i öronen och jag torkar upp blodloskan med nederdelen av min tröja och går mot dörröppningen i köket.
Du tar tag i min arm och väser - Vad fan sade du...  jag sliter mig loss, tar sats och springer mot trappan upp mot övervåningen.
Du kutar efter och drar mig i tröjan bakifrån så att jag faller framåt i trappan.
Styvfarsan har vaknat till, han måste ha betraktat oss på avstånd men ställer sig nu bredvid trappräcket och jagar på dig.
- GE HENNE VAD HON FÖRTJÄNAR BARA!
Du bankar mig i ryggen med knytnävarna och jag kravlar mig upp för trappen, rusar in på mitt rum och låser dörren och väntar. Men ingenting händer. Jag hör hur ni stökar runt därnere en stund innan ni ger er av och låser dörren. Och där jag står, 14 år och med örat tryckt mot insidan av min rumsdörr så inser jag att jag just blev föräldralös. 
Jag tvättar ansiktet, tar på lite puder och går iväg till skolan som om ingenting hänt.
Istället för att bli förtvivlad eller ledsen så stänger jag av.

Kort därpå tar din och styvfarsans relation slut och vi blir lämnade kvar att sköta oss själva. Du mår fortsatt dåligt men ändå något bättre. Jag förmår inte känna någonting på flera år och det har hänt att jag har bett till Gud att ge mig kraft att orka leva.

 (Kanske tror någon därute att barn gott kan ta en hurring då och då om de inte sköter sig men det har jag svårt att tro. Det är ju inte själva snytingen som skadar utan det faktum att den som slår är den som egentligen är avsedd att beskydda)

En ängel i rummet

Varför väljer jag att skriva om något som är så utelämnande som denna händelse. Det är ju en sak att skriva om en person som gått bort men att berätta om dom som fortfarande finns i livet är väl ändå väl magstarkt?
Kanske är det så, men jag gör det inte för att såra någon annan utan för att det är en del i läkningen av mig själv.
Idag lever jag ett helt fantastiskt bra liv och har en fin kontakt med alla i min familj. Jag vill verkligen att folk ska få veta att även om det är tufft och går åt pipsvängen lite här och där mellan människorna inom familjen så går det att ta sig igenom det. För kan man se och acceptera sanningen som den är så kan man också läka och förlåta. Och viktigt att ha i åtanke är att vi alla kan drivas till handlingar vi aldrig trott oss kapabla till om vi är under tillräckligt hög press, om vi är under ytan och jag vill inte sitta på högre hästar än att jag kan komma ihåg att ingen går säker, inte heller jag.

Min avsikt med min öppenhet är inte att fiska efter medlidande utan att nå ut till människor som lever i missbruk, medberoende, dysfunktionella familjer eller destruktiva relationer och kanske kunna införliva lite hopp om att livet går att ändra till det bättre. Eller kanske hjälpa till att sätta ord på känslor och nå ut till någon som kämpar och få denne att inte känna sig så ensam. Att få människor som lever på gränsen att stanna upp och tänka efter och att öka förståelsen för varandra oss människor emellan. Så vi vågar börja prata och inte bita ihop så förbannat bra hela tiden.

Bara den lilla avsikten.
Så dela gärna vidare mina inlägg så jag når ut lite längre, till någon där borta.

Nu ska jag lyssna på Eva Dahlgrens gamla låt "Ängeln i rummet" för den är härligt och även om jag inte är troende så har jag en ängel i varje rum av mitt hus, för det känns bättre än en kökskniv.

God natt!

Du är fortfarande vaken när jag kommer springandes genom åkern

Jag har just fyllt 13 år. Det är midnatt och sommar och daggen har lagt sig i det höga gräset längs stigen. Pappa Dicken och jag har varit på fest nere vid båtbryggan på landet och är på väg hem. Det är en promenad på ca 2 kilometer mellan festen och vår sommarstuga. Stigen har övergått till en dikeskant vid sidan av en åker. Stugan skymtas uppe på krönet och jag längtar efter att få sjunka ner i tältsängen i den lilla skrubben bakom köket där lillebrorsan ligger och snusar.
Farsan vinglar, rapar och svär men jag är för trött för att orka behålla fokus på honom och han hamnar på efterkälken.
Jag unnar mig att fantisera om att dansa med killen jag gillar på discot nästa vecka när jag hör hur han faller.
- Pappa hur gick det?
- ...
- Pappa! PAPPA. Res på dig!
Jag sliter och drar i Dicken men han kravlar runt på backen och fäktar med armarna utan att svara.
-Snälla, snälla pappa, stå upp! bedjar jag medan paniken bankar i bröstet. Men han har slocknat och ligger stilla kvar på rygg mitt i fältet.

Det lyser i fönstret på verandan och jag ser att du fortfarande är vaken när jag kommer springandes genom åkern.
Du ställer upp dörren just när jag tar språnget upp från stenplattorna mot huset.
-Det gick inte farmor, jag fick inte upp honom, han ligger kvar på åkern.
-Lilla vän. Lilla kära hjärtanes du. Låt honom ligga.

Det var i den stunden, när jag hörde din uppgivenhet, som jag förstod att Dicken inte bara var min pappa utan också ditt barn.

Nästa morgon gick du upp tidigt och gjorde varm choklad. Farsan låg och snarkade i soffan i vardagsrummet.
Vi gick upp och ut och började styra med det som skulle styras med.
Jag kan fortfarande se dig framför mig där du sitter på bergsknallen i bikini-top och utsvängda gröna byxor. Solen lyser i ditt kritvita hår och du lagar fiskenät med flinka fingrar.

Och där var vi, parallellt, bredvid och runt omkring vår älskade Dicken.



Pappa och farmor

När stugan var igenbommad för säsongen åkte vi hem till dig på lördagsmiddag. Din lägenhet var en tidsfrist. Inget ont kunde hända där, ingen fylla var tillåten och den regeln bröts aldrig.

Det luktade dillkött och bullar när vi klev in genom dörren. Farsan grälade vänligt på dig att potatisen var överkokt för att sedan ta dig i sin famn och viska "tack för maten lilla mamma". Vi bänkade oss framför TV´n med varsin speltalong och kollade på travet och när storvinsten kom skulle vi minsann resa till fjärran länder.
Jag drömmer mig fortfarande tillbaka till dessa härliga dagar och bär med mig känslan av att vara på en varm och trygg plats.

Jag saknar dig kära farmor Astrid.
Jag sa aldrig till dig hur mycket du betydde för mig och för det är jag så oerhört ledsen. Men vi var inte så mycket för att prata någon av oss då och jag hoppas att du visste det ändå, hur oändligt tacksam jag var över att få ha dig nära mig.

Jag tänker att det är konstigt egentligen. Att vi människor som nästan inte gör annat än kommunicerar dygnet runt på olika sätt ändå inte lyckas få ur oss det som verkligen betyder något. Att vi inte pratar om det som verkligen behöver pratas om, med och om dem vi verkligen bryr oss om.

En lärdom jag ådragit mig är att livet är på tok fört kort och vanskligt för att man ska hinna hålla käften om viktiga saker. Måhända är jag lite överkommunikativ ibland, eller okej rätt ofta, men jag vill inte låta känslor förbli osagda. Jag är heller inte rädd för vad folk kan ha att säga, det är endast det osagda som skrämmer mig.



Livet när det är som allra bäst, i hallonsnåren

Med det sagt. Våga välj kärlek över rädsla. Kommunicera mera och ring upp en fin gammal farmor, farfar, mormor eller morfar, och det med basta!



Men tänk om han dör då...

om jag inte kommer?
Han har ju sagt att han inte har något annat att leva för än oss barn, hans vackra dotter, hans son, hans favoriter, hans ljus i livet.

Det börjar dra ihop sig till helg på den veckan jag ska ta tåget till pappa Dick och jag är så jävla trött. Jag är 12 år. Veckorna hos mamma och hennes nya man består av skolgång och att vara till lags, att inte sätta sig upp, att vara ordentlig, att lära sig hålla käften när de vuxna pratar, att inte ta plats, och att träna... för att bli bäst.
Vi gör oss löjliga över feta och odugliga människor och ont ska med ont fördrivas.

Jag skulle helst av allt bara ligga i sängen och inte göra någonting, vila, inte åka till farsan, skolka från livet lite. Men så snart tanken är tänkt kommer ångesten. Men tänk om han dör då, om jag inte kommer. Jag MÅSTE åka, jag måste kolla så han klarar sig, så brorsan klarar sig, så han inte super ihjäl sig, så han inte är olycklig och gråter igen, så han inte slutar andas på natten. Och förresten kan jag inte vara kvar här ändå, det är mammas och styvfarsans barnfria helg, bortsett från min nyfödda lillasyster såklart. Då skeppas de övriga 5 ungarna ut till andra vårdnadshavare och att försöka nästla sig kvar hemma är inte populärt så det är liksom ingen ide att försöka ens.
Det som tar musten ur mig är ovissheten, att aldrig veta hur helgen kommer att bli. Vissa helger är helt underbara bortsett från den sedvanliga kvällsfyllan.
Vi kanske åker till farmors sommarstuga i Stegeborg. Där slänger vi av oss kläderna och plockar upp alla tallkottar från gräsmattan . Vi lägger dem i den stora skottkärran och får 5-öre kotten. Sen tar vi båten över till den lilla kiosken som ligger vid färjan och köper snask och serietidningar för vår nyvunna rikedom.
Andra helger är Dicken i sämre skick. Det ser man så fort han plockar upp oss på stationen,  det är något med blicken som inte stämmer. Munnen ler men ögonen tittar liksom förbi snarare än på en. Han tar oss i famnen och pussar oss på hjässan, både brorsan och jag ryms inom hans stora labbar. Han luktar brännvin och John Silver utan filter. Det är som en tyst överenskommelse, nu hänger vi i här, vi klarar oss igenom vad som komma skall.

Vi bor i ett radhus i ett nybyggt område. På ytan ser allt ut som vanligt.
Det är fest hos fyllekärringen på gården rätt över, hon och farsan har ihop det ibland. Utöver de två är det lite lösryckt folk från kvarteret där. Ungarna är med och håller koll efter bästa förmåga. Hennes lilla 4-åring tultar runt i solkig pyjamas och svarta tänder, hon är spinkig, gnällig och kan inte prata rent. Jag känner illamåendet som ett dovt muller i magen.
När det blir för stökigt tar vi lite äldre barn upp de mindre ungarna på övervåningen i radhuslägenheten och bäddar ner dem där det går, det är inte så noga. Sen ligger vi och bara finns tills det hörs att det ballar ur där nere.
Fyllekärringen är full och tjatig, hon klänger på farsan och beskyller honom för allt och inget. Den korta kjolen sitter på sned, hennes mun och tänder är röda av vin. Soffbordet är fullt av burkar, glas och kladdiga avtryck efter läskgroggar. Farsan är stor och uppblåst, slår ut med armarna och fäktar och svär och försöker få tyst på det eviga tjattrandet.
 - OM DU INTE HÅLLER KÄFTEN NU SLÅR JAG IN PANNBENET PÅ DIG!

Kärringen ylar, farsan rasar, vi medlar.
Tillslut får vi fyllekärringen att gå och lägga sig och farsan att gå hem.
På natten ligger jag och lyssnar på hans andetag. Han slutar andas längre stunder varje natt, ofta. Många gånger hinner jag hasta upp ur sängen för att peta och skaka på honom så andningen kommer igång igen men precis då hackar han igång av sig själv.
När morgonen kommer är jag yr i huvudet och känner mig svag och orolig.
Dicken rusar upp och spyr i diskhon i köket.
Brorsan och jag pratar inte om något av detta.

Vi tar tåget tillbaka till familj nummer två. Där smälter vi in så gott det går, håller låg profil, gnisslar tänder på natten och går upp när styvfarsan kommer in och klappar högt och klämkäckt i händerna på morgonen. Vi går till skolan, vi kommer hem igen, vi fortsätter att vara till lags, att inte sätta oss upp, att vara ordentliga, vi håller käften när de vuxna pratar, vi tar inte plats, och vi tränar... för att bli bäst.
Och jag längtar efter att bli vuxen, så jag kan flytta och få vila från alla vuxna.


 Mina tankar går till alla barn vars huvuden vilar på bänklocket i bänkraderna i skolan, de som verkar lite trötta och disträa. De som har annat att oroa sig för än vilken huvudstaden i Iran är, de som inte verkar bry sig om krigen på andra sidan Atlanten.

Och aldrig ska jag gå förbi en trött, solkig liten unge eller vända huvudet åt andra hållet.
Kan jag hjälpa en endaste människa på något vis så ska jag  göra mitt allra bästa.
Jag deltar kanske inte så aktivt i helheten och mänskligheten och i allt världens elände. Men vet Ni vad. Må så vara, jag ser i alla fall de som är mitt framför näsan på mig.



Nu ska jag grina en liten stund för det är skönt att släppa ut lite i taget av sorgen jag som barn bar på.
Sen ska jag, mannen och våra ungar åka och klättra.

Med detta önskar jag Er alla en trevlig helg fulla av värme och skratt.

Med öppen gylf genom småland

Det skulle vara titeln på min pappas debutalbum sade han där han stod mitt på vardagsrumsgolvet och lirade luftgitarr på gubbspinkiga ben iklädd gamla y-front kalsonger som hängde och fladdrade över det tragiska skandinaviska plattarslet.
Lyckligt ovetandes om att titeln redan var uppfunnen skrattade brorsan och jag så vi kiknade åt föreställningen av pappa Dicken på skivomslaget där han låg förföriskt på en gräsmatta med sitt stora lejonhår i slitna jeans med öppen gylf och en akustisk gitarr över bringan och inget kändes omöjligt för sjunga det kunde han fan i mig göra och det gjorde han ofta.
Det var aldrig något tal om att man gjorde bäst i att skaffa sig ett vanligt kneg eller att man inte kunde göra vad som än föll en i smaken.

Det spelades alltid musik hemma hos farsan, oupphörligen och i en salig blandning. Han var en sann eklektiker och ur högtalarna dånade allt ifrån hederlig rock som Deep Purple, Gasoline, Def Leppard och Iron Maiden till Pavarotti, Jussi Björling och skramlig Peps Person progg . Volymen var hög eller högre som sig bör.
På kvällarna brukade vi kura upp oss i den svarta skinnsoffan allihop.  Farsan låg halvfull på sidan med en unge bakom ryggen och en knävecken. Vi kollade på boxning, stryktipset och amerikans wrestling och grogglaset stod aldrig tomt på glasbordet framför. Ibland var det frågesport och farsan kunde trots imponerande berusning svaren på i princip alla frågor, under alla program vi någonsin såg. Vi satt förundrade och stolta medans han kungjorde att han minsann var ett  oupptäckt geni och schlappsvansarna på tv var imbecilla idioter.

På helgen tog vi ett par repor med raggarbilen, en gräddfärgad Plymouth Barracuda (-67:a tror jag). Den hade röd skinnklädsel och ett himmelsfönster där bak men inga bilbälten. Det gick att fälla ner baksätet så fönstret och sätet blev till en magisk dubbelsäng. I den låg jag och beskådade en stjärnklar himmel under en raggarfestival i Norge medans fetlagda män med flottigt hår och skinnväst söp och beundrade varandras bilar utanför.
Jag låg och funderade över hur underligt livet var egentligen.
Jag var för ung eller för feg för att ha någon djupare dialog med min far kring hans leverne och drömmar men tillräckligt gammal för att förstå att han hade en stor begåvning som inte förvaltades. Jag upplevde det tidigt som att han var en man med många talanger men med ett sinnelag som inte gick att tygla.

Vad jag tagit med mig av den lite oortodoxa uppväxten är att inte ta mig själv, andra eller livet på så stort allvar hela tiden.
Jorden går inte under om man tar ut mjölkpaketet från en hylla ur kylskåpet och ställer tillbaka det på en annan och ibland bara måste man stanna upp och skråla på tondövas vis till en medryckande melodi eller ge en person en komplimang om dennes utomordentligt tjusiga klädsel eller tattuering eller vad det nu kan vara.
I dagens notoriskt noggranna och lätt skitnödiga samhälle vill jag verkligen försöka förmedla till mina barn att de ska våga ta ut svängarna lite, inte fastna i de mönster och tvång som är skapade av trygghetsnarkomanerna och de ångestdrivna lättkränkta karriäristerna , eller de imbecilla idioternas heller för den delen.
 
Men även om jag är lätt till sinnes är det något jag ibland saknar och suktar efter.
Jag saknar att ha en talang, jag skulle vilja leva lite mer utanför normen, jag skulle vilja vara en konstnär eller artist men kan varken måla eller sjunga.
Jag är bra på mycket men inte bäst på nått och det ligger en vag känsla och gror i mig att allt inte är uppnått ännu, att det måste finnas en nivå till på något vis. Något som jag inte upptäckt ännu, som finns precis utom räckhåll.
Förvisso tror jag inte att enbart en viss talang för något tar en människa hela vägen till Nirvana men det kanske underlättar att upptäcka att man har en fallenhet för något specifikt.
Jag är nog ganska lik min far på det sättet. Jag har en spretig energi som jag inte förvaltat utan låtit den fladdra hit och dit utan mål. Fast utan allt för mycket självdestruktiva inslag.
Men än finns tid att utforska mig själv och världen och jag väntar med spänning på vad framtiden kan komma att innehålla.

Theo i någon typ av luftburet trick

Min son på snart 14-år säger att han vill bli skateboardproffs. Det är ju en toppenidé. Resa världen runt och åka skateboard. Tjäna pengar på sin passion.
Hur många kan säga att de gör det? Och han är duktig och sliter många timmar i veckan med åkandet.
Han är också en hejare på att sjunga och drömmer stundtals om att bli artist men ser för mycket hinder i utvecklingen av den talangen. Han vägrar nämligen att gå med i en kör. Det är tydligen detsamma som att begå social självstympning att sjunga i kör som tonårsgrabb. Han skulle hellre hugga sig själv i benet än att riskera att bli sedd i ett körsammanhang. Jag har försökt locka honom med att massa söta tjejer går i kören men han tycker inte han har tid med nån tjej. Han vill ju ha tid till sina intressen och hänga med kompisar. Jag behöver väl knappast tillägga att puberteten inte slagit till riktigt än.

Men hur fasen gör man för att uppmuntra honom till att satsa på någon av sina talanger och samtidigt tillse att han inte helt tappar verklighetsförankringen. Se till att tid finns att utöva sin passion men se till att han går ut gymnasiet med betyg som möjliggör vidare studier i händelse av att....?

Jag vill ju inte bli en nejsägare, det är den värsta typen av människa jag vet. Jag måste sluta noja, ska skärpa mig och helt enkelt se till att han testar på så mycket som möjligt i livet och går sin egna väg.
Vad är det värsta som kan hända liksom. Att han ballar ur lite och hoppar på nån dokusåpa i stil med Paradise Hotel eller Cirkus Magaluf. 
Det är ju inte värre tillslag än vad vi växte upp med bortsett från de detaljerna att vi varken tjänade några pengar på fylleslagen eller att de dokumenterades och basunerades ut i media.

Jösses, nu blev jag plötsligt väldigt tacksam över att han just är hemkommen från ännu ett par timmar på skejten istället för att få hem en kopia av mig själv i den åldern.

12 år med rätt att döda

Må väl, ruffsa till håret och sjung en stund vettja!