söndag 21 augusti 2016

-Säg inget till mamma vädjar du

Jag går i andra klass och redan innan du kommit hem vet jag att du har druckit. Det känns på energin i rummen.
Mammas ryckiga rörelser och stressade lukt när hon bäddar ner min bror för natten avslöjar att det kommer bli bråk ikväll. Så när du öppnar dörren och kliver in i tamburen på mjuka fötter är jag snabbt där och lockar.
-Kan vi inte gå ut en sväng pappa? frågar jag med min lenaste flickigaste röst och tar dig i handen.
-Klart vi ska! Jag vet precis vart vi ska gå idag säger du med runda ord och trycker ner en pälsmössa över mina öron.

Vi promenerar en stund i den krispiga vinterkylan och sparkar småstenar framför oss innan du börjar prata.
-Har jag berättat för dig om Magnus?
-Nej, vem är det?
-Det är din bror. Precis innan jag träffade din mamma hade jag ihop det med en tjej. Hon blev med barn men vi fortsatte inte att vara tillsammans. Faktum är att hon träffade en bättre man och jag fick inte vara pappa till Magnus. Men han är lika verklig för mig som du och Kaj är. Han finns i mina hålrum. Innan ni föddes försökte farmor att skicka julklappar till honom varje år men hans mamma vill inte ha med oss att göra. Det blir väl för krångligt kanske. Den nya mannen har adopterat Magnus, vi trodde det blev bäst så.
-Vad menar du?
-Jag ska visa dig säger du, och vi styr stegen mot ett kvarter bara ett par hundra meter från vårt.

Vi stannar framför ett lägenhetskomplex i rött tegel. Jag känner igen mig, vi brukar leka burken här ibland fast det egentligen är lite för långt hemifrån. Du tar upp en sten och kastar mot ett fönster en bit upp på huset. Inom mig finns både en storm och ett vakuum. Fast än jag inte fryser så skallrar tänderna och det känns som om något gör kullerbyttor i magen på mig. Finns det en pojke därinne hinner jag tänka, en hemlig pojke, en med rött lockigt hår och pigga ögon som Birk Borkason?
Ingenting händer. Du kastar en till sten. Så ser jag en kvinna stå någon meter innanför fönstret. Hon rör inte en min men låter oss ändå förstå att vi inte är välkomna.
På väg hem igen har jag svårt att fylla lungorna med luft. Det känns som om de bara blir halvfulla och jag måste andas små andetag ganska snabbt. Jag blir yr i huvudet men låtsas som ingenting. Pappas steg är släpiga och jag lär mig hur vemod luktar.
-Säg inget till mamma vädjar du.
-Nej då pappa, replikerar jag och undrar om det som just hänt var på riktigt. Ibland vet jag inte. Det flyter liksom ihop, verkligheten, fantasier, mardrömmarna, skratten, skriken och allt det som jag inte får berätta om. Och när jag är rädd har jag ingen att fråga, för jag vet hur de vuxna rör sig i rummen när man är i vägen.

Det blir inget bråk den kvällen så jag har lyckats med mitt uppdrag. Men i hålrummen i min kropp finns Magnus.

Ca 25 år efter den dagen letade jag upp Magnus. Han är min bror, härlig, högst verklig och vi tar oss med trevande steg framåt som vuxna syskon.
Att växa upp i en dysfunktionell familj har lärt mig att snabbt läsa av andras sinnesstämningar. Det var av ren självbevarelsedrift nödvändigt att kunna medla i akuta situationer eller ännu bättre hitta vägar att hindra dem från att uppstå. Det var enkelt. Det svåra var att försöka förhålla sig till allt det man inte fick prata om.
Jag tror att människor generellt hellre blir serverade en obekväm sanning än att lämnas i ovisshet. Det är vad min erfarenhet säger i alla fall. Barn såväl som vuxna känner när någon ljuger eller undanhåller att berätta något viktigt. Och för egen del finner jag oftast att sanningen sällan är lika smärtsam eller tokig som den föreställning jag själv skapat kring det som lämnats osagt.
 Mina ständiga försök att känna in, stämma av och tolka stimuli från omgivningen har gjort mig extra känslig. På gott och ont. Jag ska försöka beskriva det närmre vid senare tillfälle.

Tills dess, kommunicera mera och ha en underbar söndag!