De senaste veckorna har varit stökiga, du och han har bråkat oavbrutet och igår satt du på golvet i hallen och grät. Han stod som en hök över dig och domderade och jag vågade inte gå emellan för senast något gick emot hans vilja sparkade han sönder de båda barnsäkra grindarna som satt i trappan. Efter det kunde jag inte sova och jag lade fram kökskniven jag har på rummet på nattduksbordet ifall att det skulle gå helt åt helvete. Sen ligger jag och lyssnar på mörkret.
Det är bara du, jag och han kvar hemma när jag släntrar nerför trappan och ser dig jäkta runt mellan rummen samtidigt som du förmanar mig att rappa på lite.
Du är stressad och jag har fått nog så istället för att förklara mig så provocerar jag. Känner hur vreden liksom dallrar i mellangärdet och gör det svårt att prata, den sitter som en kramp i halsen.
Du - Varför är du inte iordninggjord?
Jag - Jag orkar inte gå till skolan idag, jag mår inte bra.
Du - Vaddå orkar inte. Se till att komma iväg nu, att stanna hemma är helt uteslutet.
Jag - Nej. Jag tänker fan i mig inte gå någonstans idag.
Du - Vad är det du står du och säger
Jag - JAG. TÄNKER. INTE. GÅ. NÅGONSTANS. Du fattar ingenting och har aldrig brytt dig om mig förut så varför börja nu...... säger jag och ser hur någonting skiftar hos dig, du liksom vinglar till lite.
Jag står i dörröppningen till köket när du slår mig hårt över ansiktet. Jag blir mer överraskad än rädd. Du gastar så saliven skvätter men jag hör ingenting, du är förlorad i dig själv, dina misslyckanden och din frustration och din tungspets sticker ut mellan dina läppar när du slår.
Jag känner blodsmak i munnen och tänker att nu jävlar. Istället för att fly så kliver jag förbi dig in i köket och ställer mig på andra sidan köksbordet. Jag spottar ut en stor blodblandad loska på bordet och hoppas att nu måste du väl ändå se vad som håller på att hända här?
.... men du bara skriker att
- NU TORKAR DU UPP DET DÄR och slänger fram en trasa på bordet.
- Du är ju dum i huvudet din jävla kossa viskar jag medans det susar i öronen och jag torkar upp blodloskan med nederdelen av min tröja och går mot dörröppningen i köket.
Du tar tag i min arm och väser - Vad fan sade du... jag sliter mig loss, tar sats och springer mot trappan upp mot övervåningen.
Du kutar efter och drar mig i tröjan bakifrån så att jag faller framåt i trappan.
Styvfarsan har vaknat till, han måste ha betraktat oss på avstånd men ställer sig nu bredvid trappräcket och jagar på dig.
- GE HENNE VAD HON FÖRTJÄNAR BARA!
Du bankar mig i ryggen med knytnävarna och jag kravlar mig upp för trappen, rusar in på mitt rum och låser dörren och väntar. Men ingenting händer. Jag hör hur ni stökar runt därnere en stund innan ni ger er av och låser dörren. Och där jag står, 14 år och med örat tryckt mot insidan av min rumsdörr så inser jag att jag just blev föräldralös.
Jag tvättar ansiktet, tar på lite puder och går iväg till skolan som om ingenting hänt.
Istället för att bli förtvivlad eller ledsen så stänger jag av.
Kort därpå tar din och styvfarsans relation slut och vi blir lämnade kvar att sköta oss själva. Du mår fortsatt dåligt men ändå något bättre. Jag förmår inte känna någonting på flera år och det har hänt att jag har bett till Gud att ge mig kraft att orka leva.
(Kanske tror någon därute att barn gott kan ta en hurring då och då om de inte sköter sig men det har jag svårt att tro. Det är ju inte själva snytingen som skadar utan det faktum att den som slår är den som egentligen är avsedd att beskydda)
 |
| En ängel i rummet |
Varför väljer jag att skriva om något som är så utelämnande som denna händelse. Det är ju en sak att skriva om en person som gått bort men att berätta om dom som fortfarande finns i livet är väl ändå väl magstarkt?
Kanske är det så, men jag gör det inte för att såra någon annan utan för att det är en del i läkningen av mig själv.
Idag lever jag ett helt fantastiskt bra liv och har en fin kontakt med alla i min familj. Jag vill verkligen att folk ska få veta att även om det är tufft och går åt pipsvängen lite här och där mellan människorna inom familjen så går det att ta sig igenom det. För kan man se och acceptera sanningen som den är så kan man också läka och förlåta. Och viktigt att ha i åtanke är att vi alla kan drivas till handlingar vi aldrig trott oss kapabla till om vi är under tillräckligt hög press, om vi är under ytan och jag vill inte sitta på högre hästar än att jag kan komma ihåg att ingen går säker, inte heller jag.
Min avsikt med min öppenhet är inte att fiska efter medlidande utan att nå ut till människor som lever i missbruk, medberoende, dysfunktionella familjer eller destruktiva relationer och kanske kunna införliva lite hopp om att livet går att ändra till det bättre. Eller kanske hjälpa till att sätta ord på känslor och nå ut till någon som kämpar och få denne att inte känna sig så ensam. Att få människor som lever på gränsen att stanna upp och tänka efter och att öka förståelsen för varandra oss människor emellan. Så vi vågar börja prata och inte bita ihop så förbannat bra hela tiden.
Bara den lilla avsikten.
Så dela gärna vidare mina inlägg så jag når ut lite längre, till någon där borta.
Nu ska jag lyssna på Eva Dahlgrens gamla låt "Ängeln i rummet" för den är härligt och även om jag inte är troende så har jag en ängel i varje rum av mitt hus, för det känns bättre än en kökskniv.
God natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar