tisdag 8 mars 2016

Ska du verkligen gå ut sådär?

frågar maken från soffan med illa dold förskräckelse i rösten.
- Ja, vaddårå?
- Ehh det ser som att du kanske kommer frysa lite, det är ju ganska kyligt ute.
- Det e lugnt. Jag kör en kvart i rask takt bara. Eller du kanske hellre går ut själv?
- Nej, visst, du bestämmer själv.

Den högperceptiva sonen som suttit på övervåningen verkar ha snappat upp att någonting inte riktigt stämmer där nere och har tassat halvvägs ner i trappan.
- MAMMA SKA DU VERKLIGEN GÅ UT SÅDÄR!! Ropar han paniskt.
- Jamen det var väl själva fan vad ni ska lägga er i hur jag är påklädd nu då!
- Amen det bor ju liksom folk här, tänk om nån ser dig. Jäkla skämstant asså!
- Äh ni kan gå och kamma er båda två, pubespojkar!
- Du är ju heeelt hopplös!

Skulle det vara så banbrytande undrar jag....att man rastar hunden kvarteret runt iklädd morgonrock, pälsstövlar och toppluva. VA?
Om det är det värsta man kan tänka sig att ens mamma utsätter en för har man nog levt ett tämligen bekymmersfritt liv tänker jag.

Vem bryr sig liksom?

Men det ska erkännas att det här med känsla för moderiktiga kläder och stilsäkerhet är något jag saknar. Jag lyckas inte klä mig helt åldersadekvat, eller helt adekvat överhuvudtaget uppenbarligen.
Det är inte helt enkelt att klä sig "rätt" när den biologiska varelsen är en snart 40-årig kvinna vars fysiska form är bättre än vilken 20-årings som helst och som befinner sig i en mental ålder kring 27-år, med vissa exhibitionistiska personlighetsdrag ovanpå det.

Att klä upp sig till finare tillställningar är inga problem, på med en klänning inhandlad i en lite dyrare butik, toppa med ett par klackskor och saken är biff.
Klä på sig till träning, inga problem, ta mycket färg och funktion och man är helt "inne", ta på dig gamla slitna kläder och man är fortfarande "helt inne".
På jobbet har jag av arbetsgivaren praktiskt utvald arbetsmundering.
Konsten är alla tillfällen däremellan. Till en afterwork, på föräldramötet eller för en fika på stan.

Modemagasinen jag läser hos frisören säger chinos och blus och kvinnorna på bilderna ser härligt avslappnade och chica ut där de står lutade på ena benet med händerna i byxfickorna med en 5000 kr handväska slängd över ena axeln.
Men så fort jag får på mig en blus känner jag mig som någon ur ensemblen i den gamla TV-showen Panter Tanter, börjar genast skruva på mig i provhytten och får stressmjäll.
När jag väljer själv slutar det oftast med att jag är uppklädd till något som mest liknar ett baltiskt luder, och det är ju liksom inte helt okej när man har uppnått min högaktningsvärda ålder.

Varför ser jag ut som en glädjeflicka varje gång jag försöker klä på mig till ett event utanför huset?

Delvis beror det på att inga kvinnokläder verkar vara tillverkade att passa min kroppstyp. En atletisk kroppsform som har bredare axlar än min mans fast han är 15 cm längre och 20 kg tyngre. På den överkroppen sitter även ett par biceps som mäter 35-37 cm i omkrets och ett par inte helt oansenliga rattar. Midjan är smal och höfterna är betydligt mindre än axelbredden. Vore det inte för brösten skulle jag kunna passera som Justin Bieber.



Detta gör att alla plagg stora nog att klämma in mina axlar och armar i hänger som tält kring mage, höfter och stuss. Med andra ord faller de flesta blusar, skjortor och normala toppar bort. Kvar blir plagg i spandex. Toppar som är tänjbara till tusen och klänningar som är av typen one size fits all och white-trash stämpeln är befäst.
Jag har vid tillfälle inhandlat några gulliga sommarklänningar med smala axelband och blommigt tyg men i ärlighetens namn ser jag mest ut som en transa.
Det är något med svullna fullt synliga blå blodådror och blommigt tyll som rimmar riktigt illa.
En annan anledning är att jag helt enkelt inte känner mig bekväm i kläder som är för mesiga utan jag vill ha en stil med lite mer umpff, men saknar förmågan att själv knåpa ihop det.

För att råda bot på dilemmat har jag bett om hjälp av en riktig fashionista som bor bara några gator bort. Hon ser alltid så fräsig ut och har till och med mode, skönhet och styling som jobb, perfekt. Kan tänka mig att det kliar i fingrarna på henne att få sätta klorna i ett riktigt svårt fall.
I utbyte ska jag ge henne tipps och råd om träning och kost för att komma i lite bättre form. Ett utbyte av tjänster när det är som bäst.

Att erkänna att man saknar kunskap, erfarenhet eller finess inom olika områden och därför ber andra mer utrustade personer om hjälp är något jag måste bli bättre på att praktisera. Utanför arbetet (där det är både nödvändigt, utvecklande och livsviktigt att be om assistans) har jag sällan bett om hjälp trots att jag inte är en särskilt prestigefull person. Tror det bottnar i att jag inte velat vara till besvär för någon. Men om jag går till mig själv har jag aldrig uppfattat en medmänniska som bett mig om hjälp i något ärende som besvärande. Tvärtom blir jag väldigt ivrig att hjälpa om jag kan, oavsett vad det gäller, och så reagerar nog det flesta.

Så nu ser jag fram emot en makeover inom en snar framtid.....och jag har loooovat att inte skämma ut resten av familjen med mina kreativa klädval runt kvarteret framöver.

80-talet, det var tider det

 
Hmm, nu ska jag stressrensa garderoben från de värsta klenoderna. Risken finns annars att Anna Ewers på www.colourfulbeautiful.se får slaganfall när hon kikar in där.