Vi är just inkomna från en timmes härlig terränglöpning under vilken vi båda skuttade obehindrat mellan stock och sten med fria sinnen och hög svansföring.
När vi sedan lyckliga och tillsynes heltäckta i lera åter äntrade vår bostad förbyttes glädjeruset till ren och skär förtvivlan för min fyrbente vän. Döm till hans förvåning när jag istället för att varsamt frottera honom torr (som jag brukar) istället helt hänsynslöst lyfte ner kräket i handfatet för en heltvätt. Jag ser paniken i hans små ögon när han desperat försöker kravla sig ur zinkgraven genomblöt och med schampo i ögonen. Han börjar snarkhosta, låter som en galen galt och tror förmodligen att döden är nära medan ögonen rullar runt i hålorna.
Mirakulöst nog överlevde han men när dödsdansen slutligen är över vägrar han att se på mig.
Det är absolut en känsla jag kan relatera till och det är mänskligt att ibland falla ner i en mental avgrund. Det viktiga är hur vi hanterar vår vistelse där.
Jag tror inte på förnekelse utan på att erkänna för oss själv hur vi mår och acceptera det. Vi kan välja att stanna kvar och vältra oss i självömkan, bli martyrer och använda det som en ursäkt för att upprätthålla osunda beteenden. Eller så kan vi se det som ett meddelande från vår kropp och vårt sinne att en förändring behöver göras. En förändring i våra relationer, vårt leverne, våra vanor och eller vår inställning till oss själva och omgivningen.
Jag önskar bara så förtvivlat att människor pratade mer med varandra, vågade fråga "hur mår du" och vara redo på svaret "inget vidare".
För ca 3 månader sedan gjorde jag själv en blixtvisit till botten och där stod att finna både självömkan, ångest och förtvivlan.
Jag var fysiskt nedbruten och det kan låta som en löjeväckande typ av bottenläge, men för mig som är en väldigt fysisk person i ständig rörelse var det värsta tänkbara scenario. Min kropp och min fysik är ett viktigt redskap i min livsföring och en trasig kropp påverkar hela min person. Jag fick börja känna inåt för att leta efter det budskap min kropp försökte presentera för mig, typ lugna ner dig lite. Du kommer inte missa något i livet bara för att du låter dig vila ibland.
Lyckligtvis hade jag också människor runt omkring mig som både vågade fråga hur det stod till med tant egentligen och hantera svaret att jag nog inte var i toppform.
Förutom familj och vänner steg även mina högt aktade kollegor fram och det var jag inte riktigt beredd på.
De hörde av sig, ringde och pratade skit, skickade roliga små meddelande och sade att jag var saknad, och bjöd på leenden och kramar när vi sågs igen efter att jag varit ur tjänst pga tvångsvila i drygt två månader.
Jag kan inte med ord beskriva hur mycket detta hjälpte mig, hur rörd och uppriktigt glad jag blir av deras visade omtanke.
Det har verkligen förstärkt känslan i mig att vi alla måste hjälpas åt här på planeten. Inte nödvändigtvis bara i det stora utan framförallt vi som står framför varandra dag efter dag, eller de i huset bredvid, eller i den kommun vi bor i.
Samtidigt läser jag hur yrkeskollegor i Stockholm möts av vandaliserade bilar när de arbetar, i Malmö där min bror jobbar som brandman möts de av stenkastning under utryckning för att släcka bränder och det gör mig uppriktigt asförbannad.
Dessa vardagshjältar som ilar genom natten till sina medmänniskors undsättning.
Jag skulle gå genom eld och vatten för var och en av Er alla mina kära vänner och kollegor på ambulans och räddningstjänsten i Linköping. Även Ni som inte fastnat på bild.
Kärlek och respekt!!
"PS
På fredag vet jag på förhand att jag kommer känna mig just naken, blästrad och skitsur. Då ska jag nämligen på gyn-undersökning och sätta i en ny hormonspiralför att hindra fortsatt avyngling.
Föreställ Er följande scenario:
Barnmorskan - varsågod och klä av dig och hoppa upp i tortyr...jag menar gynstolen
Jag- mummlar osammanhängande med rumpan bar och drar förvivlat i skjortan
Barnmorskan- försök slappna av nu och sjunk lite längre ner med baken
Jag- skelar med ögonen, hyperventilerar och drägglar lite i ena mungipan
Barnmorskan- så nu tar jag fram undersökningsinstrumenten här
Jag- det där är ju en högaffel och en tvingman för fan, släpp ut mig!
Barnmorskan-lilla vän det är ingen fara, det går på ett kick
Jag börjar bryta på finska och klappar mig lätt över fickorna i jakt på niiiifen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar