torsdag 29 juni 2017

Vi träffades på Rättspsyk i Vadstena

Jag pluggar på sjuksköterskeprogrammet och har just blivit tilldelad terminens praktikplats. Fem veckor på Rättspsyk i Vadstena. Intressant och kul placering. Jag ser verkligen fram emot ett avbrott i den monotona studentvardagen som mestadels består av att sitta på vattniga föreläsningar med semi-inspirerande föreläsare. Är ändå lite lätt oroad över hur jag ska lösa logistiken med sonens barnomsorg under veckorna och helgerna då praktiken innefattar kvällsjobb och jag är ensam. Eller ensam är jag inte. Sonen har en förträfflig far och mormor och allehanda hjälpredor. Det är nog mer det dåliga samvetet som gnager. Det att jag ska vara borta från honom mer än vad jag redan är. När jag valde bort livet med hans pappa så förlorade jag ju samtidigt halva livet med honom. Halva livet. Varannan vecka i skam och saknad. Hur jag än vrider och vänder på saken så har jag ingen vettig ursäkt till varför jag berövade ett barn hans kärnfamilj. Jag fick spelet helt enkelt och en hel rad människor drogs oskyldiga in eländet. Det är bara att tugga i sig. Men jag kunde inte bättre än så just då.
Och livet traskar på sin gilla gång ändå och nu har redan fem hela terminer på en utbildning passerat och det är bara slutspurten kvar. Snart har jag en bra grund och kan försörja både mig och sonen. Som folk ska.


Jag får lov att låna mammas mans Volvo så jag lättare kan ta mig till och från Vadstena som ändå ligger dryga 7 mil bort enkel resa. Blotta tanken på att släpa upp en liten varm kropp från sängen och hasta iväg till dagis innan kl. 06 om mornarna får mig att må illa så jag är oändligt tacksam över tillgången till fordon. Det kommer ordna sig.


Ett par dagar innan första avfärden till Rättspsyk ringer ett okänt nummer på min mobil. Jag svarar med mammatrött röst och blir förvånad när jag hör en klasskamrat glatt presentera sig som Fredrik i andra sidan luren. Fredrik, Fredrik? vem fan är Fredrik funderar jag runt, runt mot tomma väggar i skallen medans vederbörande i rask takt förklarar att han ska göra praktik samtidigt som mig och undrar om vi möjligen kan arrangera någon slags samåkning?
Visst, visst svarar jag och förklarar att han kan åka med mig om han bara ger mig adressen han vill bli upplockad på. Vi avhandlar diverse artigheter och under samtalet får jag en konstig intuitiv känsla att något kommer att hända mellan oss. En lätt bubblande känsla kittlar i bröstet när vi lägger på.
Jag hoppade in i klassen under termin 4 efter att ha kombinerat en episod av hjärnsmälta med studieuppehåll så jag känner inte till alla studiekamrater så väl. Kanske är jag inte heller den mest uppmärksamma på min omgivning. Jag har liksom nog med mig själv.


Kvällen fortskrider med att bada barn och laga mat och rätt var det är så kommer jag plötsligt på vem Fredrik är. Åh nej. Inte han. Jag skrattar lätt åt min inbillade intuitiva känsla av en potentiell romans. Tänk vad lite torka och kärlekstörst kan sätta griller i huvudet på en. Den killen är inte min typ. Inte alls. Oj oj oj. Han har stora vita tänder och pojkbandsfrisyr. En sån som klappar flickorna i baken och leker "killen hela dan". Fotbollsspelare är han visst också. Värsta typen. Lägger sig väl och rullar på backen med armarna om ena knät vid minsta motgång. Nej du. Men det är ju bra att kunna dela pengarna för soppan med någon.



Solig promenad med skeptisk man




Fortsättning följer......

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar