torsdag 8 december 2016

Jag kan sitta i ett rum fullt av människor och ändå vara helt ensam

De sista åren jag får med dig är jag vuxen och när jag inte längre är ett barn är jag din förtrogne. Vi sitter på berget i Stegeborg och röker och jag ser hur du pinas. Jag undrar hur länge till du orkar leva medans jag håller dig lite förstrött i handen.
-Du måste vara starkare än jag har varit ber du mig och jag lyssnar till bekännelsen av hur du brast när mamma lämnade dig. Att det var ditt fel. Att det var för att du inte klarade av att älska som du slog. Och jag förstår att det var det jag fick när jag fick er. Två föräldrar som inte orkade att älska. Inte er själva, inte varandra och inte mig.
Så blev jag den starka. Den som älskar men som inte vet hur man älskar utan att gå sönder. Så ger jag till andra det jag själv aldrig fått och tror att min kärlek ska räcka för att bli sedd.

Jag bevarar era hemligheter och min oro under skinnet. Över skinnet klär jag mig med det jag tror att andra vill ha. Något normalt och ångestfritt. Något helt i sin ordning. Något allt utom det som är jag.

Andaktsberget i vårt Stegeborg, 2016

Den sista tiden tar vi sakta och outtalat avstånd från varandra. När jag ringer berättar du om din nya vän. Sköna fina amfetamina. Du pratar om henne med en sjungande klang i rösten och jag gråter utan tårar. Jag ska föda ditt första barnbarn snart men hur stolt och rädd jag än är så är du inte där.

När sonen som kommit och jag är invanda vid varandra sätter jag oss bilen och åker till dig.
Du har inte gratulerat mig eller bett oss att komma men jag känner att det är tid nu.
Jag bär barnet upp för alla trappor och stålsätter mig.
Lägenheten vi stiger in i är kal och grå. Allt som gått att sälja är sålt eller på pantbanken. Musiken, livet, färgerna och alla rörelser har stannat.
Vi säger inte mycket till varandra. Du är mager och ler utan tänder när du håller min son en kort stund.  Skamset lämnar du tillbaks honom. Inte ens hans knubbiga ben och joller kan locka fram dig ur drogruset.
Jag ser ingenting kvar av det som engång var du. Du är förlorad för mig nu och fastän jag sörjt dig hela livet är det svårt att ta farväl. När vi kramas i dörröppningen en sista gång smeker du mig ändå över hjässan som du brukat och pussar mig på pannan.
-Kör försiktigt mitt lilla hjärtegull blir det sista du säger till mig. Så bär jag barnet ner för alla trappor igen och stålsätter mig.

En kort tid därefter så dör du äntligen pappa Dicken. Du får ligga minst en månad ensam och kall på golvet i lägenheten innan polisen går in och hittar dig.

Det känns som en befrielse först men när ångesten det inneburit att vara ditt barn har lättat så tar en annan vid. Den som de starka bär på. De som stålsätter sig. Den som gör att jag kan sitta i ett rum fullt av människor och ändå vara helt ensam.


Mitt minsta hjärtegull och jag i vårt Stegeborg 2016



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar