En förminskad en förmer

Lägenheten där jag påbörjade mitt liv var liten och full av tvivel. Så som jag också skulle komma att bli.
Jag var inte ens tilltänkt egentligen. Men trots att jag inte var planerad så var jag efterlängtad säger du nu. Du tänkte att det skulle förmå honom att sluta dricka. Att se mig. Och jag lyssnade till er besvikelse och kisade genom ogenomträngligheten.
För det var aldrig något speciellt med mig. Jag kom på tvären redan från start. Låg i magen med rumpan först och fick lyftas ut med ett akut kejsarsnitt. Lämnade din kropp med ett stort ärr som löpte tvärs över magen.
Smal, tidigt född och helt gul i skinnet var jag. Jag fick ligga under en särskild ljuslampa för att det skulle bli lite fason på mig. Det blev bättre med huden men i övrigt var jag inte mycket att hoppas på. Inget hår hade jag på flera år. Du berättar att de som såg mig sittandes i vagnen trodde jag var en pojke.
- Åh vilken söt liten grabb, lät tillropen. Du orkade inte protestera. Bättre en söt pojke än en ful flicka. En unge med stora bruna ögon men utan magi. Nykterheten uteblev. Vi var omkring varandra men aldrig inuti.
Du var den som drömde dig bort men aldrig prata och han pratade utan slut och slöt sig. Jag var den som gled mellan glaciärer.

Sen kom Kaj. Pojken. Han var planerad minsann. Åh vilket ståhej det var om honom. Ni lutade er ner över vaggan och kivades om hans gunst.
-Förlåt men är han inte väldigt lik mig säger farfar på BB.
Stor och kraftfull med svart hår och buskiga ögonbryn redan från födseln. Förundran var född. Det var så märkvärdigt med Kaj. Och jag drabbades av den stora svartsjukan.

Jag var fem år och hade just lärt mig att läsa och skriva. Själv. Det hade varit svårt. Jag hade suttit mittemot de skrivande och observerat, härmat. Gjort till mitt eget. Då jag var vänsterhänt blev alla bokstäver spegelvända till en början. Fast nu äntligen fick jag det rätt. Med uppdämd glädje väntade och längtade jag efter att få höra att det var något alldeles särskilt med mig. Men min längtan var förgäves och i samma takt som min bror utvecklades inåtvecklades jag. Allt jag sade eller skrev blev skevt och fult. Jag blev förtvivlad. Ville krypa upp, tillbaka, regrediera och ockupera men det fanns ingen plats för mig.
Jag var trulig och egensinnig. En förminskad en förmer. Du ville ha en unge som sitter stadigt i knät och gör som man säger. Inte en som ser.

Min dotter och brorsson

Självförakt växer i ensamhet medans svartsjuka bara kan leva där kärlek bor. Så dömdes jag att bli den som älskar genom allt men aldrig kan känna sig älskad.

Två campingfavoriter i Östergötland. Kolla in våra finaste foton

Förra året fick jag för mig att köpa en husbil. Fråga mig inte varifrån idén kom för jag har aldrig varit särskilt bekväm med att vistas bland människor inträngd på en liten yta. Nu gällde det ju inte vilka människor som helst utan min kära familj, men ändå. Så med bristande impulskontroll och stor entusiasm över min nykläckta plan fick jag med mig maken och ungarna i jakten på de kommande somrarnas rullande semesterparadis. Vi ville göra det så enkelt för oss som möjligt och ha en husbil som inte krävde re-modulering dvs ombäddning varje natt varpå vårt urval smalnades av något. Efter bara någon veckas letande föll vi pladask för en Fiat Bürsner med två dubbelsängar varav den ena finns på ett sk loft ovanför förarhytten och den andra längst bak i bilen. Hon har en fräsch interiör med kyl, frys, Micro och till och med en toalett med duschkabin.
Efter lite enträget prutande var hon vår och lyckan total. Att bli med husbil är det bästa vi gjort.

Mi corason, fricampar på okänd mark

Idag tänkte jag bjuda på några fina bilder av mina favoritcampingar hittintills i Östergötland.

Nr 1. Stegeborg.
Här hade min farmor och pappa sommarstuga när jag var barn så jag återvänder lätt hit. Att få visa maken och barnen dessa omgivningar var härligt och vemodigt på samma gång. Campingen ligger precis invid vattnet Slätbaken. Det finns flera vandringsleder, grottor och utsiktsplatser i närheten så lämpar sig särskilt för Er som gillar naturupplevelser.

Utsikt från berget. Färgan och Stegeborgsfästning

Andaktsberget. Ni ser campingen i vänstra hörnet.

Vandring, blåbärsplockning och upptäckt av grotta

Uppklädd för glass i kiosken

 Härligt va :)

Nr 2. Mårängens camping och bad i Skärblacka.

Hit hittade vi av en slump igår. Vi tog en spontantripp för att fira vårt vackra lands nationaldag. Innan vi visste ordet av hade vi styrk kosan mot Skärblacka. Här har min mamma bott så kanske var det något i mitt dna som drog mig mot platsen. Campingen låg vackert invid en sjö och hade flera badstränder, klippbad, bryggbad, motionsspår och rastplatser för en fikapaus.

Stranden

Badplats med sol och brygga

Klippbad

Ytterligare ett klippbad

Ok Denselns 3,5 km elljusspår

Fikapaus med chokladbollar och fin utsikt

Att vara tillsammans i naturen, utan tv (mobil endast för foton och nödsamtal) och andra störande element är helt fantastiskt. Vi rör oss, spelar spel, glömmer bort tiden, sitter med fötterna på bordet, pratar, knör ihop oss och verkligen bara är. Helt okonstlat och nära. Vi är som lyckligast när vi är på rull, fria, i vårt mobila hem.

Önskar Er alla en härlig vecka!

I det som aldrig blir sagt ligger smärtan och ensamheten

Idag släpptes en intervju med mig på  Beroendepodden. Min röst, mitt byk, mitt medberoende. Min röst som skrattar medans gråten rinner längs ryggraden. När jag pratar kan jag inte låta det osagda ta plats mellan radavstånden som när jag skriver. Det går inte att förfina pratet. Allt som ska sägas måste få en bokstav, en ton och en plats. Jag gillar inte att ta plats.
Självtvivlet yttrar sig som ett tryck i bakhuvudet och en plötslig svaghet i händerna. Jag försöker sippa på kaffet som serverats men kan inte lyfta koppen.Vem skulle vilja lyssna på mig?
Samtidigt som mästermaskören Lisa pratar på om hur slitsamt och ensamt det var att leva som barn så klingar röster från förr.Vem tror du att du är egentligen va, din lilla missbruksunge.... svartfot...tattarunge....missfoster. Jag sväljer och sväljer men orden väller upp och ut ur munnen. Det är för sent att hejda dom nu. Sorg, smärta, självbevarelsedrift, våld och min väg in i utmattning i ett rasande tempo. Okej, tänker jag. Jag får ta smällen sen, för att jag trodde jag var nått.

Men jag pratar inte för att Ni ska lyssna på mig. Jag vill att Ni ska våga lyssna på Er själva och varandra. I det som aldrig blir sagt bor smärtan och ensamheten.

Lyssna gärna. Dela inlägg och avsnitt så kanske någon känner sig mindre ensam.

På Beroendepodden finns länkar till hjälplinjer och information om stödgrupper avseende missbruk och sorgbearbetning.

Tack finaste Annelie Ståhl för att jag fick vara med i podden, och stort tack Studio Jätteliten för det fina porträttfotot.

Du är så nyckfull när du dricker

Sommaren har just fått fäste och vi ligger på bryggan brorsan, du och jag. Det kluckar försiktigt under oss och den gröna ekan guppar lite där den ligger förtöjd. Ditt pekfinger drar ett oregelbundet mönster på min solsalta rygg.
Tjugofyra, tjugofem, tjugosex. Tjugosex fräknar räknar du att jag har utströdda i min alldeles egna galax. Du pratar högtidligt med din lena 2-burkaröl röst.
- Härmed döper jag dessa förtjusande fröknar, jag menar fräknar till Siv, Gullan, Asta, Månstråle...och så fortsätter du tills alla mina fläckar har fått ett namn. Sen kittlar du mig tills jag kiknar innan du med lika stor omsorg börjar räkna fräknar på min bror.
Jag tittar på er genom avspeglingen i vattnet och det är något trösterikt över den imaginära distansen. Du är så självklar och varm. Sakta vaggar lukten av båtmotorer och era röster mig till sömns.

Ekan med minnena

Jag vaknar av att det gungar till i bryggan när dina dryga 100 kilo kliver över de spruckna plankorna. Båten är öst och det är dags att traska tillbaka mot stugan för lite kvällsmat. I takt med att maten tillagas töms ölburk efter ölburk och den lena rösten förvandlas till den hånfulla.  Avspänning har övergått i anspänning och vi försöker hålla dig på gott humör men du är så nyckfull när du dricker. Vi fördriver tiden med att spela vänd-8, knekt och skitgubbe och det är svårt att tolka om det ligger någon sanning i glåporden du strör mellan korten och oss.
Jag sneglar mot dig och kisar med ögonen för att se om jag kan frammana bilden från bryggan men du är blaskig och blek och jag biter mig i insidan av kinden tills det blöder.
Tillslut får vi dig att somna på soffan och jag lägger filten med ett rådjur på över dig. Brorsan och jag vilar i varsin sovsäck i alkoven.
Mitt i natten hör jag hur du går upp och spyr i vasken. Mitt hjärta rusar medans jag pressar händerna för öronen och mumlar in i kudden, Siv, Gullan, Asta, Månstråle.........

Roxens strand

Nu när sommaren kommer minns jag hur varm pappa var i skinnet och hur rött hans hår gnistrade i solen. Jag sörjer hur stor del av vår tid tillsammans som alkoholen fick ta i anspråk.

Hoppas vi får extra många fräknar i sommar :)

Det är alltid så synd om dig lilla mamma

Så har jag nu lyckats med det jag försökt skydda dig från under hela mitt liv. Att få dig att må dåligt. Känna dig ansvarig. Bristfällig. Rent utsagt misslyckad.
Jag har genom min bloggberättelse tvingat dig att se på dig själv och det var mer än vad du tålde. För när du läste om hur du slog ditt barn är det inte ett förlåt du riktar mot mig utan din ilska.
Via ett telefonsamtal får jag ta emot all din smärta. Du låter mig få veta hur illa det är ställt med dig efter vad jag gjort och jag känner martyrens långa armar krama om min hals.
Du vill lyssna på mig säger du men bara om ingen annan får höra. Ring inte på ett tag ber du mig och förpassar mig till utanförskap och skam.

Så behåller du som min förövare din position i vår låtsasrelation och jag håller världen och allt i den på avstånd medans jag väntar in dig.

Nästa gång vi ses är i väntrummet till en psykoterapeut. Vi behöver bearbeta det som hänt för att kunna återupprätta en relation förklarar du. Och jag går dit för att jag inte har några gränser för mig själv men ett barns längtan efter mamma.
Rummet är stort och opersonligt. Professionellt inrett men med för mycket rymd. Jag undrar hur orden ska nå fram genom all yta.
Terapeuten tycker att du ska sitta bredvid och lyssna på hur uppväxten var för mig, Lisa, barnet, din förstfödde. Oförberedd på att det skulle komma att handla om mig försöker jag berätta min historia och tragglar med ord och halvsanningar men det är svårt att tala när man varit tyst ett helt liv.
Jag försöker att bara säga det mest uppenbara, det vi alla kunnat räkna ut ändå. Säger att det ofta var tufft, beskriver några särskilda händelser av våld och snuddar vid upplevelsen av att inte vara sedd eller beskyddad. Sedan slätar jag snabbt över det hela med att försäkra dig om att jag ändå tidigt förstått att du gjort ditt bästa utifrån din egna situation. Som vuxen förstår jag innebörden av att inte räcka till.
Så går du därifrån med lättare steg och jag med frossa.

Vi återvänder till terapin flera gånger utan att komma riktigt på djupet. För så fort jag är någorlunda uppriktig så går du i försvar. Förnekar mig mina minnen. Du talar om dig själv. Hur svårt det var för dig med de där männen som drack och slogs och tryckte ner dig. Det är konstigt hur det alltid är så synd om dig mamma. Jag blir yr och illamående och försöker fokusera blicken på en fläck rakt framför mig  när väggarna böljer fram och tillbaka.
Du säger att du fanns där och frågade men att jag inte tog emot din hjälp. Så lägger du över ansvaret för mina barndomsårs sår på mig och jag försöker att gråta så att ingen ser.

Terapeuten är duktig, tydlig. Säger att det är viktigt att mitt inre barns historia kommer fram och hon ser att jag håller igen. Hon talar om att du måste ta emot min berättelse av vår tid hur svårt det än är. Lovar att hon ska ta hand om min mamma om hon faller igenom av min sanning. Men hon känner inte dig som jag. Jag vet hur du ser ut när du brister och jag vet vem som betalar priset för din osäkerhet. Jag vet vad du kan hantera och inte och du kan inte hantera mig. För jag var den som blev utan.
Terapeuten ber mig att släppa fram vreden och allt det skitiga byket. Ut med det bara. Berätta för din mamma hur illa det var. Säg det bara. Hon ber mig att göra dig illa. Hon provocerar mig men jag drar mig undan. För jag vill inte sänka mig till din nivå. Jag vill vara bättre än du. För är jag inte bättre än dig, vem är jag då?

Nu är jag är den som står bredvid dig, bakom andra, den som lindrar och lider. Jag är den som håller världen och allt i den på avstånd medans jag väntar.

Just nu ser min verklighet ut såhär. Terapin fick avslutas då terapeuten (och jag själv) ansåg att den kanske var min mor till nytta men inte till min. Min mamma var inte riktigt redo eller mottaglig fastän det var hon som tagit initiativet. Jag har svårt att komma igen känslomässigt fast det var flera månader sedan senaste samtalet. Jag är rädd att sätta ord på vad jag verkligen tycker och känner för det är inga vackra saker.
Någon som känner igen sig? Och måste man förlåta allt?

Lämnar känslan av vemod bakom mig just nu och drar på husbilssemester över helgen.

Önskar att Ni alla får känna Er behövda och älskade.

Kram

Någon har kastat en bomb på mig

Fast inte ännu. Men en bomb har kastats på en brandman i Malmö i helgen. På min brors kollega. Det är bara en tidsfråga innan den kastas på mig. Så känner jag. För vi åker på samma olyckor och vi arbetar tillsammans på osäkra platser. Det är vi som har varandras ryggar när det brinner till. Och det är vi som målgrupp som blir utsatta för våld och övergrepp när vi arbetar. Vem bomben landar på avgör slumpen.

Arbete på olycksplats

Vad jag också känner är uppgivenhet. Klimatet på gatorna har förändrats. Det är mycket råare nu än förr. Min uppväxt i en kriminell miljö har gett mig insikt i hur det gick till på gatorna nattetid för 20 år sedan. Jag har sett knarklangning, slagsmål, indrivning och drogmissbruk på nära håll. Det var inte vackert och man gillade inte snuten. MEN. Det fanns inget hot riktat mot larmpersonal som brandmän eller ambulanspersonal. Och polisen hade man respekt för och höll sig på avstånd från så gott det gick. Man tände inte eld på saker i brist på annat och därmed riskerade livet på oskyldiga. Buset gjorde upp med buset och övriga landsmedlemmar lämnade man utanför  i enlighet med någon typ av folkvettsreglemente.
Idag verkar smågangstrarna skjuta till höger och vänster, mitt i tätorten, och inte bry sig om att vanliga fredliga människor stryker med i processen och våldet riktas mot de som försöker hjälpa och upprätthålla trygghet i samhället. För alla. Vi får inte döma. Vi ska lindra oro, förebygga olyckor och rädda liv.
Media svämmar över med nonsens medans det som sker i skymningen tystas ner.
Jag önskar att politikerna och medierna, de som sitter på makten att rikta pengar och insatser i olika riktningar, lägger fokus på hur arbetsmiljön är för larmpersonal i det här landet, just i denna stund. Och en tid framöver. För det kommer fortsätta att eskalera i fel riktning.

Härom veckan satt jag och en kollega i ambulansen hela natten lång. Inget konstigt med det. Det som var lite märkligt var att vi blev utdragna på uppdrag, snabbt därefter omdirigerade till ett annat ärende med högre prioritet (patient med svåra smärtor och misstänkt fraktur) bara för att snart ytterligare en gång bli uppringda och omdirigerade till en patient som blivit knivskuren i grannkommunen. Det var oklart om gärningsmannen var kvar på platsen så vi fick invänta polisen att säkra området innan vi tog omhand om den drabbade. Allt gick väl för den knivskurne denna gång. Patienten med smärta fick säkert också vård innan natten var slut. Jag vill inte gnälla eller dra några snyfthistorier. Men jag vill heller inte låtsas som om våldet på gatorna inte tar resurser från oskyldiga ickekriminella. Och jag vill poängtera att det kommer ha inverkan på gemenemans säkerhet och trygghet om inte larmpersonalens arbetsmiljö börjar belysas och resurser omfördelas.

Snälla, läs min brors rörande inlägg om det senaste bombdådet i Malmö. Dela sedan så vi når ut till så många som möjligt.

Normal riskmiljö?

Övning ambulans och räddningstjänsten

Ta hand om varandra!

Vi har en ny sexregel

Min man och jag jobbar shift. Det finns många fördelar med det. Exempelvis är nästan alltid någon hemma tidigt och kan finnas hemma för barnen när de kommer hem från skola och förskola. Man har ofta någon förmiddag i veckan helt för sig själv, och ett par kvällar/nätter. Skönt. Vi sliter vi inte på varandra och hamnar inte lealösa framför tv´n varje kväll som många andra par.  Vi hinner till och med sakna och längta efter både varandra och ungarna.
Den enda egentliga nackdelen är att man kan hamna helt i osynk vad gäller sexet.
Rent schematiskt kan vi stryka möjligheten till sex minst 3 kvällar/vecka då någon av oss jobbar natt. Till ekvationen skall sedan adderas en 6-åring som fortfarande vill sova hos föräldrarna helst samtida som två små hundar. Chansen till att ha sex är nu nere på 1-2 kvällar/vecka.
Då kommer den osynkade sexlusten in. En har varigt ledig och är kåt som en katt i mars medans den andre parten gått av ett 24 h arbetsskift och har en libido därefter. När man nu trevande försöker initiera lite sexuella aktiviteter med motparten är det sista man vill att vederbörande ska vända ryggen till. Att känna sig avvisad gillar nog ingen oavsett hur tillgången till sex ser ut.
För att avdramatisera förförelseritualer och minimera risken för avvisande manövrar och liknande har vi kommit på en ny sexregel.
Om man inte under några omständigheter kan tänka sig sex sover man med underkläderna på. Skulle man treva under täcket och finna kalsipperna på får man då inte försöka sig på övertalning eller bli besviken på motpartens icke gemensamma lust.
Om sex däremot inte känns som en helt obskyr handling lägger man sig naken och tar en för husfridens skull.

Väldigt enkelt. Man slipper ovissheten om den andres eventuella lust. Att finna reda på om det är fritt fram för taffsande är lättillgängligt.

Vi har varit på sportlovsresa, 7 dagar i olika sängar och med såväl underkläder som underställ på.
Sedan fick maken en klassisk "mancold" och kalsongerna har varit på i otaliga dagar därefter. Men jag är inte bitter........

Bifogar lite sexiga bilder att pigga upp fantasierna med. Ja, det är jag på fotona. Vi har sexiga fotografier uppsatta i sovrummet hemma just för att inspirera oss till lite heta tankar och fantasier. Mycket roligare än tryckta tavelmotiv tycker jag personligen. Perfekt att ta sexiga foton och ge till sin man som morgongåva när man ska gifta sig eller  till nästa års Alla-hjärtans dag kanske ;)

Önskar alla en härlig "sexysunday"