I det som aldrig blir sagt ligger smärtan och ensamheten

Idag släpptes en intervju med mig på  Beroendepodden. Min röst, mitt byk, mitt medberoende. Min röst som skrattar medans gråten rinner längs ryggraden. När jag pratar kan jag inte låta det osagda ta plats mellan radavstånden som när jag skriver. Det går inte att förfina pratet. Allt som ska sägas måste få en bokstav, en ton och en plats. Jag gillar inte att ta plats.
Självtvivlet yttrar sig som ett tryck i bakhuvudet och en plötslig svaghet i händerna. Jag försöker sippa på kaffet som serverats men kan inte lyfta koppen.Vem skulle vilja lyssna på mig?
Samtidigt som mästermaskören Lisa pratar på om hur slitsamt och ensamt det var att leva som barn så klingar röster från förr.Vem tror du att du är egentligen va, din lilla missbruksunge.... svartfot...tattarunge....missfoster. Jag sväljer och sväljer men orden väller upp och ut ur munnen. Det är för sent att hejda dom nu. Sorg, smärta, självbevarelsedrift, våld och min väg in i utmattning i ett rasande tempo. Okej, tänker jag. Jag får ta smällen sen, för att jag trodde jag var nått.

Men jag pratar inte för att Ni ska lyssna på mig. Jag vill att Ni ska våga lyssna på Er själva och varandra. I det som aldrig blir sagt bor smärtan och ensamheten.

Lyssna gärna. Dela inlägg och avsnitt så kanske någon känner sig mindre ensam.

På Beroendepodden finns länkar till hjälplinjer och information om stödgrupper avseende missbruk och sorgbearbetning.

Tack finaste Annelie Ståhl för att jag fick vara med i podden, och stort tack Studio Jätteliten för det fina porträttfotot.

Du är så nyckfull när du dricker

Sommaren har just fått fäste och vi ligger på bryggan brorsan, du och jag. Det kluckar försiktigt under oss och den gröna ekan guppar lite där den ligger förtöjd. Ditt pekfinger drar ett oregelbundet mönster på min solsalta rygg.
Tjugofyra, tjugofem, tjugosex. Tjugosex fräknar räknar du att jag har utströdda i min alldeles egna galax. Du pratar högtidligt med din lena 2-burkaröl röst.
- Härmed döper jag dessa förtjusande fröknar, jag menar fräknar till Siv, Gullan, Asta, Månstråle...och så fortsätter du tills alla mina fläckar har fått ett namn. Sen kittlar du mig tills jag kiknar innan du med lika stor omsorg börjar räkna fräknar på min bror.
Jag tittar på er genom avspeglingen i vattnet och det är något trösterikt över den imaginära distansen. Du är så självklar och varm. Sakta vaggar lukten av båtmotorer och era röster mig till sömns.

Ekan med minnena

Jag vaknar av att det gungar till i bryggan när dina dryga 100 kilo kliver över de spruckna plankorna. Båten är öst och det är dags att traska tillbaka mot stugan för lite kvällsmat. I takt med att maten tillagas töms ölburk efter ölburk och den lena rösten förvandlas till den hånfulla.  Avspänning har övergått i anspänning och vi försöker hålla dig på gott humör men du är så nyckfull när du dricker. Vi fördriver tiden med att spela vänd-8, knekt och skitgubbe och det är svårt att tolka om det ligger någon sanning i glåporden du strör mellan korten och oss.
Jag sneglar mot dig och kisar med ögonen för att se om jag kan frammana bilden från bryggan men du är blaskig och blek och jag biter mig i insidan av kinden tills det blöder.
Tillslut får vi dig att somna på soffan och jag lägger filten med ett rådjur på över dig. Brorsan och jag vilar i varsin sovsäck i alkoven.
Mitt i natten hör jag hur du går upp och spyr i vasken. Mitt hjärta rusar medans jag pressar händerna för öronen och mumlar in i kudden, Siv, Gullan, Asta, Månstråle.........

Roxens strand

Nu när sommaren kommer minns jag hur varm pappa var i skinnet och hur rött hans hår gnistrade i solen. Jag sörjer hur stor del av vår tid tillsammans som alkoholen fick ta i anspråk.

Hoppas vi får extra många fräknar i sommar :)

Det är alltid så synd om dig lilla mamma

Så har jag nu lyckats med det jag försökt skydda dig från under hela mitt liv. Att få dig att må dåligt. Känna dig ansvarig. Bristfällig. Rent utsagt misslyckad.
Jag har genom min bloggberättelse tvingat dig att se på dig själv och det var mer än vad du tålde. För när du läste om hur du slog ditt barn är det inte ett förlåt du riktar mot mig utan din ilska.
Via ett telefonsamtal får jag ta emot all din smärta. Du låter mig få veta hur illa det är ställt med dig efter vad jag gjort och jag känner martyrens långa armar krama om min hals.
Du vill lyssna på mig säger du men bara om ingen annan får höra. Ring inte på ett tag ber du mig och förpassar mig till utanförskap och skam.

Så behåller du som min förövare din position i vår låtsasrelation och jag håller världen och allt i den på avstånd medans jag väntar in dig.

Nästa gång vi ses är i väntrummet till en psykoterapeut. Vi behöver bearbeta det som hänt för att kunna återupprätta en relation förklarar du. Och jag går dit för att jag inte har några gränser för mig själv men ett barns längtan efter mamma.
Rummet är stort och opersonligt. Professionellt inrett men med för mycket rymd. Jag undrar hur orden ska nå fram genom all yta.
Terapeuten tycker att du ska sitta bredvid och lyssna på hur uppväxten var för mig, Lisa, barnet, din förstfödde. Oförberedd på att det skulle komma att handla om mig försöker jag berätta min historia och tragglar med ord och halvsanningar men det är svårt att tala när man varit tyst ett helt liv.
Jag försöker att bara säga det mest uppenbara, det vi alla kunnat räkna ut ändå. Säger att det ofta var tufft, beskriver några särskilda händelser av våld och snuddar vid upplevelsen av att inte vara sedd eller beskyddad. Sedan slätar jag snabbt över det hela med att försäkra dig om att jag ändå tidigt förstått att du gjort ditt bästa utifrån din egna situation. Som vuxen förstår jag innebörden av att inte räcka till.
Så går du därifrån med lättare steg och jag med frossa.

Vi återvänder till terapin flera gånger utan att komma riktigt på djupet. För så fort jag är någorlunda uppriktig så går du i försvar. Förnekar mig mina minnen. Du talar om dig själv. Hur svårt det var för dig med de där männen som drack och slogs och tryckte ner dig. Det är konstigt hur det alltid är så synd om dig mamma. Jag blir yr och illamående och försöker fokusera blicken på en fläck rakt framför mig  när väggarna böljer fram och tillbaka.
Du säger att du fanns där och frågade men att jag inte tog emot din hjälp. Så lägger du över ansvaret för mina barndomsårs sår på mig och jag försöker att gråta så att ingen ser.

Terapeuten är duktig, tydlig. Säger att det är viktigt att mitt inre barns historia kommer fram och hon ser att jag håller igen. Hon talar om att du måste ta emot min berättelse av vår tid hur svårt det än är. Lovar att hon ska ta hand om min mamma om hon faller igenom av min sanning. Men hon känner inte dig som jag. Jag vet hur du ser ut när du brister och jag vet vem som betalar priset för din osäkerhet. Jag vet vad du kan hantera och inte och du kan inte hantera mig. För jag var den som blev utan.
Terapeuten ber mig att släppa fram vreden och allt det skitiga byket. Ut med det bara. Berätta för din mamma hur illa det var. Säg det bara. Hon ber mig att göra dig illa. Hon provocerar mig men jag drar mig undan. För jag vill inte sänka mig till din nivå. Jag vill vara bättre än du. För är jag inte bättre än dig, vem är jag då?

Nu är jag är den som står bredvid dig, bakom andra, den som lindrar och lider. Jag är den som håller världen och allt i den på avstånd medans jag väntar.

Just nu ser min verklighet ut såhär. Terapin fick avslutas då terapeuten (och jag själv) ansåg att den kanske var min mor till nytta men inte till min. Min mamma var inte riktigt redo eller mottaglig fastän det var hon som tagit initiativet. Jag har svårt att komma igen känslomässigt fast det var flera månader sedan senaste samtalet. Jag är rädd att sätta ord på vad jag verkligen tycker och känner för det är inga vackra saker.
Någon som känner igen sig? Och måste man förlåta allt?

Lämnar känslan av vemod bakom mig just nu och drar på husbilssemester över helgen.

Önskar att Ni alla får känna Er behövda och älskade.

Kram

Någon har kastat en bomb på mig

Fast inte ännu. Men en bomb har kastats på en brandman i Malmö i helgen. På min brors kollega. Det är bara en tidsfråga innan den kastas på mig. Så känner jag. För vi åker på samma olyckor och vi arbetar tillsammans på osäkra platser. Det är vi som har varandras ryggar när det brinner till. Och det är vi som målgrupp som blir utsatta för våld och övergrepp när vi arbetar. Vem bomben landar på avgör slumpen.

Arbete på olycksplats

Vad jag också känner är uppgivenhet. Klimatet på gatorna har förändrats. Det är mycket råare nu än förr. Min uppväxt i en kriminell miljö har gett mig insikt i hur det gick till på gatorna nattetid för 20 år sedan. Jag har sett knarklangning, slagsmål, indrivning och drogmissbruk på nära håll. Det var inte vackert och man gillade inte snuten. MEN. Det fanns inget hot riktat mot larmpersonal som brandmän eller ambulanspersonal. Och polisen hade man respekt för och höll sig på avstånd från så gott det gick. Man tände inte eld på saker i brist på annat och därmed riskerade livet på oskyldiga. Buset gjorde upp med buset och övriga landsmedlemmar lämnade man utanför  i enlighet med någon typ av folkvettsreglemente.
Idag verkar smågangstrarna skjuta till höger och vänster, mitt i tätorten, och inte bry sig om att vanliga fredliga människor stryker med i processen och våldet riktas mot de som försöker hjälpa och upprätthålla trygghet i samhället. För alla. Vi får inte döma. Vi ska lindra oro, förebygga olyckor och rädda liv.
Media svämmar över med nonsens medans det som sker i skymningen tystas ner.
Jag önskar att politikerna och medierna, de som sitter på makten att rikta pengar och insatser i olika riktningar, lägger fokus på hur arbetsmiljön är för larmpersonal i det här landet, just i denna stund. Och en tid framöver. För det kommer fortsätta att eskalera i fel riktning.

Härom veckan satt jag och en kollega i ambulansen hela natten lång. Inget konstigt med det. Det som var lite märkligt var att vi blev utdragna på uppdrag, snabbt därefter omdirigerade till ett annat ärende med högre prioritet (patient med svåra smärtor och misstänkt fraktur) bara för att snart ytterligare en gång bli uppringda och omdirigerade till en patient som blivit knivskuren i grannkommunen. Det var oklart om gärningsmannen var kvar på platsen så vi fick invänta polisen att säkra området innan vi tog omhand om den drabbade. Allt gick väl för den knivskurne denna gång. Patienten med smärta fick säkert också vård innan natten var slut. Jag vill inte gnälla eller dra några snyfthistorier. Men jag vill heller inte låtsas som om våldet på gatorna inte tar resurser från oskyldiga ickekriminella. Och jag vill poängtera att det kommer ha inverkan på gemenemans säkerhet och trygghet om inte larmpersonalens arbetsmiljö börjar belysas och resurser omfördelas.

Snälla, läs min brors rörande inlägg om det senaste bombdådet i Malmö. Dela sedan så vi når ut till så många som möjligt.

Normal riskmiljö?

Övning ambulans och räddningstjänsten

Ta hand om varandra!

Vi har en ny sexregel

Min man och jag jobbar shift. Det finns många fördelar med det. Exempelvis är nästan alltid någon hemma tidigt och kan finnas hemma för barnen när de kommer hem från skola och förskola. Man har ofta någon förmiddag i veckan helt för sig själv, och ett par kvällar/nätter. Skönt. Vi sliter vi inte på varandra och hamnar inte lealösa framför tv´n varje kväll som många andra par.  Vi hinner till och med sakna och längta efter både varandra och ungarna.
Den enda egentliga nackdelen är att man kan hamna helt i osynk vad gäller sexet.
Rent schematiskt kan vi stryka möjligheten till sex minst 3 kvällar/vecka då någon av oss jobbar natt. Till ekvationen skall sedan adderas en 6-åring som fortfarande vill sova hos föräldrarna helst samtida som två små hundar. Chansen till att ha sex är nu nere på 1-2 kvällar/vecka.
Då kommer den osynkade sexlusten in. En har varigt ledig och är kåt som en katt i mars medans den andre parten gått av ett 24 h arbetsskift och har en libido därefter. När man nu trevande försöker initiera lite sexuella aktiviteter med motparten är det sista man vill att vederbörande ska vända ryggen till. Att känna sig avvisad gillar nog ingen oavsett hur tillgången till sex ser ut.
För att avdramatisera förförelseritualer och minimera risken för avvisande manövrar och liknande har vi kommit på en ny sexregel.
Om man inte under några omständigheter kan tänka sig sex sover man med underkläderna på. Skulle man treva under täcket och finna kalsipperna på får man då inte försöka sig på övertalning eller bli besviken på motpartens icke gemensamma lust.
Om sex däremot inte känns som en helt obskyr handling lägger man sig naken och tar en för husfridens skull.

Väldigt enkelt. Man slipper ovissheten om den andres eventuella lust. Att finna reda på om det är fritt fram för taffsande är lättillgängligt.

Vi har varit på sportlovsresa, 7 dagar i olika sängar och med såväl underkläder som underställ på.
Sedan fick maken en klassisk "mancold" och kalsongerna har varit på i otaliga dagar därefter. Men jag är inte bitter........

Bifogar lite sexiga bilder att pigga upp fantasierna med. Ja, det är jag på fotona. Vi har sexiga fotografier uppsatta i sovrummet hemma just för att inspirera oss till lite heta tankar och fantasier. Mycket roligare än tryckta tavelmotiv tycker jag personligen. Perfekt att ta sexiga foton och ge till sin man som morgongåva när man ska gifta sig eller  till nästa års Alla-hjärtans dag kanske ;)

Önskar alla en härlig "sexysunday"

En människas vansinne syns inte på utsidan

Det är lördagskväll och jag sitter nedsjunken framför tv´n med dottern och maken. Sonen är och skejtar i Hangaren så det finns alldeles för mycket svängrum i soffan. Melodifestivalen har just börjat och vi är troligen lika entusiastiska som resten av den svenska befolkningen i stunden. Mello bjuder på den typen av underhållning som orkas med såhär i slutet på veckan. En lagom blandning av helylle programledare och cross-dressers. Inga direkta överraskningar. En lättsmält och behaglig dos av färg och ljud.
Klockan nio hör vi det välbekanta ljudet av klampande tonårssteg utanför dörren. Sen nyckelskrammel och ett par kvävda svordomar följt av en duns i hallen när sonen släpper ner väskan med skejtboardhjälm och gud vet vad på golvet. Världens bästa ljud. För det är först när alla familjemedlemmar är innanför dörrarna som jag kan börja slappna av.
Straxt släntrar han upp för trappen. Men istället för att drösa ner i soffan så ställer han sig bredvid och säger med sammanbiten röst att han har något viktigt att berätta. Något riktigt viktigt.
- Alltså Ni vet Thomas på skejtgymnasiet. Han sitter häktad för övergrepp på eleverna på skolan.
- Va? Vad menar du, vad då för övergrepp? Snälla sätt dig ner.
- Jo asså, tydligen har han haft särskilda förtroendeövningar med vissa av killarna på "teamet". Han har bundit fast dem på en stol i flera timmar och satt en påse över skallen på dom så de nästan svimmat. På nån hade han satt fast klädnypor i bröstvårtorna och i gäddhänget också. Så jävla sjukt. Ni kan gå in på expressen och läsa om Ni inte tror mig? Jag antar att det inte är aktuellt för mig att söka till den skolan längre....?

Vi läser artikeln i expressens kvällsblad och pratar en stund om hur han känner sig. Det är hemskt och ofattbart att det drabbat killar han känner. Han är rätt sansad men besviken såklart. Han förstår att det kunde varit han själv som blev utsatt. Vi hade bara tur att Thomas avslöjades innan min son hann börja på skolan. Och även om sannolikheten för att något liknande ska inträffa där igen är minimal blir ett barns sårbarhet så plågsamt påtaglig nu. En femtonåring ska inte bo särskild från sina föräldrar. Punkt.

Skejtgymnasiet i Karlshamn startade med sin första årskull i somras. Thomas som är en känd profil inom de ungas skejtvärld är bosatt i staden och har varit aktiv i rekryteringen av elever till den nya gymnasieprofilen. Min son som ännu bara går i åttondeklass är en utav de elever han headhuntat till att börja på profilen så snart han går ut högstadiet.
Thomas har groomat min son. Talat om för honom att han är ett lovande prospekt. Att han vill ha med honom på "teamet". De som blir sponsrade. Men han får inte berätta det för sina polare. Det kan bli tjaffs då. Min son lovar att hålla tyst om det.
Han har varit i extas över att kunna få utöva sitt största intresse i skolan. På skoltid. Snacka om att få möjlighet att utvecklas.
Och vi som föräldrar har med skräckblandad förtjusning räknat på hur det skulle gå ihop sig ekonomiskt att ha sonen inackorderad under treårs studier på annan ort.
Vi lägger in extrapass på jobbet. Sonen fixar sitt första jobb som reklamutdelare för att spara pengar till detta underbara som ligger precis inom räckhåll.
Sonen och hans pappa blir inbjudna till skolan för att få mer information om programmet och för att se hotellet där eleverna bor. De äter lunch med andra föräldrar och Thomas. Föräldrars oro över att ungdomarna flyttar hemifrån lugnas. Thomas lovar att han har koll på killarna. Han framstår som en trygg vuxen, en eldsjäl, en vi kan lita på ska hålla en vakande hand över de barn som lämnar hemmet på tok för tidigt. De skakar hand. Det känns okej. Bra till och med. Det kommer gå bra det här.

Planen var klar. Inga andra betänkligheter. Och fastän mammahjärtat inte ville så höll jag ändå på att skicka min son rakt i händerna på en förövare. En man i min egen ålder. En som bjuder hem 15- åriga pojkar till sitt hem och binder fast dem till händer och fötter på en stol och stoppar påsar på deras huvuden. En man som i timtal sitter och pratar med de fastspända pojkarna på "teamet" om att de måste lita på honom. Att han gör dessa övningar för att de ska bli mentalt starka och på så vis bli bättre inom sin idrott.

Jag kan inte sluta frysa. För att en människas vansinne inte syns på utsidan. Och jag lider med de pojkar som utsatts och de föräldrar som trott att allt skulle gå bra.

Om man inte har nått vettigt att säga ska man hålla käften!

Det lärde min pappa mig.
Inte för att han alltid levde som han lärde men just den frasen tycker jag ändå är en bra riktlinje avseende kommunikation människor emellan.
Hur svårt kan det va liksom?
Om det du är på vippen att säga till största del är tänkt att uttalas för att du ska få avreagera dig lite snarare än att kommentaren är en viktigt del i utvecklingen av Er relation. Håll käften.
Om orden som vilar på din tunga är avsedda att anmärka på någon annans tillkortakommanden, sug tillbaka dom och håll käften!
Om du har ett påträngande behov av att tala om för din partner att denne borde ha gjort den triviala sysslan på "det här eller det där" sättet, snälla låt bli. Håll bara käften istället.
Och om du inte sett din partner på ett helt dygn och Ni slutligen har krupit ner i sängen tillsammans, säg då för guds skull inget som innefattar fraserna "varför har du inte, varför envisas du med eller du kan väl bara", utan för i jösse namn håll din käft och bara kyss vederbörande på munnen tills luften tar slut.

Skulle du mot förmodan ändå råka rapa ur dig nån spydig eller tillrättavisande kommunikation i riktning mot din partner varpå vederbörande tycker du är lite kukig. Be då snabbt om ursäkt för din meningslösa kommunikation och förenas i en kram istället.

Se så, börja genast praktisera denna sanering av onödig energiutsugande kommunikation. Jag lovar att alla inblandade får ligga betydligt oftare vid tillämpning av detta enkla tips.

Tydliga kommunikationsproblem

Men nu ska jag inte förtäcka mina egna relationsproblem i bloggformat mer.

Istället tänkte jag prata lite i korthet om löpning. Jag älskar löpning. Löpning är en ytterst lättillgänglig motionsform. Det säger ju sig själv. Har du bara kläder och skor för aktiviteten kan du springa nästan var som helst, när som helst. Och springer man utomhus får man se mycket vackert under tiden också. Men med hänsyn till rubriken så stannar mina utlåtanden om löpning vid detta.

Om du vill börja löpträna eller kanske redan har löptränat en tid men tycker att din utvecklingskurva har stagnerat lite? Då kan jag varmt rekommendera dig att kontakta en löpcoach.
Faktum är att jag samarbetar med en ypperlig diplomerad löpcoach som JUST NU erbjuder nya klienter ett GRATIS träningsprogram i 4 VECKOR.
Utifrån dina personliga önskemål och ingångsvärden arbetar han fram ett program som tar din löpning till nästa nivå.
Oavsett om ditt mål är att kunna springa ett lopp utan att behöva gå eller om det är att pressa ner tiden på en viss distans så bygger träningsprogrammet på kontinuitet, ökning av intensitet och rörelseglädje. Vidare kan han även hjälpa dig med löpanalyser och löpteknik.
Gå in och läs mer om Andreas och hans erbjudanden på nilssonsvetenskap

 

Klart slut ut och njut!