Ny header

Hur svårt ska det vara! Jag är så kass på teknik. Datorer med alla dessa program, TV-apparater, stereoanläggningar. Satans påfund är de, jag begriper mig inte på dem. Dessvärre är jag fullkomligt beroende av att kunna använda dessa magiska maskiner ibland. Men jag skulle behöva en ständigt närvarande stödperson.  Om barnen tex. har spelat X-box och inte bytt source på TV´n så kan jag inte se på burken utan får snällt vänta tills någon vänlig själ kan fippla rätt på dosorna. Som av någon outgrundlig anledning ser PRECIS likadana ut allihopa!? Samma visa i bilen. Är ingen radiokanal inrattad (eller nån lämnat P4 på) så är det brus eller monotont babbel som gäller tills någon behagar byta kanal igen för jag lyckas inte få in ett sabla skit. Frustrerande. Känner mig som ömsom kärring ömsom galenpanna som frenetiskt trycker och vrider på alla knappar jag kommer åt men bara gör allting värre såklart.
Kanske är jag obildbar på teknikfronten, eller så har jag bara varit lat och bra på att delegera bort alla moment i vardagen som innefattar något tekniskt kunnande. Skitsamma! Jag testar mig fram och lyckas ibland men misslyckas fortfarande en hel del. Som just i stunden.
För några månader sedan var jag och plåtades lite hos fotograf Filip Leo på Studiojätteliten
Det första fotot vi tog, en helt slumpmässigt tagen "testbild" för att ställa in ljuset, blev så fin att jag bestämt mig för att använda den som min nya header här i bloggen. Men nu när jag väl fått tummen ur och ska lägga in den så får jag inte till formatet. I mobilversionen av bloggen ser den ut som den ska men när jag tar upp bloggen på datorn så är fotot så stort att bara ett litet hörn av bilden kommer med. Men det finns större bekymmer än så såklart. Jag får ta och kalla in experthjälp någon dag snart. Tur jag har vänner som är långt mer begåvade än jag.

Lägger in bilden här och hoppas att Ni också gillar den.

Önskar Er en fin kväll.

Vi tar en smygöl

Vi står parkerade med husbilen bakom en vacker gammal tegelbyggnad bredvid Södra promenaden i Norrköping. Den är hög med stora vita fönster ända från marknivå och har en massiv trädörr på ena kortsidan. Det verkar som om den används som skola i dagsläget.
Jag sitter med fötterna på bordet och läppjar på ett glas rött vin. Väntar på att regnet ska avta så vi kan ge oss ut och ner på stan för att hitta någonstans att käka middag. Genom ena fönstret ser jag hur en man på cykel rullar in på gräsplätten bakom skolan, mitt framför där vi står. Han får snart sällskap av två kompanjoner till fots. De skakar hand och sätter sig i ett av de stora fönstrena, pressar ryggarna mot byggnaden för att söka skydd mot vätan. Det forslars upp ett par bira ur bekanta påsar och det skålas, pratas och skrattas. Dom är lumpna och väderbitna. Tydligt märkta av år av missbruk med slokande kroppshållning och magert brunt skinn. Som de är som måste söka gemenskap utomhus. På platser vi helst inte går förbi. Och gör vi det beklagar vi oss genom sammanbitna tänder över packet som sitter där och förpestar våra fina naturområden. Jag gör det också. Sen känner jag det dova illamåendet rulla in. Skammen. Ser farsan och mig själv sitta där. Det är inte så värst länge sedan egentligen men jag har gjort mycket för att förtränga vart jag kommer ifrån. Alkoholen och drogerna som fick en hel familj på flykt. Olusten och rörelsen som lever kvar inombords genom generationer.




Jag tycker de ser bekanta ut och det känns hemtamt att betrakta dem såhär lite på avstånd. Jag undrar vad de pratar om? En utav dem gestikulerar så vilt att han spiller ut en del av ölen och när han upptäcker det är han snabbt vid burköppningen och sörplar i sig utav skummet. Sen pekar han mot vår husbil, ställer sig upp och kisar med ögonen. Går lite fram och tillbaka och beskådar den. Jag är osäker på om han ser att vi sitter därinne.

Inte i husbilen men väl med fötterna på bordet

-Det var väl själva faan, svär min man. Typiskt. Ska vi flytta på oss? Det här känns ju inte som en bra plats att stå på helt plötsligt. Helevete också!
-Va?  Nja, nej det är väl inte idealiskt kanske men dra inga förhastade slutsatser nu. Det behöver väl inte vara så farligt. Vi får väl gå ut och snacka lite med dem. Hundarna måste ändå rastas innan vi drar.
Vi kopplar våra två små hundar och kliver ut.



-Hej! Ursäkta om vi stör, säger mannen som just spanat in vårt mobila hem. Han säger det med uppriktighet i rösten. Lite trevande. Som en som är van att ursäkta sig för sin uppenbarelse. Som vet att han inte är uppskattad av så många. Det är därför de satt sig bakom byggnaden, avskilda och lite i skydd. Han vet att personer som min man tror att de ska stjäla, förstöra och ställa till djävulsskap vart än de går. Det har han förvisso gjort ibland också men mest för att det blir en självuppfyllande profetia tillslut. Om ingen tror en om något så slutar man anstränga sig. Men han har viss heder kvar. De som behandlar honom med respekt ska han återgälda, men de uppblåsta typerna har han inte mycket till övers för. En sån mular han gärna till om det behövs. Han kan allt se skillnad på folk och folk.
-Hej! Nej det är ingen fara, svara jag.
-Vi tar bara en smygöl innan matchen. IFK spelar ikväll.
Så är isen bruten. Min man och gubbarna börjar omgående prata fotboll. Jag slutar lyssna och känner in, strosar runt en bit ifrån och låter hundarna kissa in sitt nya revir. Makens axlar sjunker ner något. Det finns ingen anledning att känna oro.
-Schysst kärra Ni har säger mannen när jag återvänt.
-Tack. Ja vi gillar den.
Vi småsurrar lite om frihetskänslan, enkelheten och drömmar och alla är rörande överens om att husbilslivet verkar väldigt trivsamt.
-Vi är bara på besök över natten och ska gå ner till stan om en stund. Törs vi stå här?
-Ja för fan. Vi ska vakta den åt Er. Ni verkar vara jävligt fina människor. Jag ser det. Men hundarna då? Har dom mat och vatten?
-Jaja, jag lovar. Och vi är inte borta länge.

Vi tar i hand på det. Han fattar min ena hand med båda sina och klämmer till lite. Inte hårt, bara tillräckligt för att jag ska förstå.

Staden där jag är född och uppvuxen.

Jag kan leka, smeka och förföra. Jag kan förgöra.

Den första morgonen vi ska samåka till Rättspsyk kör ihop sig i starten. Tiden räcker inte till. Jag är för fel för alla mina kläder, håret är otuktbart, kylskåpet tomt och sonen är för liten och skör. Han hänger som en trasa i famnen när jag tar upp honom kl 05.30. Jag klär på honom medans han fortfarande sover och trycker den varma kroppen mot bröstet när jag småspringer till dagis glad att det bara är tvärs över vägen. Skammen pulserar i ansiktet när lämnar över byltet till de som ska sörja för hans välmående resten av dagen. De som borde vara jag. Med fejkat flin gasar jag sedan iväg mot Klostergatan för att hämta upp fotbollsslampan jag ska dela transportsträckan med de närmsta veckorna.
Han syns på långt håll där han står på trottoarkanten med militärisk hållning. In med magen, ut med bröstet, blont hår och muskulösa lår i tajta jeans, ovetandes om att jag levt ett helt liv på just den här gatan. Älskat, blivit en del av en familj, fött ett liv, fostrat, drömt, svikit och lämnat.
Han slår handflatan lite lätt i huven innan han kliver in bilen med spelad självsäkerhet och en munter hälsning.
Vem gör så egentligen tänker jag?
Samtalet flyter på lättare än förväntat under de 45 minuter det tar oss till Vadstena. Ögonen plirar medans du klamrar dig fast i handtaget på passagerardörrens insida.  Du ger ett lite nervöst intryck men det är högst oklart om det beror på min närvaro eller min bilkörning.

Väl på plats slungas vi runt i den otympliga stenkoloss som verksamheten bedrivs i. Jag smygtittar på dig under genomgången av rutiner, säkerhet, sekretess och de olika avdelningarna och du ser annorlunda ut här, utanför dina vanliga domäner.
Dagarna flyter på, jag hämtar upp dig med bil. Du ler och gnistrar med tänderna.Vi småpratar, skrattar mycket, kliver in i kolossen, utför våra uppgifter, lär oss det vi är avsedda att lära och efter var dag som går så börjar vi röra oss allt mer kring varandra. Min uppfattning om dig har ändrats till det bättre helt klart. Du är duktig på alla områden inom vår profession och det är något jag verkligen gillar. I egenskap av att vara den mer ordningsamma av oss ser du därför till att vi genomför våra inlämningsuppgifter till skolan medans jag mest funderar på hur det skulle vara att ligga mellan de där muskulösa låren. Men även om vi båda verkar se till att alltid finnas precis inom synhåll för den andre är jag osäker på om vi flörtar med varandra tills en eftermiddag då en psykotisk man på avdelningen ropar efter oss i korridoren.
-Här kommer Fredrik Stare med fru. Han spänner upp sin skrud och hon niger och ler medans hon leder.
Därmed är den begynnande romansen både avslöjad och definierad. Vi skrattar lite förläget men efter den uttalade betraktelsen är det närmast löjligt att fortsätta låtsas som ingenting.

Du bjuder ut mig när vi kör hem den eftermiddagen och även om jag inte tror att vi ska inleda ett förhållande av mer seriös karaktär så vill jag väldigt gärna prova att sticka min tunga i din mun under tyngden av din kropp. Vi ses ett par gånger och trivs med varandra innan du får mig. Och när du fått mig blir du rädd. För jag kan leka, smeka och förföra. Jag kan förgöra.

Vi träffades på Rättspsyk i Vadstena

Jag pluggar på sjuksköterskeprogrammet och har just blivit tilldelad terminens praktikplats. Fem veckor på Rättspsyk i Vadstena. Intressant och kul placering. Jag ser verkligen fram emot ett avbrott i den monotona studentvardagen som mestadels består av att sitta på vattniga föreläsningar med semi-inspirerande föreläsare. Är ändå lite lätt oroad över hur jag ska lösa logistiken med sonens barnomsorg under veckorna och helgerna då praktiken innefattar kvällsjobb och jag är ensam. Eller ensam är jag inte. Sonen har en förträfflig far och mormor och allehanda hjälpredor. Det är nog mer det dåliga samvetet som gnager. Det att jag ska vara borta från honom mer än vad jag redan är. När jag valde bort livet med hans pappa så förlorade jag ju samtidigt halva livet med honom. Halva livet. Varannan vecka i skam och saknad. Hur jag än vrider och vänder på saken så har jag ingen vettig ursäkt till varför jag berövade ett barn hans kärnfamilj. Jag fick spelet helt enkelt och en hel rad människor drogs oskyldiga in eländet. Det är bara att tugga i sig. Men jag kunde inte bättre än så just då.
Och livet traskar på sin gilla gång ändå och nu har redan fem hela terminer på en utbildning passerat och det är bara slutspurten kvar. Snart har jag en bra grund och kan försörja både mig och sonen. Som folk ska.


Jag får lov att låna mammas mans Volvo så jag lättare kan ta mig till och från Vadstena som ändå ligger dryga 7 mil bort enkel resa. Blotta tanken på att släpa upp en liten varm kropp från sängen och hasta iväg till dagis innan kl. 06 om mornarna får mig att må illa så jag är oändligt tacksam över tillgången till fordon. Det kommer ordna sig.


Ett par dagar innan första avfärden till Rättspsyk ringer ett okänt nummer på min mobil. Jag svarar med mammatrött röst och blir förvånad när jag hör en klasskamrat glatt presentera sig som Fredrik i andra sidan luren. Fredrik, Fredrik? vem fan är Fredrik funderar jag runt, runt mot tomma väggar i skallen medans vederbörande i rask takt förklarar att han ska göra praktik samtidigt som mig och undrar om vi möjligen kan arrangera någon slags samåkning?
Visst, visst svarar jag och förklarar att han kan åka med mig om han bara ger mig adressen han vill bli upplockad på. Vi avhandlar diverse artigheter och under samtalet får jag en konstig intuitiv känsla att något kommer att hända mellan oss. En lätt bubblande känsla kittlar i bröstet när vi lägger på.
Jag hoppade in i klassen under termin 4 efter att ha kombinerat en episod av hjärnsmälta med studieuppehåll så jag känner inte till alla studiekamrater så väl. Kanske är jag inte heller den mest uppmärksamma på min omgivning. Jag har liksom nog med mig själv.


Kvällen fortskrider med att bada barn och laga mat och rätt var det är så kommer jag plötsligt på vem Fredrik är. Åh nej. Inte han. Jag skrattar lätt åt min inbillade intuitiva känsla av en potentiell romans. Tänk vad lite torka och kärlekstörst kan sätta griller i huvudet på en. Den killen är inte min typ. Inte alls. Oj oj oj. Han har stora vita tänder och pojkbandsfrisyr. En sån som klappar flickorna i baken och leker "killen hela dan". Fotbollsspelare är han visst också. Värsta typen. Lägger sig väl och rullar på backen med armarna om ena knät vid minsta motgång. Nej du. Men det är ju bra att kunna dela pengarna för soppan med någon.




Solig promenad med skeptisk man

Fortsättning följer......

Släck din törst med mitt oskyldiga barnasinne

Här kommer en dikt som beskriver hur jag mådde i mitt medberoende som barn. Hur jag tänkte kring relationen jag hade till min alkoholiserade pappa.

Var så god...
Ta min nyfikenhet och kraft.
Bruka min välvilja och längtan.
Släck din törst med mitt oskyldiga barnasinne
Fördunkla mig och lämna mig i en självuppfyllande förtvivlan.

Midsommar är gräslukt, blommor i håret och sorg i bröstet. Högtiden då vuxna beter sig som barn och ansvarskänslan ligger långt ner i magen under nubbe och sill. Högljudda och gapiga stapplar de omkring på lantstället och kastar uppslupna blickar på grannen. Kubb är en förtäckt smekning på baken. Kom och sitt i mitt knä lilla stumpan. Närmar sig det förbjudna. Skiter i konsekvenserna. Trevande och äckligt. Någon tar till nävarna. De små är de tappra. De om inte syns. Som snällt går och lägger sig och håller andan när mamma nattar med spritandedräkt.
Gud som haver barnen kär, snälla gör så att mamma och pappa inte blir sjuka och dör. Jag lovar att aldrig bråka mer. Amen.

Trots att min pappa dog för 15 år sedan och att jag är fullvuxen nu så blir jag fortfarande orolig när jag står inför årets alla suparhelger.

Glad midsommar allihopa!
Önskar Er en dag full av skratt och värme.

En förminskad en förmer

Lägenheten där jag påbörjade mitt liv var liten och full av tvivel. Så som jag också skulle komma att bli.
Jag var inte ens tilltänkt egentligen. Men trots att jag inte var planerad så var jag efterlängtad säger du nu. Du tänkte att det skulle förmå honom att sluta dricka. Att se mig. Och jag lyssnade till er besvikelse och kisade genom ogenomträngligheten.
För det var aldrig något speciellt med mig. Jag kom på tvären redan från start. Låg i magen med rumpan först och fick lyftas ut med ett akut kejsarsnitt. Lämnade din kropp med ett stort ärr som löpte tvärs över magen.
Smal, tidigt född och helt gul i skinnet var jag. Jag fick ligga under en särskild ljuslampa för att det skulle bli lite fason på mig. Det blev bättre med huden men i övrigt var jag inte mycket att hoppas på. Inget hår hade jag på flera år. Du berättar att de som såg mig sittandes i vagnen trodde jag var en pojke.
- Åh vilken söt liten grabb, lät tillropen. Du orkade inte protestera. Bättre en söt pojke än en ful flicka. En unge med stora bruna ögon men utan magi. Nykterheten uteblev. Vi var omkring varandra men aldrig inuti.
Du var den som drömde dig bort men aldrig prata och han pratade utan slut och slöt sig. Jag var den som gled mellan glaciärer.

Sen kom Kaj. Pojken. Han var planerad minsann. Åh vilket ståhej det var om honom. Ni lutade er ner över vaggan och kivades om hans gunst.
-Förlåt men är han inte väldigt lik mig säger farfar på BB.
Stor och kraftfull med svart hår och buskiga ögonbryn redan från födseln. Förundran var född. Det var så märkvärdigt med Kaj. Och jag drabbades av den stora svartsjukan.

Jag var fem år och hade just lärt mig att läsa och skriva. Själv. Det hade varit svårt. Jag hade suttit mittemot de skrivande och observerat, härmat. Gjort till mitt eget. Då jag var vänsterhänt blev alla bokstäver spegelvända till en början. Fast nu äntligen fick jag det rätt. Med uppdämd glädje väntade och längtade jag efter att få höra att det var något alldeles särskilt med mig. Men min längtan var förgäves och i samma takt som min bror utvecklades inåtvecklades jag. Allt jag sade eller skrev blev skevt och fult. Jag blev förtvivlad. Ville krypa upp, tillbaka, regrediera och ockupera men det fanns ingen plats för mig.
Jag var trulig och egensinnig. En förminskad en förmer. Du ville ha en unge som sitter stadigt i knät och gör som man säger. Inte en som ser.

Min dotter och brorsson

Självförakt växer i ensamhet medans svartsjuka bara kan leva där kärlek bor. Så dömdes jag att bli den som älskar genom allt men aldrig kan känna sig älskad.

Två campingfavoriter i Östergötland. Kolla in våra finaste foton

Förra året fick jag för mig att köpa en husbil. Fråga mig inte varifrån idén kom för jag har aldrig varit särskilt bekväm med att vistas bland människor inträngd på en liten yta. Nu gällde det ju inte vilka människor som helst utan min kära familj, men ändå. Så med bristande impulskontroll och stor entusiasm över min nykläckta plan fick jag med mig maken och ungarna i jakten på de kommande somrarnas rullande semesterparadis. Vi ville göra det så enkelt för oss som möjligt och ha en husbil som inte krävde re-modulering dvs ombäddning varje natt varpå vårt urval smalnades av något. Efter bara någon veckas letande föll vi pladask för en Fiat Bürsner med två dubbelsängar varav den ena finns på ett sk loft ovanför förarhytten och den andra längst bak i bilen. Hon har en fräsch interiör med kyl, frys, Micro och till och med en toalett med duschkabin.
Efter lite enträget prutande var hon vår och lyckan total. Att bli med husbil är det bästa vi gjort.

Mi corason, fricampar på okänd mark

Idag tänkte jag bjuda på några fina bilder av mina favoritcampingar hittintills i Östergötland.

Nr 1. Stegeborg.
Här hade min farmor och pappa sommarstuga när jag var barn så jag återvänder lätt hit. Att få visa maken och barnen dessa omgivningar var härligt och vemodigt på samma gång. Campingen ligger precis invid vattnet Slätbaken. Det finns flera vandringsleder, grottor och utsiktsplatser i närheten så lämpar sig särskilt för Er som gillar naturupplevelser.

Utsikt från berget. Färgan och Stegeborgsfästning

Andaktsberget. Ni ser campingen i vänstra hörnet.

Vandring, blåbärsplockning och upptäckt av grotta

Uppklädd för glass i kiosken

 Härligt va :)

Nr 2. Mårängens camping och bad i Skärblacka.

Hit hittade vi av en slump igår. Vi tog en spontantripp för att fira vårt vackra lands nationaldag. Innan vi visste ordet av hade vi styrk kosan mot Skärblacka. Här har min mamma bott så kanske var det något i mitt dna som drog mig mot platsen. Campingen låg vackert invid en sjö och hade flera badstränder, klippbad, bryggbad, motionsspår och rastplatser för en fikapaus.

Stranden

Badplats med sol och brygga

Klippbad

Ytterligare ett klippbad

Ok Denselns 3,5 km elljusspår

Fikapaus med chokladbollar och fin utsikt

Att vara tillsammans i naturen, utan tv (mobil endast för foton och nödsamtal) och andra störande element är helt fantastiskt. Vi rör oss, spelar spel, glömmer bort tiden, sitter med fötterna på bordet, pratar, knör ihop oss och verkligen bara är. Helt okonstlat och nära. Vi är som lyckligast när vi är på rull, fria, i vårt mobila hem.

Önskar Er alla en härlig vecka!