Romantikdödaren

Mmmm det är jag det.
Jag är inte mycket för romantik och lull-lull utan föredrar lite mer drag.
Eftersom jag i princip är kroniskt vrålhungrig är en lång utdragen middag bara plågsamt. Sitta och peta i maten, äta små tuggor och konversera i lugn samtalston samtidigt som man ska tindra med ögonen och låtsas vara intresserad av något annat än att angripa födan, usch!
Jag skulle mycket hellre kasta mig med frenesi över köttet, äta det med händerna, slita sönder det med tänderna och sedan slicka fettet av fingrarna. Efter det vräka mig över bordet och sticka tungan i munnen på hanen mittemot.
Men så kan man ju bara inte bete sig, så jag är rätt otacksam att ta med på date. Men å andra sidan är jag rätt billig i drift. Släng upp en grillad kyckling på bordet hemma, låt mig festa loss på den, putta omkull mig och vipps så är parningsritualen fulländad.

Att bo i en kärnfamilj (fru, man, 2 barn) begränsar onekligen tillfällena för lite faderullan i avskildhet. Det blir mestadels lite vardagsjuffsande under täcket klockan sent och det kan ju i och för sig vara trevligt det med trots att det sällan är några världsomvälvande upplevelser.
Anledningen till att jag sitter och funderar på reproduktionsakten är att vi under morgondagen åker på skidsemester hela bunten, 1 vecka. 
Ser mycket fram emot det....men.
Många människor på liten bostadsyta. Endast våningssängar 80-90 cm i bredd och möjligheten till att jag skall bli föremålet för min mans snabba höftrörelser är obefintlig....och sist han gjorde en framstöt så sabbade min ologiska skitjobbiga hjärna det hela. Och Ni vet ju hur det är, blir man utan något för länge är det omöjligt att tänka en enda logisk tanke innan behovet är stillat.

Sist i sängkammaren:
Maken ligger redan i sängen när jag kommer in och kryper ner under täcket.
Han närmar sig mig och ser skäggig och pilsk ut.
Grrrrr tänker jag, sträcker ut armarna mot honom och svingar mig upp i topposition. Väl där börjar en absurd melodi snurra i mitt huvud och ett fniss slipper fram.
Han - vad fnissar du åt
Jag - nej ingenting. Försöker kväva fnisset och kyssa honom på halsen men det bubblar liksom över. Fan fan fan
Han - men kom igen nu, säg
Jag-nej nej det är inget speciellt
Han- jo säg nu, jag kommer inte ge mig förens du säger vad du tänker på
Jag- skrålar för fullt med öppna spjäll JAG ÄR FÖR FET FÖR ETT FUCK, KAN INTE SE NER TILL MARKEN NÅTT MER, FÖR FET FÖR ETT FUCK!!!
Bahahaha!!
Han - SKIT NER DIG FÖR FAN JÄVLA STOLLE!!
Sen slänger han av mig och kravlar likt en mätlarv snabbt över till andra sidan sängen och knycker förnärmat på nacken.

Jahaja. Knäpphjärna jag har då. Varför, varför ska den tänka på gamla låtar av Svullo i en stund som denna? Obegripligt.

Så av förklarliga skäl sitter jag nu här och försöker komma på listiga planer att lyckas lägra min man även på minerad mark.

Önskar Er alla sexuella framgångar och orgasmisk harmoni.

Detta foto är 1 av 4 lite avklädda bilder på mig och hanen som hänger i vårt sovrum. Fotograf: Filip Leo på studiojätteliten
 

Må väl.
På återhörande.

Min plyschmorsa

När jag var barn satt morsorna i plyschmorgonrock och tjuvrökte Blå Blend under köksfläkten när de kommit hem från jobbet.

Ibland vräkte dom ut sig på en matta framför tv:n och körde gymping ala Susanne Lanefelt. Barnen deltog med stor förtjusning och papporna drack öl och flabbade på balkongen medans vi kniiiipte med våra små skinkor för fulla muggar.

På kvällar och helger sprang ungarna ute på gården i ärvda batikfärgade tröjor och aningens för korta manchesterbrallor och slogs om vem som stod på tur att låna kvarterets enda cykel med bockstyre. När någon kompis fyllde år bjöds det på glass från Big Pack, Blå Monstret dricka och popcorn och det var inte så noga med nånting.
Man drack mjölk rakt ur förpackningen och åt extra saltat Bregott utan macka till. Det fanns lite grus i hallen, handdukarna i badrummet var omaka och var sak hade inte riktigt sin plats utan det varierade från dag till dag. Vi gav blanka fan i feng shui och 5:2 och drack kaffe på bit.
Somrarna spenderades tillsynes bekymmerslöst där man slog upp sitt tält.
Vi hade inte mycket men det var fullt tillräckligt.



Jag 1982

Men på vägen mellan Vrinneviskogen och Ektorp smög sig något beskt in. När barnen gått till sängs och låg och lyssnade till de vuxnas ljud satte sig mammorna med benen uppdragna under sig i soffan och drack vin och konspirerade. Dom var trötta, trötta på männen och på livet.

Min far

En dag tog de plötsligt sitt pick och pack och flyttade.
Dom dumpade männen, bytte ort, började läsa på universitetet, flyttade in i ett modernt kollektiv och blev vänsterpartister och feminister, sa NEJ TILL ALLT och slutade raka muffen.
Det var i slutet på 80-talet, Palme var skjuten och allt jag visste blev något annat.

I min värld var det kvinnorna som bröt upp, de som ville någon vart och som gav sig efter det.
Fribrytningen genomfördes på bekostnad av oss barn.
Mammorna fanns kvar endast som en fysisk skepnad, mentalt frånvarande och otillgängliga i sin framåtanda och papporna drack och drack och drack.
Den känslomässiga neglecten var ett faktum.

Det vita vinet byttes mot rött och konspirationerna med väninnorna blev till akademiska diskussioner med genus i fokus.

Vi ungar hade ett öra i kvinnokampen och ett kvar hos betongarbetarna.

Min farfar och min far

Jag tyckte mammorna pratade rena rama rappakaljan, så skenheligt att babbla om starka kvinnor när de inte tog hand om sina egna ungar liksom. Vilken Bullshit. Jag var arg.

Idag är jag själv vuxen och väl införstådd med hur svårt livet kan vara.
Ibland gör man misstag och val som får oanat stora konsekvenser. Man hanterar inte alltid situationer så bra som man trott sig kunnat eller önskat. Man vill väl men räcker inte till ändå.
Det är livets gilla gång och ur kris kommer utveckling.

Jag har slutat vara förbannad på min plyschmorsa. Det tog förvisso ca 15 år innan jag till fullo begrep och kunde förlåta. Hon gjorde det hon behövde göra, hon gjorde så gott hon förmådde utifrån var hon befann sig. Hon är världens bästa mormor, klok och  överraskande rolig och det vi gick miste om på 80-90 talet tar vi igen nu.

Livet må ha varit lite knaggligt men jag tycker ändå det har varit fantastiskt och är fortfarande. Jag står pall, jag kan älska och förlåta, lämna och gå vidare och ingen kan ta min lycka ifrån mig.



Lycka för mig, två ungar på en morsa på en soffa. I plysch. Inte svårare än så.
 

Jag vet inte vad det är som går mig förbi men jag förstår inte riktigt i vilken riktning världen är på väg.
Vi har allt men mycket vill ha mer, vi bor i fina kåkar och anordnar barnkalas för tusentals kronor och dekorerar tårtor till konstverk bortom fantasins gränser men psykiskt mår vi sämre än någonsin.

Vi är insatta debattörer i globala problem, krig, invandring, utvandring, svält, klimatfrågor osv men tillsynes helt oförmögna att se efter oss själva eller de i vår omedelbara närheten. Vi är engagerade i allt men inte förankrade i oss själva.
Verkar lite bakvänt tycker jag.
Jag är för ung för att vara en bakåtsträvare men för gammal för att förstå min nutid.

Jag återkommer ofta i tanken till det gamla talesättet att "man är sin egen lyckas smed".
Det är det enda sanna för mig.
Ingen annan än du själv (som vuxen) är ansvarig för din egna lycka. Du äger din problematik, du har ansvaret för ditt välmående.

Ge dig av eller gå tillbaka, gör nått nytt, gör mer eller gör mindre, gör hur du vill men gör det och sluta tro eller förvänta dig att någon annan eller samhället bär ansvar för din lycka.

Det är som med allt annat, inte så jävla enkelt men inte särskilt komplicerat heller.


Högst politiskt okorrekt och halvt utvikt

Naken, blästrad och skitsur

Förutom att det troligen är världens bästa albumtitel är det nog också exakt så min hund känner sig i nuläget.
Vi är just inkomna från en timmes härlig terränglöpning under vilken vi båda skuttade obehindrat mellan stock och sten med fria sinnen och hög svansföring.
När vi sedan lyckliga och tillsynes heltäckta i lera åter äntrade vår bostad förbyttes glädjeruset till ren och skär förtvivlan för min fyrbente vän. Döm till hans förvåning när jag istället för att varsamt frottera honom torr (som jag brukar) istället helt hänsynslöst lyfte ner kräket i handfatet för en heltvätt. Jag ser paniken i hans små ögon när han desperat försöker kravla sig ur zinkgraven genomblöt och med schampo i ögonen. Han börjar snarkhosta, låter som en galen galt och tror förmodligen att döden är nära medan ögonen rullar runt i hålorna.

Mirakulöst nog överlevde han men när dödsdansen slutligen är över vägrar han att se på mig.

                                                    Ultrahunden Pappy 2,6 kg kärlek

Det är absolut en känsla jag kan relatera till och det är mänskligt att ibland falla ner i en mental avgrund. Det viktiga är hur vi hanterar vår vistelse där.
Jag tror inte på förnekelse utan på att erkänna för oss själv hur vi mår och acceptera det. Vi kan välja att stanna kvar och vältra oss i självömkan, bli martyrer och använda det som en ursäkt för att upprätthålla osunda beteenden. Eller så kan vi se det som ett meddelande från vår kropp och vårt sinne att en förändring behöver göras. En förändring i våra relationer, vårt leverne, våra vanor och eller vår inställning till oss själva och omgivningen.

Jag önskar bara så förtvivlat att människor pratade mer med varandra, vågade fråga "hur mår du" och vara redo på svaret "inget vidare".

För ca 3 månader sedan gjorde jag själv en blixtvisit till botten och där stod att finna både självömkan, ångest och förtvivlan.
Jag var fysiskt nedbruten och det kan låta som en löjeväckande typ av bottenläge, men för mig som är en väldigt fysisk person i ständig rörelse var det värsta tänkbara scenario. Min kropp och min fysik är ett viktigt redskap i min livsföring och en trasig kropp påverkar hela min person. Jag fick börja känna inåt för att leta efter det budskap min kropp försökte presentera för mig, typ lugna ner dig lite. Du kommer inte missa något i livet bara för att du låter dig vila ibland.

 Lyckligtvis hade jag också människor runt omkring mig som både vågade fråga hur det stod till med tant egentligen och hantera svaret att jag nog inte var i toppform.
Förutom familj och vänner steg även mina högt aktade kollegor fram och det var jag inte riktigt beredd på.

De hörde av sig, ringde och pratade skit, skickade roliga små meddelande och sade att jag var saknad, och bjöd på leenden och kramar när vi sågs igen efter att jag varit ur tjänst pga tvångsvila i drygt två månader.

Jag kan inte med ord beskriva hur mycket detta hjälpte mig, hur rörd och uppriktigt glad jag blir av deras visade omtanke.

Det har verkligen förstärkt känslan i mig att vi alla måste hjälpas åt här på planeten. Inte nödvändigtvis bara i det stora utan framförallt vi som står framför varandra dag efter dag, eller de i huset bredvid, eller i den kommun vi bor i.
Samtidigt läser jag hur yrkeskollegor i Stockholm möts av vandaliserade bilar när de arbetar, i Malmö där min bror jobbar som brandman möts de av stenkastning under utryckning för att släcka bränder och det gör mig uppriktigt asförbannad.
Dessa vardagshjältar som ilar genom natten till sina medmänniskors undsättning.

Jag skulle gå genom eld och vatten för var och en av Er alla mina kära vänner och kollegor på ambulans och räddningstjänsten i Linköping. Även Ni som inte fastnat på bild. 


                                                  Kärlek och respekt!!

"PS
På fredag vet jag på förhand att jag kommer känna mig just naken, blästrad och skitsur. Då ska jag nämligen på gyn-undersökning och sätta i en ny hormonspiralför att hindra fortsatt avyngling.
Föreställ Er följande scenario:

Barnmorskan - varsågod och klä av dig och hoppa upp i tortyr...jag menar gynstolen
Jag- mummlar osammanhängande med rumpan bar och drar förvivlat i skjortan
Barnmorskan- försök slappna av nu och sjunk lite längre ner med baken
Jag- skelar med ögonen, hyperventilerar och drägglar lite i ena mungipan
Barnmorskan- så nu tar jag fram undersökningsinstrumenten här
Jag- det där är ju en högaffel och en tvingman för fan, släpp ut mig!
Barnmorskan-lilla vän det är ingen fara, det går på ett kick

Jag börjar bryta på finska och klappar mig lätt över fickorna i jakt på niiiifen

 

Får du hjärnblödning nu igen mamma...

frågar vår 5-åriga dotter där hon ligger uthälld på förskolans tamburgolv tillsynes helt oförmögen att ha på sig alla tilltänkta ytterkläder inför hemgången.
Förskolefröken tittar på mig med stor tveksamhet i blicken medan jag försöker uppbåda all den viljekraft som krävs att genomföra det stora konst-tricket att klä på mitt barn.

(fröken) -hon kan faktiskt klä på sig själv, det gör hon dagligen här.
(jag med adrenalinskakig stämma) -jaha, jamen vad bra då, jättefint, verkligen.

Det var då själva faan-mantrat ekar i mitt huvud där jag står böjd över dottern med spänd överläpp och lätt skelande ögon. Så fort jag fått på stövlarna har hon kastat av mössa och vantar, när mössan åter är på har hon sparkat av ena stöveln och knäppt upp galonisarna och de satans hällorna under galoscherna måste ha uppfunnits av en genuint elaksinnad människa som borde ha arkebuserats innan idén blev verklighet.
Jag känner hur jag döms och bedöms i all min förälderliga oduglighet och det hela slutar med att jag helt sonika tar ungen under ena armen och kläderna under den andra och traskar därifrån med ett glatt "jaha, ses imorrn då!".

Väl hemma klär hon av sig det vi ändå lyckades få på helt utan protester och skuttar sedan glatt upp på sitt rum och börjar pyssla!?

Oklart vem som tog poängen i den striden.


                                     Min  kära bror blev pappa för drygt ett år sedan och har redan
                                     utvecklat den sk hjärnblödningsskelningen.
                              

 

Såhär ser det nog ut för majoriteten av småbarnsföräldrarna världen över skulle jag tro.

Självklart älskar jag mina barn obegripligt mycket och tycker de är fantastiska personer, men de besitter verkligen förmågan att driva mig helt till vansinne.

När jag står sådär och vinglar på vanvettets kant försöker jag tänka att just den här besvärliga personen/situationen är utsänd till mig att öva på, att öva mig i att välja hur jag skall respondera, reagera och agera. Att öva mitt tålamod, min ödmjukhet och respekt på.

Det gäller inte bara barnen utan även andra besvärliga personer jag stöter på via arbetet och i omvärlden.

Tror jag snappade upp det sättet att se på saken via en föreläsning av Kaj Pollak inspelad på VHS.

 

Det funkar oftast (bortsett från när det kommer till påklädning då för jag menar HUR SVÅRT KAN DET VA) och även om jag misslyckas kapitalt ibland så är det bara att försöka igen nästa gång tillfälle ges.

 

 

                                    Vilda illustrerar hur jag ser ut när jag inte riktigt lyckas 

                                     behålla lugnet.

 

 



Överallt i media kan man läsa om svårigheterna att få ihop vardagspusslet och ofta verkar föräldrars träning få stå åt sidan.

Många frågar mig hur jag orkar med att träna dagligen när jobb och familjeliv tar upp så mycket plats...och är det inte lite väl egoistiskt att prioritera träning före allt annat viktigt. Som vad då?

Jag i min tur undrar hur människor orkar med livet utan träning.

Träning i olika former är det som förser mig med energi nog att vara fokuserad och mentalt närvarande i mina relationer.  

 

Min åsikt är att om jag mår bra så tar jag också bättre hand om andra.

 

Att tillgodose sina egna behov behöver inte betyda att man bortser från någon annans.

 

Mycket gör vi också tillsammans.

Vi har tex installerat ett litet hemmagym som används flitigt. Det är inte lyxigare än en stationär cykel, några hantlar och kettelbells som vi konkar in och ut från garderoben i vardagsrummet. Maken och jag kör tabatah-intervaller och dottern gympar glatt bredvid. Alla är tillsammans och har kul samtidigt som våra kroppar får sig en härlig genomkörare.

 

 

 

 

 Om jag inte fick min dagliga dos av rörelse skulle jag helt klart vara ett mentalt vrak och inte alls kapabel att ta mig an vardagens olika uppgifter.

 

Idag stod thaiboxning på schemat och under hela bilfärden dit och hem igen gick Disturbed´s tolkning av låten The sounds of silence på repeat. Vilken jävla låt alltså, jag satt och ryste och ylvrålade så det flimmrade framför ögonen.

 

Slagsmålsträning och musik gör mig kåt, glad och tacksam så nu är det bara te o tvätta fiffin för snart blire åka av.

 

 

 

 

 

Dicken´s dotter

Det sitter ett par lite luggslitna och påstrukna män vid bänkarna längs med gångbanan som leder till affären i bostadsområdet där jag bor.
Jag passerar dem och ser väl sådär lagom road och trumpen ut som tonåringar gör i största allmänhet.
En utav dem ropar efter mig
- Hej tjejen! Vad ser du så mallig ut för då? Kom och sätt dig här istället vettja.
En annan i gänget mumlar då genast
- Nej, lägg av för fan Leffan, det är ju Dicken´s dotter!

Och det var jag och är fortfarande fast Dick eller Dicken (min far) dog för 14 år sedan till följd av ett högst ohälsosamt leverne.
Han söp och ibland tog han droger också. Han var helt underbar och helt oduglig på en och samma gång.
Han såg ut som rövarkungen Mattis från Ronja Rövardotter, kallade sig för Bergakungen och tog med min bror och mig ut i de djupa skogarna kring Stegeborg. Där lärde vi oss alla skogens svampar. I en grön eka  i slätbaken lärde han oss att fiska med spö, lägga nät och ro utav bara helvete.
Vidare berättade han att hemligheten bakom att alltid få napp är att alltid ha en såkallad spark-öl i båten. En burköl skall öppnas och placeras mitt framför fötterna i botten på båten. När man sedan får en bjässe på kroken och med ett ryck ställer sig upp så sparkar man självklart ut den eländes ölen i hela båten. Woila!! Spark-öl! Ingen spark-öl inget napp.

Han var full av kärlek till oss barn och trots hans uppenbara brister lärde han oss att njuta av små stunder av lycka, bjöd alltid på kramar och bedyrade att vi var det vackraste han hade.
Det är dessa delar jag väljer att minnas mest och fokusera på. Att det var lika många stunder av fylla, ångest, slagsmål, spyor, knivar, våld och kaos säger sig självt.
Att han var välkänd i vissa kretsar som en farlig jävel, satt på kåken ibland och de andra fylltrattarna hade respekt för honom gjorde att jag gick säker  under benämningen
" Dicken´s dotter".

Att växa upp i missbruk har satt sin prägel på mig. Jag är en person som ibland skrattar för högt, är lätt distanslös i mina uttryck och hellre rappar till Vanilla Ice i badrummet med dottern än att borsta tänderna. Jag har starka aversioner mot all typ av struktur. Jag spottar, snusar, svär och passar liksom inte riktigt in någonstans. Jag är en spegling av hur människorna i min närhet var. Det var Kecke och Lill-Anders, Viljo och Lasse-Löfvet, Gijan och Ljungan och dom skrävlade, rökte, spelade kort, spelade progg så grannarna storknade, drack busgroggar och drattade omkull. Det är den fostran jag fått och det har lett till en typ av utanförskap, den typen som vi från lägre samhällsklasser lätt hamnar i.

Trots mycket sorg har jag nästintill alltid varit nyfiken och levnadsglad. Det har jag till stor del träning och föreningsliv att tacka för. I föreningar och klubbar verkar och jobbar verkliga vardagshjältar. De som ser tattarungarna, som lär ut att träning det är lika för alla och alla är lika värda.
Det är detta jag vill börja bidra med. Att finnas till för och se till alla individer oavsett samhällsklass, att tillhandahålla träning, hälsa och gemenskap på ett sätt som är lättillgängligt.

Vad vill jag då ha sagt med detta egentligen?
Jag vet inte så noga, var nog bara i en lite sentimental sinnesstämning idag.
Men kanske vill jag säga att snälla döm inte Era medmänniskor så hårt. Vi som inte riktigt kan föra oss i alla sammanhang. Vi gör så gott vi kan och har stora hjärtan fulla av skratt och värme. Vi är lika fina och bra som alla andra, bara lite oputsade.

Nu ska jag ta mitt skandinaviska plattarsel och riva av ett par riff på luftgitarren.

Trevlig Helg!

Lösaktiga Lisa

Jepp, sån är jag, en riktig liten slinka.
Jag horar runt bland olika aktörer med en tillsynes helt outtömlig hunger efter fler. Så har det alltid varit.
Jag upptäckte tidigt att en enskild inte kan tillfredsställa alla mina behov så det passar mig bättre med en liten samling som alla tillhandahåller sina speciella funktioner.
Vissa är hårdare och kräver explosivitet och styrka medan andra är mer stillsamma och där fokus istället ligger på koncentration samt ett noggrant utförande. Där emellan vänder jag mig till några enkom för njutning och återhämtning.
Men det är inte utan att personer i omgivningen höjer på ögonbrynen.

Sporter..sporter talar jag alltså om Era snuskhumrar!

Om man är osäker på vilken träningsform som lockar fram lusten till rörelse hos en finns inget bättre än att helt ohämmat prova olika typer av träning.
De flesta gym och klubbar erbjuder så kallade provträningar där man som novis är välkommen att hänga med och testa mellan 2-3 pass/klasser innan man tar ställning till om man vill fortsätta.
Det är helt fantastiskt och något jag verkligen uppmanar människor att göra. Då hinner man känna på träningsformen, miljön, instruktörerna och stämningen i sin helhet.
Vidare tycker jag att det finns en vinning att välja ett gym eller en klubb där det erbjuds flera olika typer av träningsformer med både styrka och kondition och olika grupp pass.

Vill man gå obemärkt förbi väljer man med fördel ett större gym med många medlemmar och smälter in i mängden. Söker man däremot en mer familjär och vänskaplig gemenskap bör man ansluta sig till en mindre klubb där alla medlemmar uppmärksammas och det finns en mer kamratlig stämning.

Själv har jag genom åren (38 snart 39 närmre räknat) tränat racercykel, mountainbike, tennis, karate, gym och gruppträning, fotboll, squaredance, löpning, thaiboxning, kickboxning och MMA. Sista året har jag även lagt till lite simning. Allt har varit roligt och utvecklande och att ibland byta form och riktning på träningen har gjort att jag aldrig tröttnat på att vara aktiv.

Min längsta relation har dock varit med kampsport i olika former. Jag började med karate som13-åring och har trots ett par längre uppehåll för operationer och barnafödande aldrig helt lagt den på hyllan och är aktiv än idag.

Jag skulle kunna prata mig varm om kampsport men det blir lätt långrandigt. Men jag vill ändå utmana och uppmana alla att gå och prova någon kampsport ett par gånger. Jag har aldrig funnit någon annan aktivitet som är så rolig och fysiskt utvecklande. Kampsportsklubbar är ofta som en fritidsgård för vuxna. Viss disciplin krävs men det erbjuds även mycket värme, lek, kamratskap och personlig utveckling. Alla hjälps åt och ödmjukheten inför varandras olika fysiska förutsättningar är given.
Alla kan träna kampsport, gammal som ung, otränade som toppatleter och Linköping (där jag bor) har ett bra utbud av klubbar för olika kamparter.
Det finns klubbar med mer fokus på sparring (man slåss kontrollerat med och på varandra) och andra där sparring helt kan uteslutas för att istället ägna sig åt kampsporten för styrka och fys utan sparringinslag, det finns med andra ord något för alla.

På Kampsportcentret i Linköping har jag tränat MMA (en kombination av markkamp och stående fight) sedan 2005, det är min moderklubb.
På den tiden visste inte gemene man vad MMA var, och inte jag heller.
Jag var i ärlighetens namn mest intresserad av alla halvnakna män i slampiga små tights.

Det var mitt i terminen så jag hoppade in en grupp som redan hade koll på läget.
Efter en gedigen uppvärmning gick vi ner på mattan för genomgång av brottningsteknik och därefter följde lite fri brottningssparring.
Där fanns en till tjej där så vi parade ihop oss och satte igång. Döm till min förvåning när denna väna varelse med långt böljande hår och väldoftande kläder plötsligt förvandlas till en diabolisk markatta med dödliga avsikter. Hon hade flera trix i rockärmen och kullerbyttade över och runt mig och ströp mig från alla håll och kanter i ett besinningslöst tempo. Jag försökte förtvivlat undfly hennes krumbuktande men lyckades inte med annat än att hamna i possitionen "my ass on her face".
Att det skulle vara pinsamt hann jag inte tänka på i stundens hetta och när ronden var över tackade vi varandra och gick vidare till nästa person för en ny omgång.
Trots att man vältrar sig över okända personer är det konstigt nog inte det minsta laddat eller märkligt. Kamp såväl stående som på marken blir snabbt något väldigt naturligt och det är alldeles alldeles underbart.
Sedan den dagen har jag troget fortsatt och det har lett till ett SM guld i shootfighting, ett SM silver i Submission Wrestling, två år i svenska MMA landslaget, ett VM brons i MMA, och många oförglömliga år som bara blir fler och fler.


Ursäkta att bilderna är skärmdumpningar från mobilen, har inte lärt mig redigera ännu.

Vill här illustrera hur svårt det kan vara att knäppa en bild på en grupp BBJ freaks med uppenbara särskilda behov.

 

 

Stora och små kan träna tillsammans, tro mig. Och whats not to like liksom!

Dessa big boys på KC är ödmjukheten själv och jag har aldrig varit rädd att de ska golva mig.

 

 

 

Nu ska jag kila iväg till en annan klubb med fokus på thaiboxning (Fight Center). Där håller jag på att skola in mig till thaiboxningsinstruktör. Det är en stor del i min resa från fanatisk till fantastisk. Målet är att inom en inte allt för avlägsen framtid börja arbeta mer med kampsport. Så fortsätter min strävan mot att lämna det jag trott jag måste göra mot att göra mer av det jag verkligen brinner för att göra.

 

 

Komsi komsi in i kampsportens magiska värld.



 

 

En vit månad

Det är något jag tycker att alla borde unna sig, ingen undantagen!
Och då menar jag inte "spola kröken" en månad, något som jag tror många funderar på så här efter jul- och nyårs helgerna. Jag sitter faktiskt i skrivande stund med ett glas rött vin bredvid mig. Utan jag syftar till att alla borde ta vara på vår underbara årstid vintern som ibland välsignar oss med vit snö, hög kall frisk luft och massor av ljus.
Jag har förstått att många tycker vintern mest är kall och djävlig, en lång och oundviklig plåga tills våren och sommaren kommer åter med sin värme. Befolkningen drar ner mössan över huvudet, rusar kortaste och snabbaste vägen möjligt mellan bil och diverse husbyggnader för att så långt det går undvika att utsättas för dess kyla. Blickarna är riktade ner i gatan istället för på horisonten medans man med trytande kraft och sviktande tålamod räknar ner dagarna tills eländet är över. Gemene man tillskriver vintern all världens ondska i form av vinterkräksjuka och obscena mängder snor. Otacksamt, stackars vintern.
Personligen anser jag att vintern är en missförstådd årstid. Sällan har vi tillgång till så mycket  vitt ljus och stärkande friluftsaktiviteter som under vintern. Eftersom antalet timmar med tillgång till dagsljus minskar under vinterhalvåret blir många något tröttare och boar in sig i soffan istället för att verkligen ta till vara på dagsljuset. Om fler människor istället börjar går ut och insupa naturen i all dess prakt är jag övertygad om att många skulle känna sig betydligt piggare och ha större lust till allehanda aktiviteter snarare än att ligga inne och mumsa praliner.
Fler skulle säkerligen hålla sig fria från influensa likväl efter som man träffar på betydligt fler ondsinta baciller i inomhuslokaler än utomhus.


                                                     Skogen där vi bor

 

 

Det behöver inte vara så komplicerat alla gånger, att bara klä på sig (och eventuella ungar) och gå ut i en närbelägen skogsdunge kan göra underverk för humöret.

Jag har upptäckt att ju mer man är i rörelse desto större lust får man att vilja fortsätta röra sig på olika sätt. Det handlar om syresättning. Ju oftare man syresätter kroppen via olika fysiska aktiviteter desto mer benägen är människan att fortsätta upprepa dessa beteenden då de gör oss gott.

Likadant är det med motivationen. Genom livet som träningsnörd har jag pratat med många  personer som säger att de avundas mig min energi och motivation. De uppger att de inte tränar eller rör på sig tillräckligt trots att de inom sig vet att de skulle må bättre av att leva ett mer aktivt liv, för att de saknar motivationen. Eller tycker sig inte "känna" för någon särskild motionsform och därav saknar en riktning.

Min upplevelse och övertygelse är att först börjar man röra på sig på enklaste möjligaste och mest tillgängliga sätt. Sedan kommer motivationen. I och med de kemiska/hormonella reaktionerna som uppstår i vår kropp när vi rör på oss kommer vi känna ett välbefinnande när vi rör oss. När vi sedan lyfter blicken mot horisonten, tar in allt det vackra, möter våra medmänniskors tafatta blickar som också är ute och halkar runt på isen eller i skidspåret., på gymmet..då....då är det ett enda stort Hallelulja!

Med andra ord, motivationen kommer med rörelse, sen även inspiration och nyfikenhet att prova och anta nya sätt att aktivera sig på.

 

Denna fenomenalt vackra vita månad som varit har jag och familjen försökt ta till vara på  genom en rad olika aktiviteter i vårt närområde.

 

 

                                                     Skogspromenad

 

 

                                                    

                                                    Skridskor på Roxen

 



 

I skidspåret.

Och tro inte för en sekund att jag liksom glider graciöst fram i spåret som en snögasell för det är så långt ifrån sanningen man kan komma. Försök istället föreställa er bilden av en finne som på bakhala skidor försöker staka sig besinningslöst mot systembolaget tio minuter innan stängningsdags för att hinna köpa en flaska Koskenkorva. Ingen vacker syn!

 

Bilder från idag när jag och min BFF chihuahuan Pappy var ute på en joggingtur på isen

                                                 Klart slut, ut och njut!